 |
| Bild lånad från bokus, finns också på adlibris |
i form av en ödeläggande epidemi drabbat landet. De flesta av den överlevande delen av befolkningen bor i staden Beacon, men på en f.d. militäranläggning finns en liten grupp forskare under militärbeskydd som experimenterar på speciella barn. Vi får följa Melanie, en tioåring med livlig fantasi påverkad av sagor och myter, som växer upp i en cell där. Rutinerna är strikta och Melanie förstår inte meningen med dem, men funderar mycket. Så blir anläggningen attackerad, men Melanie, hennes älskade lärare, chefsforskaren och två militärer lyckas ta sig därifrån och påbörjar resan mot Beacon genom ett ogästvänligt landskap.
Tankar: Fantastisk bok! Hade extremt svårt att slita mig från den och den har lämnat bestående intryck. Mycket välskriven och med en väldigt genomtänkt världsbyggnad där sjukdomen får både en logisk förklaring och en fullt möjlig utveckling. Som jag gillar när vetenskapen berättelser bygger på känns trovärdig. Gillar också miljöbeskrivningarna som ger en tydlig bild av hur saker ser ut och känns.
Berättarperspektivet växlar mellan de omaka personligheterna och det är lika spännande oavsett vems perspektiv man läser från. Jag får stor förståelse för vad som ligger bakom deras handlingar och deras många kantigheter. Det är sällan vackert, men det är mycket mänskligt. Och trots att boken lutar sig tungt på sina karaktärer och deras utveckling så är det dessutom väldigt händelserikt och ibland med lätt morbid humor, kan inte bli bättre. Slutet är helt underbart, poetisk rättvisa är det minsta man kan säga, och för mig var det dessutom helt oväntat.
*månadsfavorit*
Den här är jag riktigt nyfiken på :)
SvaraRaderaInget att vänta på, bara att läsa :)
RaderaJag tyckte också om MEN.. funderade lite på slutet. Funderade på väggen av grått. Var det dit alla hungries inne i stan tagit vägen? Eller hade de blivit dödade av barnen? Och slutet - tror du det fungerade?
SvaraRaderaTror väggen av grått var de vuxna (måste ju ha varit många med tanke på väggens omfattning), eller att de av någon anledning samlats på andra sidan och sedan inte kunnat ta sig ut, men funderade å andra sidan aldrig på att barnen kunde ha orsakat det... Tror, eller hoppas i alla fall, att det fungerade. Känns som det oundvikliga slutet, bara lite påskyndat. Förr eller senare lär ju kapslarna ha brustit i alla fall :)
Radera