Bild lånad från adlibris, finns också på bokus och översatt till svenska |
Jag tyckte inte om den här boken, synd när serien började så bra. Alina är den jag har mest problem med, kanske för att det enda hon faktiskt kämpar för är makten över sin magi. De olika friarna lägger fram sina argument över varför hon måste välja dem och hon sörjer och suckar, men fogar sig. Jag kan ju tycka att man som den viktigaste personen i hela riket skulle kunna förhandla om man vill något annat. Inte för att jag egentligen tycker om hennes gamla barndomskärlek, men det verkar ju hon göra. Mal är lika uppgiven han. Han har dessutom problem med att hon har makt och att hon vill ha ännu mer av den så det är mycket motvilligt han hjälper henne. Det här gör läsningen ganska dyster. De två goda (men också lite menlösa) huvudpersonerna tillbringar alltför mycket tid med att håglöst gå runt och deppa och jag tröttnar på dem bägge två.
Bikaraktärerna är bättre. Jag gillar Nikolai, han får det att hända saker och låter sig inte nedslås i några långa perioder, jag gillar tvillingarna med deras mad skills och skuggmästarens mamma som fostrat ett sådant ondskefullt barn och lider av det. Skuggmästaren gillar jag inte, men han är en bra skurk. Kan dock inte förstå dem som tycker att han och Alina skulle vara ett bra par, för mig låter det som att gå in i ett förhållande med en känd misshandlare.
Jag känner detsamma som du inför de som på fullaste allvar tycker att Alina och Skuggmästaren skulle bli ett bra par. Det känns som en misshandelsrelation i vardande. Han ser henne ju som sin ägodel, inte en självständig, tänkande varelse.
SvaraRaderaInte har jag mycket till övers för Mal heller. Det känns som om han bara gillade henne så länge hon var beroende av honom och började få problem när hon blev starkare och mäktigare än honom.
Eller hur? Nikolai är ju killen som blir kvar och jag gillar honom, men jag kan sakna att singel (eller att vänta ett tag) aldrig är ett alternativ.
Radera