Vem jag är lik: fiktiv/historisk person

Gjorde ett test (gick snabbt, bara 7 frågor) på nationalencyklopedins hemsida om vilken fiktiv figur jag var mest lik. Resultatet? Ali Baba. Ali Baba är tydligen smart, men inte lika smart som tjänarinnan...

Sedan fortsatte jag med testet om vilken historisk person som är mest jag (sex frågor). Där blev svaret Ellen Key, som var intresserad av allt och så småningom blev ateist. Låter inte helt olikt :)

Ender's Game: Fairness is a wonderful attribute. It has nothing to do with war

Bild lånad från adlibris

Jag är så glad att jag upptäckte Ender's Game av Orson Scott Card! Det är en bok jag inte ville lägga ifrån mig. Gillade personerna, skrivsättet, tempot...

Det är en sci-fi-roman, men i princip utan närvarande aliens, de finns mest med som ett överhängande hot. Två gånger innan har de attackerat jorden, senast för 70 år sedan, och man förbereder sig nu för ett tredje krig. Den viktigaste insatsen är att hitta rätt befälhavare. Barn som har stor intelligens och rätt psyke skickas till en militärakademi där de förbereds.

Sexårige Ender är ett av de barnen, han är dessutom en av de mest lovande man sett på länge, hyperintelligent och empatisk utöver det vanliga. Man är dock lite orolig för att han är för samvetsöm och för att tiden är för knapp (någon vet mer än vad man avslöjar för allmänheten). För att få de resultat man behöver vill man både bygga upp och bryta ner honom. Det är en fin psykologisk balansgång man går på, med höga krav och avskärmning från nära vänner. Man läser i boken om hur Ender upplever det hela (stackars liten!) och får dessutom se hur personerna bakom hela tiden planerar nästa steg samtidigt som de håller tummarna att han inte knäcks och blir oduglig. Det är det här "mind-gamet" som jag uppskattar mest. Länge tyckte jag att det var lite ologiskt med det här pådrivandet av de väldigt unga barnen, även om det är fängslande läsning, men när man till slut får reda på hela planen så är den ganska klockren.

Läste att Orson Scott Card, som rättmätigt fått pris för den här boken, var förvånad över att den lockade så många unga läsare, den var aldrig tänkt som en ungdomsroman.

Ett inlägg, med smakbit, från början av boken.
Här finns ett inlägg om Ender's shadow som utspelar sig parallellet med Ender's Game.
Här finns ett inlägg om fortsättningen, Speaker for the Dead.
Och här finns inlägget om filmen.

Coconut: You sell your soul for a silver skin

Bild lånad från adlibris

Coconut av Kopano Matlwa är en bok om två färgade tonårsflickor i Johannesburg, Sydafrika: Ofilwe som bor i ett vaktat inhägnat villaområde och går i privatskola med övervägande vita elever och Fikile som bor med en självömkande morbror i kåkstaden med Fikile som enda tröst. Båda flickorna kan kallas "kokosnötter", bruna på utsidan, men med lojalitet och förhoppningar hos den vita delen av befolkningen. De försöker så gott det går att bortse från sina rötter för att passa in i där de vill vara. Boken utspelas egentligen bara under en vanlig söndag, men halva texten, kursiverad, är minnesbilder och interna monologer som ger en större bild.

Det är en bra bok, och för att vara en debutbok av en tjugoettåring så är den imponerande. Både Ofilwe och Filike känns väldigt äkta och man får en nutidsbild av Sydafrika som dessvärre inte är så ljus, men som jag är glad att jag fått läsa om. Men trots att boken och språket är bra, och att det känns som att det hade kunnat vara hämtat direkt från verkligheten så tycker jag egentligen inte om den. Jag har svårt för båda huvudpersonerna, hur de föraktar sig själva och personerna runt omkring och hur olycksbådande texten är, det känns inte som att det kommer att sluta lyckligt för någon av dem.

Tematrio: Buuuuh!

Tematrion hos Lyran handlar såhär veckan inför allhelgona-helgen om bra skräck. Det är ju inte något jag frossar i längre även om jag hade en period med Koontz när jag var yngre. Jag har ganska livlig fantasi och har svårt för när stämningen blir för krypande och olycksbådande. Tycker däremot om att läsa om varelser från den mörka sidan som vampyrer, trollkarlar och varulvar, men vill helst att det ska vara lite "mysigt" i brist på bättre ord :) Men skräck var beställt, så sparar de mysiga till en annan gång...

Den första jag kommer att tänka på är John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Även om den inte är urläskig så är den heller inte mysig. Vampyrer i en svensk miljonförort och med en stackars mobbad grabb. Kan inte bli bättre! Också skönt att det är något annat än den nya typen av ursexig vampyr som är med, även om jag är svag för dem annars :)

Senaste boken som gav mig kalla kårar och fick mig att tända extra lampor var inte en typisk skräckroman, men hade bitvis en väldigt otäck smygande känsla: Den nya människan av Boel Bermann. Suveränt bra bok!

Uppdatering efter att ha läst fiberglasodins trio: Händelserna vid Kirkston Abbey av Patrick Redmond. Tyckte så mycket om den boken. Kommer inte riktigt ihåg allt som hände, men blir alltid glad när jag ser den i bokhyllan. Får ta och läsa om den så småningom :)

Avslutar med en bok som jag tyckte var riktigt dålig! Inte så mycket skräck som rent äckel: American Psycho av Bret Easton Ellis. Mådde riktigt illa när jag läste den och förstår inte varför den överhuvud taget blivit publicerad.

Smakebit på søndag: The Cuckoo's Calling

Bild lånad från bokus

The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith aka J K Rowling handlar om privatdetektiven Comoran Strike och hans sekreterarvikarie Robin Ellacott som försöker ta reda på varför en fotomodell fallit ner från sin balkong. Mord eller självmord? Och varför?

I utdraget ska Robin börja sin första dag hos honom och har precis kommit upp till trappavsatsen utanför Strikes kontor samtidigt som han störtar ut genom dörren för att rusa efter sin f.d. flickvän med en kraftig kollision till följd.

Strike absorbed the impact, heard the high-pitched scream and reacted instinctively: throwing out a long arm, he seized a fistful of cloth and flesh; a second shriek of pain echoed around the stone walls and then, with a wrench and a tussle, he had succeeded in dragging the girl back on to firm ground. Her shrieks were still echoing off the walls, and he realized that he himself had bellowed, “Jesus Christ!”          
    The girl was doubled up in pain against the office door, whimpering. Judging by the lopsided way she was hunched, with one hand buried deep under the lapel of her coat, Strike deduced that he had saved her by grabbing a substantial part of her left breast. A thick, wavy curtain of bright blonde hair hid most of the girl’s blushing face, but Strike could see tears of pain leaking out of one uncovered eye.

Fler smakbitar finns på bloggen Flukten fra virkeligheten. Mycket nöje!
Tanker efter att ha läst hela boken finns här.

Son: They've run out of patience with him

Bild lånad från bokus

Son av Lois Lowry är den fjärde delen i hennes serie som börjar med The Giver. Resten av texten är spoilrig eftersom jag har en del funderingar som jag behöver skriva av mig...

Boken börjar riktigt lovande i en dystopisk värld och utspelar sig under sammma tidsrymd som The Giver. Den handlar om 14-åriga Claire som har fått en arbetsplacering som födelsemoder, hennes arbete är alltså att föda tre barn, eller "produkter", som ska adopteras ut i samhället. Under hennes första förlossning, komplett med en mask för ansiktet så att hon inte kan se och råka fästa sig vid barnet, går något fel. Man räddar barnet, men omplacerar sedan Claire eftersom hon inte är lämplig för jobbet. Claire blir besatt av att få veta vad som hänt hennes barn och börjar knyta kontakter med de anställda på centret för "nybarnen". Den här delen av boken är ganska bra.

Hennes son är samma barn som Jonas rymmer med i första boken och när han är borta ger sig också Claire av för att leta efter dem. Och nu blir det förvirrat, för så småningom hamnar hon i en liten fiskeby där livet påminner om en 1600-talsby. Man vet t.ex. inte vad bokstäver är. Samtidigt kommer Claire från en värld där man lyckats ta bort djurliv, färger, väder och årstider. Det känns inte rimligt att de världarna existerar samtidigt så nära varandra. Man skulle ju kunna argumentera att det är så det är nu med västvärlden och oupptäckta indianstammar i Amazonas, visst, men det känns ändå inte trovärdigt för mig. Än värre blir det när Claire lämnar byn för att ta upp letandet efter sin son. Då träffar hon djävulen... De knyter ett avtal som gör att hon får se sin son, men får betala ett högt pris. Här kommer en till invändning: Jag förstår att hon är tveksam till att tala om vem hon är för honom, men att stå i buskarna och speja på honom dag efter dag? Varför inte börja hjälpa till i skolan och få möjlighet att prata med honom och inte vara så suspekt?

Jonas och Kira (från bok två, Gathering Blue, och tre, Messenger) är med igen. Vad jag saknar, och har saknat sedan den första boken, är att få reda hur samhället som Jonas och Claire lämnar förändras efter att de har lämnat det. Man får veta att det faktiskt förändras, men aldrig hur.

Bokbloggsjerka: Halloween

Ny jerka hos Annika och den här veckan ställer hon frågan om vi hade tänkt oss att läsa något som lämpar sig särskilt väl för Halloween.

Skräck är ju ingen stor genre hos mig, har för bra fantasi och för många mörka utrymmen för det, så där blir det nej. Däremot innehåller min normala läsning ofta sådant som skulle passa på en halloweenmaskerad; främst vampyrer, men också en och annan demon, zombie, magiker, alv och alien. Typiskt nog ska jag till helgen hålla mig till ytterst mänskliga karaktärer, först och främst The Cuckoo's Calling av Galbraith (aka J K Rowling) och om jag hinner också Coconut av Matlwa om två sydafrikanska tonåringar.

Jag har nog aldrig planerat min läsning efter högtider, förutom att jag kan passa på att läsa någon serie när jag vet att jag har många dagar ledigt och kan frossa i flera delar :) Men OM jag hade planerat efter Halloween så hade jag nog valt Människohamn av John Ajvide Lindvist, har tyckt om hans tidigare böcker.

Smakebit på søndag: Ender's Game

Bild lånad från Bokus

Ny söndag och nya smakbitar från böcker. En perfekt kombination! Vill du dela med dig av din läsning eller bara läsa fler smulor så är bloggen Flykten fra virkeligheten platsen för dig.

Jag läser just nu sci-fi-romanen Ender's Game av Orson Scott Card och en tredjedel in i boken så är jag helt fast. Jag gillar personerna, jag gillar miljön och jag gillar tempot. Boken handlar om en 6-årig pojke, Ender, som man tror kan vara intelligent nog att träna in i rollen som befälhavare (det är ett långtidsprojekt), men man befarar att han är för snäll. Så instucket bland hans träning och nya liv på ett internat för unga blivande officerare (där finns barn från 6 år upp till tonåren) finns små stycken där ledarna för akademin planerar att knäcka och isolera honom för att göra honom starkare och mer hänsynslös.

I utdraget är Ender och en grupp andra 6-åringar på väg till akademin. Ledaren för skolan, Graff, har just höjt Ender till skyarna och sagt att de andra verkar vara för korkade för att klara av vad som väntar dem.

"He felt a sharp pain on top of his head. Then again. Some giggles from behind him. The boy in the next seat back must have unfastened his straps. Again a blow to the head. Go away, Ender thought. I didn't do anything to you.
    Again a blow to the head. Laughter from the boys. Didn't Graff see this? Wasn't he going to stop it? Another blow. Harder. It really hurt. Where was Graff?
    Then it became clear. Graff had deliberately caused it. It was worse than the abuse in the shows. When the sergeant picked on you, the others liked you better. But when the officer prefers you, the others hate you."

I november kommer en film baserad på boken. Just nu känns det som att det är en svår bok att filma, men jag har haft fel förut...

Här finns tankarna efter att ha läst ut boken.

Håll tummarna!

Det pågår en hel del tävlingar och utlottningar på bloggar nu, är ju alltid kul att delta :) Håll tummarna för mig!

Mia Eggiman som har bloggen Cum libris non solus har bloggat i 5 år (Grattis!) och firar det genom utlottning av ett par böcker.

Läsa och lyssna söker adoptivhem åt två böcker som båda verkar bra. Svårt att välja vilken man ska ange som "önskevinst" bara.

The Ponkissons lottar ut en sci-fi-roman :) Har inte läst så många sådana, något som borde rättas till :)

Lexie läser samarbetar med nätbokhandeln Bokii och lottar ut presentkort på e- eller ljudböcker. Vem kan tacka nej till det?

Slutligen så lottar Med näsan i en bok ut ett spel om böcker, Boknörd. Vad kunde passa bättre?

Bokbloggsjerka: Författare med det lilla extra

Bild lånad från adlibris

I veckans jerka undrar Annika om det finns någon författare som vi beundrar lite extra? Det finns så många... Tror att det blir fler eftersom jag inte kan skriva själv.

En barnboksförfattare för de minsta som får mig (!) att vilja läsa böckerna om och om igen för syskonbarnen är Stina Wirsén som skildrar känslor så på kornet med några få ord och precisa ansiktsuttryck på personerna. Man kan inte låta bli att känna igen sig :)

Jonas Gardell får mig alltid att tycka om hans personer (och därmed att gråta) och det känns dessutom som att de finns på riktigt.

George R R Martin som skriver fantasyeposet A Song of Ice and Fire (A Game of Thrones) där man aldrig kan räkna ut hur det ska gå, utan man blir ständigt överraskad av händelseutvecklingen och där karaktärsbeskrivningen är allt annat än svartvit.

Och som så ofta i jerkorna, Charlaine Harris. Jag kan se att hon inte skriver världens bästa litteratur, men det är böcker (serierna om Lily Bard, Aurora Teagarden och Sookie Stackhouse) som jag myser när jag läser, även efter flera omläsningar (undantaget hennes serie om Harper Connelly, där det bara blev en gång).


Hade kunnat skriva upp några fler :)

Vindens skugga: Det värsta är det som blir kvar inom en

Bild lånad från adlibris

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón är en bra bok. Boken har Barcelona under tidigt-mitten 1900-tal som skådeplats. Jag var där i somras och en del av mig tycker det är väldigt synd att jag inte läste den här innan, den andra delen tar gator, hus och torg jag såg och placerar karaktärerna där, även om det kanske inte är just de platserna det skrivs om, men bilderna blir tydliga :) Historien handlar om Daniel som får en bok, Vindens skugga, som han blir väldigt fängslad av. Han försöker få reda på mer om författaren, Julián Carax, och långsamt blir likheterna mellan deras liv allt större. Man får reda på alltmer om Carax uppväxt och senare liv sedd ur många olika personers synvinklar och man får läsa om "spöket" som jagar honom. Samma person börjar sedan få upp ögonen för Daniel.

När jag nyligen skrev ett litet utdrag av boken på Smakebit på söndag kommenterade flera stycken att den var fantastisk, att de älskade den, att det var en favoritbok etc. Riktigt i den kategorin hamnar den inte för mig, men det är en bra bok. Språket är vackert och målande och med ett flyt som gör den lätt att läsa, och handlingen vävs väldigt skickligt ihop av ett myller av historier i olika tidslager.

Smakebit - Vindens skugga

Messenger: We need all our fish for ourselves

Bild lånad från bokus

Messenger av Lois Lowry är del tre av fyra i hennes dystopiserie. Liksom del två så märker man inte att historien utspelar sig i framtiden (känns snarare som förr i tiden) och med de magiska elementen som finns inlagda så skulle jag hellre klassificera den som fantasy. Ska man prata om sensmoral i boken (och det tror jag man ska) så handlar den om girighet och materialism.

Den här delen av serien handlar om Matt som i förra boken var Kiras lilla följeslagare. Han har nu bott några år i en utopisk by där folk är hjälpsamma, vänliga och välkomnande. Dessvärre börjar byn och skogen runt omkring förändras, liksom människorna i den, alla  mot det fientliga och själviska hållet. Innan byn stängs för omvärlden gör Matt ett sista försök att hämta Kira från hans gamla by.

I boken binds äntligen de olika delarna ihop. Förutom Matt och Kira från del två så finns även Jonas från första delen med och det är kul att äntligen få veta vad som hände med honom (misstänkte ett tag att han var död). Men tycker att hela historien är lite skissartad, den går inte in på djupet av problemen (barnbok, men ändå...). Dessutom saknar jag den dystopiska värld där allting startade. Det antyds i den här boken att den har förändrats, men man får aldrig veta hur.

The Book of Joe: Noble and cool. You got it

Bild lånad från adlibris

The Book of Joe av Jonathan Tropper innehåller Troppers vanliga blandning av absurd humor, sorg och speciella, men trovärdiga människor och det hela gör en ganska bra roman. Den utspelar sig omväxlande dels när Joe gick sista året på High School (ett händelserikt år för honom, men inte alltid på ett bra sätt) och dels sjutton år senare när han för första gången är tillbaka i hemstaden eftersom hans far ligger på sin dödsbädd.

Återkomsten till den lilla staden blir inte så lyckad, han upptäcker att han är den mest avskydde personen där vilket tar sig i uttryck i alltifrån sura blickar och hånfulla kommentarer till mordförsök. Detta beror på att han under den långa bortavaron hunnit skriva en bok om den sista sommaren i High School (det blir lite meta sådär). Boken innehåller dels hans syn av saker som hände då, men också karaktärsmord på flera av invånarna. Ett sätt att bearbeta händelserna samtidigt som han ger igen på hela staden.

Man får också lära känna hans gamla bästis, Wayne, som har nått slutstadiet i aids. Jag läste Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ganska nyligen och när jag läser kan jag inte låta bli att jämföra Waynes sista veckor med Reines, gör Reines död ännu mer tragisk.

Det som till viss del drar ner boken är Joes självförakt. Han är missnöjd med sitt nuvarande liv och ältar sin gamla historia. En ganska logisk utveckling kanske, men inte den roligaste läsningen. Kvinnosynen känns dessutom lite pubertal, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det handlar om en kille som växer upp.

Gathering Blue: Did creatures come in the night?

Bild lånad från adlibris

Gathering Blue av Lois Lowry handlar om Kira, en handikappad flicka som, trots att grannarna vill sätta ut henne att dö och annektera hennes tomt när mamman dör, får stanna kvar i sin by eftersom hon har talang för att brodera. Hon får ett rum i rådhuset där hon förväntas brodera på en åldrig cermoniell rock flera timmar om dagen. Hon får en vän i Tomas, också föräldralös, som har fått ett liknande rum eftersom man vill utnyttja hans snideritalang. Så småningom hittar de ett tredje föräldralöst barn i ett rum i korridorerna, också det ovanligt artistiskt. Men är det inte något konstigt med alla dessa döda föräldrar?

Har haft en diskussion med kompisar om tillståndet i världen och trots bakslag, som att främlingspartier är på tillväxt över hela Europa, så tror jag ändå att mänskligheten i stort går framåt: slaveri och barnarbete minskar stadigt, män och kvinnor får samma rättigheter i allt fler länder, handikappade tas om hand och har större egenvärde än förr och allt fler lagstiftar mot diskriminering p.g.a. sexuell tillhörighet och religion. I de flesta dystopier jag har läst så är det här ganska självklara saker, problemen återfinns ofta som en totalitär stat och/eller miljöproblem. Men i den här boken så är samhället så primitivt att det känns som att det utspelar sig ett par hundra år tillbaka i tiden. Dels husen (lerhyddor), kläderna och verktygen, men också värderingarna: flickor får inte lära sig läsa och handikappade och svaga sätts ut på ett fält för att dö. De enda ledtrådarna man får om att handlingen faktiskt utspelar sig i framtiden är rådhuset som är ett byggnadsverk som står ensamt kvar efter en katastrof många år tillbaka i tiden och som skiljer sig från alla andra hus i byn, samt en broderad bild på den cermoniella rocken som visar skyskrapor.

Det här är en bok där det inte händer jättemycket. Dels så är den ganska kort och dels så misstänker jag att den lägger grunden för fortsättningen i serien, att man mest får förutsättningarna klart för sig. Läste innan jag började på Gathering Blue att det skulle vara fortsättningen på The Giver. Det gjorde att jag ganska länge in i boken satt och väntade på att de skulle kopplas samman. Skulle Jonas hitta Kiras by eller bor hon i den by som han fann fast generationer senare? Boken slutar innan vi får svar. Det ledde länge till en ganska förvirrad läsning...

Hur mycket får man ändra boken när man filmar?

Det satt jag och funderade på när jag såg True Blood på gammelteven. I de två första programmen av säsong 5 har jag bara sett en sak (Sookie skjuter Debbie) som någorlunda stämmer överens med bokserien, om än vid fel tidpunkt. Det är samma personer som i böckerna, men handlingen påminner inte ens litegrann om dem. Jag förstår inte varför man köper rättigheterna till böcker, ganska bra sådana dessutom, om man sedan totalt bortser från vad som står i dem?

Hade inte producenten Alan Ball kunnat närma sig författaren Charlaine Harris med ett förslag typ: "Jag vill köpa din idé om vampyrer som kommit ut ur kistan och en telepatisk servitris som förälskar sig i en av dem, men vill kunna bestämma handlingen som jag vill. Självklart döper jag dem till något annat."

Jag kan förstå att man ibland tvingas göra förändringar från källmaterialet: utseende, att två personer slås ihop till en för att underlätta för tittarna, att man utelämnar en del av storylinen som känns ovidkommande, att man lägger till dialoger som förklarar saker som nämns av berättaren i boken etc. men jag tycker inte det är rätt vare sig mot författaren eller läsarna att ändra på den övergripande handlingen till något som författaren aldrig har avsett. Ibland t.o.m. tvärtemot vad som står. Jag tror att det som stör mig mest är att i min fantasi så utspelar sig scener där författarna firar filmkontrakt med att skåla i champagne och ringa runt till familj och vänner i ett glädjerus och när de sedan bänkar sig framför skärmen så är det någon som tagit deras skötebarn och ändrat om till oigenkännlighet... och i fallet med True Blood något mycket sämre.


En oordnad lista på några av felaktigheterna jag sett i de två programmen jämfört med böckerna:

• Bill och Eric fängslas av vampyrmyndigheter. Vad då för vampyrmyndighet? Kungligheterna regerar.
• Jessica har vilda partyn i residenset. Jessica finns inte.
• Tara är en f.d. wrestlare som blir vampyr. Nej, Tara har en liten chic klädbutik.
• Pam är svartsjuk på Sookie. De är vänner och Pam är en av dem som hejar mest på Eric och Sookie som par.
• Russel Edgington är en psykotisk vampyr som överheten vill döda. Hmm. Fåfänge Edgington blir lyckligt gift.
• Pam har ett förflutet som bordellmamma. Inte riktigt, hon var en viktoriansk hemmadotter.
• Jason är snut. Näppeligen så. Han är inte så smart.
• Bill är kung. Nej, långt därifrån. Däremot är han en liten kassako...
• Lafayette sörjer sin döde pojkvän. Lafayette är tyvärr död sedan länge.
• Andy Bellefleur missbrukar V. Näpp, han skyr övernaturliga och lagvidriga saker. Inte dejtar han en häxa heller.
• Luna har en dotter. Skrivs inget om det i alla fall.
• Dottern blir varulv vid ca 7 år ålder. Förändringen kommer inte förrän i puberteten, och bara från renrasiga par.
• Pam gör någon till vampyr. Nej, hon ansöker om lov, men nekas.
• Jason och Hoyt är ovänner. Näpp, bästisar även om de börjar växa ifrån varandra i de senare böckerna.
• Flockledarens lik äts upp av föräldrarna. Äckligt.
• Arlene har tre barn. Hon får inga fler efter Lisa och Cody.
• Steve Newlin blir vampyr och kommer ut som gay. Varken eller.
• Arlene och Terry blir ett par. Han är alldeles för ostabil för att hon ska ha ett längre förhållande med honom.
• Eric har en "syster". Med tanke på vem hans skapare är i böckerna så är det en ganska omöjlig tanke. 
• Vampyrerna har en egen religion med en ganska lam nattvard. Gillar idén, men nej. Däremot finns det gott om vampyrer som ser människor som pratande mat.

Helt riktigt, de lysande händerna finns inte heller i böckerna, telepatin räcker gott och väl.

Smakebit på søndag: Vindens skugga

Bild lånad från bokus

Söndag och återigen sammanställer Mari på bloggen Flykten fra virkeligheten smakprov från bloggares läsning.

Själv läser jag just nu Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Den handlar om en liten pojke, Daniel, som adopterar en bok, Vindens skugga. Han blir helt fångad av den och försöker ta reda på mer om författaren, Julián Carax, men hindren är många. Språket är vackert och målande och stämningen lite sagoaktig, nästan magisk även om boken i ett klipp från Svenska Dagbladet beskrivs som en deckare.

"Figuren vände sig om och försvann, lätt haltande. Hade det varit en annan kväll skulle jag inte ha brytt mig om honom, men så fort han hade försvunnit in i dimman blev jag alldeles kallsvettig och det var som om jag fick svårt att andas. Precis samma scen fanns beskriven på ett ställe i Vindens skugga. I boken lutar sig huvudpersonen ut från balkongen varje kväll vid midnatt, och en kväll upptäcker han att en främling med en cigarett i handen iakttar honom. Ansiktet ligger alltid i skugga och det enda som syns i mörkret är ett par glödande ögon. Främlingen står kvar en stund, med högerhanden i kavajfickan, för att till slut försvinna bort, haltande. I scenen som jag just hade bevittnat skulle främlingen på gatan kunna vara en nattvandrare vilken som helst, en figur utan vare sig ansikte eller namn. I Carax roman var främlingen på gatan djävulen."

Tankar efter att ha läst hela boken.

The Giver: They have determined your futures

Bild lånad från adlibris

The Giver av Lois Lowry är något så ovanligt som en dystopi för barn/ungdomar med en kille i huvudrollen. Den handlar om Jonas som lever i ett samhälle där lugn och harmoni värderas högt och där folk faktiskt är tillfreds med sin tillvaro. Att de lyckats komma dit beror på att de arbetat med ett begrepp de kallar "sameness", de har alltså arbetat med att utplåna skillnader. Alla bor i liknande hus, alla familjeenheter ser likadana ut (fyra stycken, med ett barn av varje kön), alla firar sin födelsedag samtidigt och alla följer samma regler och trivs med det. "You Elevens have spent all your years till now learning to fit in, to standardize your behaviour, to curb any impulses that might set you apart from the group. But today we honor your differences. They have determined your futures."

Reglerna är bland det intressantaste i boken, hur genomtänkta de är. Varje födelsedag t.o.m. den tolfte förändrar något i ens tillvaro, ibland smått, ibland stort. När man fyller ett får man sitt namn och man får komma till sin familjenhet, när man blir fem får man jackor som kan knäppas där fram så att man kan bli lite mer självständig. När man är åtta får jackan fickor eftersom man är stor nog att ta hand om sina egna småsaker, när man är nio får man en egen cykel, ytterligare ett steg ut i samhället.

Jonas ska fylla tolv och därmed få reda på vad han ska arbeta med i sitt liv. Under året har alla Tolvorna (50 stycken, det är alltid 50 stycken barn i varje årskull) observerats extra noggrannt av de äldste som beslutar vad de är mest lämpade för. Jonas får det ovanliga, men hedervärda uppdraget att bli den som ska bära samhällets minnen. De vanliga medborgarna har nämligen inte mer minnen än dem de själva upplevt, historia är något okänt. Okänt är också starka känslor, man har aldrig på riktigt upplevt smärta, sorg, kärlek eller lycka. Jonas blir kärlet som ska bära dem. Det är ett ibland smärtsamt uppdrag, men det värsta är nog hur ensam man blir när ingen annan kan förstå vad man går igenom. Mycket i Jonas uppdrag är smärtsamt, medan annat är vackert och glädjefullt. Han och hans mentor börjar fundera på om det är rätt att förvägra medborgarna livets alla aspekter och gör en plan för att förändra det.

Det är ju mycket i livet som man egentligen inte vill uppleva, men när man läser om hur mycket man har fått ta bort för att skapa den här problemfria tillvaron så håller jag med Jonas och hans mentor om att det inte är värt priset. I Jonas samhälle så har de dessutom tagit bort det mesta av valfriheten, valen görs åt en. Bekvämt, men inte alltid det man vill. Intressant tycker jag också är hur mycket de talar med varandra och vilken vikt de lägger vid att orden blir rätt så att de uttrycker det de verkligen vill säga utan att missförstås. Schemalagda tal om känslor och drömmar är väl inte idealet för mig, men att familjer pratar med varandra, mycket och om allt, är trevligt. Gillar också att alla medborgare har en uppgift och är (nästan) lika mycket värda. En trevlig bok med andra ord. Inte den allra bästa dystopin jag läst, men ganska bra och jag tänker läsa fortsättningen.

Del 2: Gathering Blue.
Del 3: Messenger.
Del 4: Son

Bokbloggsjerka: Som att titta i en spegel?

Annika ställer i veckans jerka frågan om det finns någon karaktär man känner igen sig i och på vilket sätt? En svår fråga tycker jag, fick tänka några timmar (med ganska klent resultat).

När jag var mindre, typ mellanstadieåldern, så var Rusty i Michelle Magorians bok Hemlängtan en person som jag kände igen mig i. Lite ensam, lite av en främmande fågel. Dessutom med rött hår :) Nu har jag ingen sådan där igenkänningsperson längre, däremot finns drag och känslor som jag relaterar till i ganska många böcker. När det blir helt främmande blir det mindre bra (Americhan Psycho - jag tittar på dig).

Läste en bok om en lärare som var inlåst (dörren gick i baklås) i kopieringsrummet på en skola en hel helg, där fanns ju vissa igenkännande faktorer, fast det är ju inte riktigt sådan jag vill se mig själv... Det jag tycker är roligast att läsa om är nog förebilderna, sådan jag skulle vilja vara, men tyvärr inte är. Arya Stark i The Game of Thrones, Katniss Everdeen i Hunger Games och Lisbeth Salander i Millenium. Skulle gärna vara en kick-ass, modig typ av tjej, men har en del att jobba på...

Reached: I'm dying. It's not very hard

Bild lånad från adlibris

Reached av Ally Condie är den tredje och avslutande delen i hennes dystopiska trilogi: Matched, Crossed och Reached. Har ju läst allihop, med förhoppningen att de blir nog bättre, jag kommer nog snart att känna med karaktärerna iställer för att bara läsa om vad de känner och snart måste det ju förklaras mer om hur samhället kunde bli så här. Inget av det uppfylldes i den här boken heller, första boken var nog bäst trots allt och sedan har det stadigt gått neråt.

Boken handlar om Cassia, Ky och Xander som är med i motståndsrörelsen på varsitt håll. Pesten bryter ut, människor dör och man slåss mot klockan för att få fram ett botemedel.

De tre huvudkaraktärerna är ganska endimensionella, och väldigt goda och intelligenta allihop. Deras betydelse för samhällets öde är väldigt mycket för mycket, sammanträffandena staplas på hög. Kärlekstriangeln blir aldrig spännande eftersom Cassia hela tiden är säker på vem hon vill ha och bara känner medlidande för den tredje. Condie gör ett försök att bygga upp någon form av spänning genom att antyda att Xander gjort något hemskt för att få tag i presenten (de blå pillrena) Cassia fick i första boken, det antyds tre gånger "om hon bara visste hur jag fick tag på dem då...", problemet är att man inte egentligen bryr sig om vad han har gjort. Och när det avslöjas (fjärde gången det kommer på tal) så är det bara ett enda stort Gäsp, vad det bara det? Inget som hade något med historien att göra. Att det är en kärlekshistoria och att människor dör i pesten lämnar mig helt oberörd, jag lyckas aldrig förlora mig själv i texten. Samhällets utveckling förklaras inte mer i den här boken, hur det kunde bli som det blev känns ganska oklart.

Dessutom gillar jag inte sättet som böckerna är skrivna på. Det känns som ett försök att skriva "fint", med symbolik och sådant, men utan att resultatet blir vidare lyckat. I den här boken är massor av saker och betydelser röda, i första var de gröna, i andra blå (samma färg som pillrena som har en ganska stor betydelse i berättelsen). Diktrader tolkas och skrivs om och funderas på i det oändliga och berättelsen om piloten och hur den kan tolkas tröttar ut. Överlag är hela texten för långrandig. Moralkakorna om kulturens betydelse är svåra att svälja och diskussionerna om betydelsen av valfrihet är övertydliga. Hade varit intressantare att läsa om varför befolkningen gav upp sitt fria val från början.

Övertydligheten, och färgerna, går dessutom igen i omslagen.
Visst de är snygga, men för mycket "in your face":

                      

Sekten: Allt som Irja gör, gör hon av kärlek

Bild lånad från adlibris

Sekten - en sann historia av Peter Pohl är intressant läsning. Romanen bygger på en sann berättelse och intervjuer, tidningsartiklar och radioprogram med de inblandade och det är tydligt vilken sida som Pohl ställer sig på. Samma sida ställer man sig automatiskt på när man läser. Boken handlar om hur en fyrabarnsfamilj dras allt djupare in i en liten svensk sekt tills familjen till slut splittras med två barn på varje sida.

Hur fastnar man då i en sekt? Att familjen i boken gjorde det är inte så konstigt som det kanske kan verka. Framför allt pappan beskrivs som en sökare och hela familjen är redan involverade i en andlig rörelse när en av döttrarna vid 10 månaders ålder blir sjuk. Läkarna genomför flera behandlingar, men misslyckas och flickan blir allt sämre. Inte så konstigt att man nappar på beskedet att en helare finns. Och efter första besöket där så får dottern åtminstone aptiten tillbaka. Därifrån är det manipulationer. Vissa familjemedlemmar väljs ut, och känner sig utvalda, andra får bära all skuld, med löftet att det kan bli bättre om de bara genomför vissa förändringar. Familj och vänner som inte lever efter samma regler förskjuts så att inte deras mörka energier ska hindra tösens tillfrisknande. Bryter man mot reglerna skälls man ut, ofta framför grannar, vänner och sina barn tills man inte är vatten värd.

Hur man faller för dravlet som sektledaren, Irja, framför är svårare att begripa. Hon kan läsa tankar, hon ser vilka förordningar man brutit i anden, hon får meddelande från levande och döda andar, hon är den reinkarnerade jungfru Maria, hon beordrar alla att utesluta ägg och kött, men äter själv gärna prinsesstårtor (bakade med ägg), hon gjorde så att Gulf-kriget löstes, hon har täta kontakter med utomjordingar... och listan skulle kunna bli mycket längre.

Ett utdrag om Irja som medium kommer här: "Olika indianhövdingar ger också budskap till henne. När någon av kontaktpersonerna talar genom Irja, använder hon sig av en bruten engelska med österländsk accent, var kontaktpersonen än har sin hemmahörighet. Så låter alla stora andar och gurus, och alla gör samma typ av språkfel, när de säger att de är mycket glada att ha kommit till Irja, denna kärleksfulla kvinna, en gestalt som de aktar. Man ska lyssna noga till allt hon säger och lyda henne." s. 98.

Livet i sekten verkar fruktansvärt. Det finns regler att följa, annars blir man bestraffad. Reglerna är väldigt godtyckliga och ändras ofta. Går du för fort hinner inte andarna med = böter, går du för långsamt är du lat och arbetsskygg = böter. Tittar du ner när du får en utskällning är du oärlig och lurig (det ordet får mig av någon anledning att föreställa mig att Irja ser ut som Marit Påhlsson), och möter du blicken är du uppkäftig. Båda ger naturligtvis böter. Både barn och vuxna får regelbundet utskällningar och örfilar och när man sedan ber om förlåtelse lägger man sig på knä framför sektledaren. Det värsta straffet är utfrysning, när ingen låtsas om som att du finns förutom när de öser skällsord över dig. Ett sätt att rädda sig undan Irjas vrede är att se till att någon annan utsätts. Angiverierna flödar.

Så varför stannar man? Varför går man med på att låta sig kontrolleras så? Varför gör man ingenting när man ser sina barn fara illa? Jag förstår det inte. Visst kan jag i boken läsa hur medlemmarna undan för undan blir alltmer passiviserade och rädda och hur man omväxlande fryses ut och tas till nåder, men jag har ändå väldigt svårt att förstå. Jag tror att den sista pusselbiten är den med tron. Att medlemmarna faktiskt tror på Irjas alla utsagor - att hon talar med den himmelske faderns röst och att hennes regler är sanningen. Jag har ju svårt att förstå den typen av tro med, men lägger man ihop kontrollen, tron och lättnaden när man är på sektledarens goda sida så är nog förklaringen där även om jag inte begriper den och är väldigt glad för det.

Fuse: Those on the outside were less than human

Bild lånad från adlibris

Fuse är andra delen av Julianna Baggotts dystopiska (är inte säker på att det är ett ord...) trilogi. Jag tyckte om den första delen, Pure, och fortsättningen är till och med bättre :) Boken utspelar sig i Usa nio år efter att bomber har ödelagt det mesta av jorden. De som planlagt ödeläggelsen lever skyddade i en stor kupol där fokus är på lydnad, förnekelse och genetisk förbättring. Överlevande som inte fått plats därinne är ärrade och ofta sammansmälta med något som var i deras närhet när kärnladdningarna small, t.ex. sitt barn, en cykel eller glasskärvor från ett fönster. I boken får vi följa två ungdomar från kupolen och tre från världen utanför. Kapitlen skrivs utifrån de olika karaktärernas synvinklar och det är svårt att bestämma sig för vem man helst vill läsa om, så fort man läser ett kapitel undrar man hur det går för de andra.

Vi har Partridge, yngste sonen till hjärnan bakom allt, som rymde från kupolen i förra boken. Ledaren vill ha sin förrymde son tillbaka och för att få dem på utsidan, wretches, att överlämna honom så tar forskarna i kupolen och "rättar till" en ärrad flicka. De tar bort alla skador och sammansmältningar och gör huden så slät att t.o.m. naveln försvinner. Dessutom gör de så att allt hon kan säga är meddelandet de vill få fram : 'We want our son returned. This girl is proof that we can save you all. If you ignore our plea, we will kill our hostages one at a time.'  Vad kan Partridge göra annat än att överlämna sig? Men han gör det i den trygga förvissningen han haft i hela sitt liv att han är ledarens son och att han är värdefull. Båda är ju rätt, men stackars Partridge har helt missat på vilket sätt han är värdefull. Pappan ligger alltid ett steg före i planeringen...

Meddelandet och den "lagade" flickan gör också att kulten som finns om Kupolen som räddare växer. Det hela blir en blandning av vad man önskar och gamla bibeltexter. Mycket intressant att läsa om. När "lagade" människor hittas döda så ses de som ett bevis på att de inte var tillräckligt rena, inte att kupolen misslyckats.

Tre av  huvudpersonerna Pressia, Bradwell och El Capitain är uppvuxna på utsidan. Det är en värld som är svår att överleva i. Baggott beskriver nya djur och varelser så att man kan se dem framför sig, och hon har dessutom en genomtänkt förklaring till hur det hela har kunnat hända. När detonationerna kom smälte El Capitain och hans bror samman (de satt tätt tillsammans på en motorcykel) och sedan dess har de ofta avskytt varandra. I den här boken tvingas de lita mer på varandra, dör en dör den andre med.

Den jag helst läser om är Lyda. En kupoltjej som skickats ut som lockbete åt Partridge. Hennes förvandling är enorm. Från att ha blivit uppfostrad som våp till att bli krigare. Kvinnoidealet i kupolen är outbildad, omhändertagande hemmafru. Flickorna har t.ex. konst på schemat, men får inte lära sig vad pi är. De lärs att A happy heart is a happy home, men ingenting om hur barn blir till. Lyda tas under de manshatande mödrarnas vingar på utsidan och får lära sig att jaga och att försvara sig. För första gången känner hon att hon kan klara sig själv och hon vill inte tillbaka till den artificiella världen på insidan.

Något som man inser efterhand är hur mycket befolkningen inne i kupolen vet, de väljer bara att förtränga det. Och har man väl börjat välja att bara se delar av sanningen så blir det svårare att protestera när du själv eller dina barn drabbas. Intressant diskussion om vara "välsignad". Hur man liksom plötsligt inte alls är självisk och lever på andras bekostnad utan att man är utvald och därmed har en skyldighet att uppskatta det (och de som inte var utvalda hade väl säkert sig själva att skylla).  En studie i mänsklighet tänkande.

Ett litet smakprov från innan jag läste ut boken finns här.
Mina tankar om den första boken, Pure, finns här.

Tematrio: Äntligen!!!

Veckans tematrio hos Lyran ställer den enormt svåra frågan om vem som borde få nobelpriset i år? Det är ju inte direkt de författarna jag läser mest... Men tre förslag på bra författare kan jag väl alltid komma upp med, skulle inte sätta pengar på någon av dem dock :)

Nobelpriset i litteratur 2013 går till:

• George R R Martin - för att han har skapat en fantastisk fantasyvärld med trovärdiga personer, samt har kommit upp med en evolutionär förklaring till vampyrer.
• Susan Abulhawa - för att hon med en enda bok förklarat konflikten i Israel-Palestina på ett sätt som får en att omvärdera det man tidigare trodde sig veta samtidigt som medkänslan med de som bor där växer.
• Isabella Löwin - för att hon på ett pedagogiskt sätt förklarar hur och varför haven ser ut som de gör idag samtidigt som hon ingjuter hopp.

Smakebit på søndag: Fuse

Bild lånad från bokus

Söndag och dags för bloggare att presentera smakbitar från det de läser. Fler hittar du på Maris blogg.

Själv läser jag en dystopi, Fuse, som är andra delen i Julianna Baggotts blivande trilogi. Boken utspelar sig nio år efter att kärnladdningar detonerats runt om på jorden och världen har blivit mycket farligare och vildsint. Hjärnorna bakom förintelsen lever skyddade i en kupol och studerar intresserat resultatet, medan de övriga försöker överleva på utsidan. I boken har specialdesignade elitsoldater börjat hämta utvalda överlevande till kupolen. De som lämnas tillbaka, döda eller levande, har fått sina skador och ärr (t.o.m. naveln) utplånade, vilket startar en kult där Kupolen ses som räddare. 

"El Capitan comes across a little boy handing out sheets of paper. Is your soul worthy of Purification? Prepare! 'What's this about?' El Capitan asks. 

     A metal splint holds up one side of the boy's face. He says 'The dome is all-good and all-knowing.'       

     'No, the Dome's been exploding people. Did you miss that part?'

Här kan du läsa om första delen, Pure.
Här finns tankar efter att ha läst hela boken.

Ett snack med några skådisar i The Fault in our Stars

Författaren John Green är på plats när de filmar hans bok The Fault in our Stars (Förr eller senare exploderar jag) och passar på att "intervjua" Augustus Waters (Ansel Elgort) och stödgruppsledaren Patrick (Mike Birbiglia). Det märks att de hängt en hel del tillsammans :) Hoppas så att filmen blir bra.

Bokbloggsjerka: Kilroy was here

I veckans jerka vill Annika att vi ska berätta om en bokmiljö vi har besökt eller en som vi vill besöka. Jag tycker överlag att det är roligt att läsa böcker där man har erfarenhet av miljön, det gäller allt från Turstens deckare där de åker längs Björlandavägen (där jag åker nästan varje dag) till Karl Pilkingtons resedagbok om världens underverk, där jag har besökt tre. Det är något visst när man har egna intryck från en plats och man kan minnas vad författaren skriver om och lägga till detaljer i bilden, t.ex. hur tunnelbanan i New York luktar, töväder i Kiruna, ljuset i en gotländsk sommarnatt eller den överväldigande misären i Indien.

Platserna jag skulle vilja resa till är många. Annika nämnde Hogwarth och det skulle ju vara fantastiskt, fast kanske ännu hellre Diagon Alley med alla speciella butiker. Skulle också gärna bo i någon av Nangialas gröna dalar och nattcirkusen hade jag gärna spenderat ett par veckor i. Mma Ramotswes Botswana är en önskedröm (kombinerat med en rejäl safari), liksom småstadslivet i den amerikanska södern som finns beskrivet i Charlaine Harris böcker. Däremot är jag inte så vidare angelägen att besöka framtiden som den beskrivs i mina älskade dystopier...

Turned: Her feeling of dread grow

Bild lånad från adlibris

Hittade en bok, Turned av Morgan Rice, som var gratis att ladda ner både som app och från författarens hemsida. Toppen, eller hur? Blev lite misstänksam när jag såg att serien var i åtta delar, skulle det här vara som att bli erbjuden droger för första gången, och sedan var man fast? Dessutom erbjöds första delen i The Sorcerors Ring, åtta delar, med fler på väg. Så, jag var kanske lite extra kritisk när jag började läsa...

*Text full med spoilers på en ganska kass bok nedan*

Turned handlar om Caitlin som precis flyttat till ett av de tuffare områdena i New York tillsammans med sin mamma och sin lillebror. På väg hem från skolan ser hon en skolkamrat (den ursnygge killen som är den enda i skolan hon pratat med, vad är oddsen för det?) bli misshandlad av fyra stora typer. Hon störtar dit och skriker åt dem att sluta och sedan flyr hon för sitt liv rakt in i en återvändsgränd. Där blir hon sedan fly förbannad på hur hennes liv har utvecklats och hon får urkrafter och spöar skiten ur typerna som följt efter henne: "Caitlin stepped up, and, feeling an inhuman strength course through her, and heard herself snarl as she picked up the two kids (each twice her size), hoisting each several feet off the ground with a single hand. As they hung dangling in the air, she swung them together, crushing each into the other with an incredible force."  Det är starten på hennes omvandling till vampyr (och jag har skrivit av rätt, det bara låter konstigt).

Snygge killen som misshandlas, Jonah, beskrivs så här:  "She tried not to look up into his eyes - large green eyes - but she couldn't help it."  och: "He was gorgeous. He had smooth, olive skin - she couldn't tell if he was Black, Spanish, White, or some combination - but she had never seen such smooth and soft skin, complimenting a chiseled jaw line. His hair was short and brown, and he was thin. There was something about him, something so out of place here. He seemed fragile."  och: "He sat erect, with perfect posture"  Inte konstigt att hon blir intresserad? Däremot är beskrivningen lite för såpa för att jag ska falla. Nu är han ingen jätteviktig karaktär i boken, hennes liv som vampyr tar snart över.

Under en träff med Jonah på Carnegie Hall upplever Caitlin en ny typ av hungerkänsla, störtar därifrån och tömmer solisten på blod i hans loge. Polisen kallas naturligtvis dit, men det dyker även upp en 3000-årig vampyr från det lokala nästet. Då får vi den här ganska misslyckade beskrivningen som påminner mig om en bombastisk berättarröst i trailern till en aktionspäckad b-film: "He had watched smallpox spread across Europe - and had even helped it spread. There was nothing left that could surprise them. But this night surprised him. And he did not like to be surprised."  Och jag har återigen skrivit av citatet korrekt, bytet av pronomen mitt i är bara ett av ganska många ställen som bevisar att korrekturläsningen hade behövt vara lite mer alert. Vampyren lyckas fånga Caitlin, hon tas med till klanens gömställe och ska torteras för att ha brutit mot reglerna. Tortyren (vigvatten) misslyckas och hon flyr med flera hundra vampyrer efter sig och de knappar stadigt in på hennes försprång och i dörröppningen spärrar en "well sculpted vampire" den enda utvägen: "Even with her haste, even with her life in such a danger, Caitlin could not help but noticing how strikingly attractive this vampire was."  Nu har jag tack och lov aldrig behövt fly för mitt liv, men jag har svårt att tänka mig att jag mitt i flykten och dödsångesten skulle börja beundra någons muskler oavsett hur snygga de är.

Den välbyggda vampyren slåss tillräckligt bra för att ensam hindra de hundratals andra vampyrerna från att få tag på Caitlin och sedan tar han henne på ryggen och springer över 200 km/h tills han plötsligt fäller ut sina vingar och de flyger över New York. Han tar henne med till en annan vampyrklan som är bosatta i The Cloisters och i beskrivningen av deras tillhåll så märks det att författaren har en viss förkärlek för det medeltida. Och tydligen så är medeltida en alldeles fullgod beskrivning för saker så skriver man det behövs inte många andra ord. Här är ett collage av beskrivningarna: "small, medieval walls"; "a huge, medieval door"; "small, medieval courtyard"; "another medieval door"; "a real medieval castle"; "carved out of medieval stone"; "intricate, medieval figures"; "medieval cloister"; "medieval manuscripts"; "medieval ceilings" och "medieval furniture" . För att vara rättvis så borde jag kanske nämna att allt det här inte står på samma ställe, det här är utspritt över ett par kapitel, med som mest tre medieval på en sida. Inte oväntat så faller hunkvampyren och Caitlin för varandra och ett par timmar efter att de träffats, utan att ha haft tillfälle att prata med varandra p.g.a. mordiska vampyrer och vampyrrättegångar, så säger den 3000 år gamle vampyren att han älskar henne. Suck.

Vampyrerna som skildras är ganska klassiska. De har övernaturlig styrka och snabbhet, kan flyga och tål inte vigvatten. Dagsljus tolereras om tvunget. Det mesta här är ju saker man är van vid. Problemet för mig är att deras övernaturlighet beskrivs så tydligt, det blir genast mindre trovärdigt för mig när det står utsatt att de springer i 200 km/h, kan bräcka ståldörrar som är 1.5 m tjocka och sedan fäller ut vingar, jag tycker bättre om när det bara antyds så att man kan göra sig en lite mer "trovärdig" bild.

Som ni märker så tycker jag inte att boken är bra. Däremot var det inga problem att läsa ut den, den är lättläst, texten har dubbelt radavstånd och läsplattan visade att den var på 110 sidor (inte så konstigt att författaren hunnit skriva så många böcker kanske). Köper man den som tryckt så har den tydligen knappt 200 sidor, vet inte hur de lyckats med det?

Andlös: Hon förlorade medvetandet tre gånger under det tjugo minuter långa samtalet

Bild lånad från adlibris

Andlös av Mattias Ronge handlar om ett Sverige där en ny fruktansvärd sjukdom sprider sig i de största städerna. De som drabbas förlorar andningsreflexen och måste alltså hela tiden koncentrera sig på nästa andetag. Leni har sina teorier om vad det beror på, teorier som har gett henne sparken som forskare eftersom hennes chef tyckte att de var alltför fantasifulla. Nu vill hon ta sig till Lund där forskarna som jobbar med mysteriet finns, för att övertyga dem. Dessvärre får man inte längre resa fritt eftersom man inte vill sprida sjukdomen till de mindre orterna.

Sjukdomen förändrar inte bara livet för de sjuka, den förändrar också samhället. Det blir tystare, mer isolerat och, i en del fall, mer hatfullt. Eftersom ingen vet vad sjukdomen beror på eller hur den sprids är man misstänksam mot det mesta och konspirationsteorierna frodas. Städer där ingen insjuknat isolerar sig och vill inte ha ditresande från de större städerna. Samtidigt visar sig de flesta människor vara otroligt duktiga på att stoppa huvudet i sanden och fortsätter sina liv nästan som vanligt.

Huvudpersonen Leni är inte en lätt människa att tycka om. Hon är lynnig, tvär och våldsam mot dem hon träffar och det är inte lätt för någon att göra rätt eftersom hon ändrar uppfattning hela tiden. För att få tillstånd att resa söderut erbjuder hon sig att vara resesällskap åt den nyligen föräldralösa Selma, sju år, som ska bo hos sin mormor. En bekant, Martin, vill också följa med eftersom polisen jagar honom för inblandning i ett terrordåd.

Det här är en bok som jag borde tycka om: svensk dystopi, trovärdiga personer och en del så klockrena beskrivningar att jag markerar sidorna med post-it-lappar, men jag kommer inte riktigt in i boken - om det beror på att den är långsam eller om det var fel dag för mig vet jag inte. Jag har svårt för Leni, hon är otroligt egocentrisk och misstänksam även mot de få vänner hon har, dessutom är hennes huvud ett väldigt rörigt ställe att vara i. Har också svårt att känna skräcken som de drabbade upplever, utan jag betraktar det hela från utsidan, märkligt oberörd. Tvåhundra sidor in i boken så tar sig berättelsen, men det är för lite, för sent, och jag är rädd att det kommer att dröja innan jag plockar upp Ronge igen.

Ett par av ställena som var så bra att jag var tvungen att markera dem:
"Människor var inget mer än myror, även när katastrofen var ett faktum. En fot i stacken gjorde inte att behovet av barr minskade, tvärtom. Foten hindrade inte flertalet myror att sköta sina sysslor. Innan man satt fast under sulan hade ingenting alls hänt."  (s. 34)

"Hon reste på sig och närmade sig Selma som med ens såg lugnare ut och höll ut sina armar som om hon väntade på en kram. När Leni passerade henne så rufsade hon om flickan i håret på ett sätt som kunde varit kärleksfullt och tillgivet om det inte varit lite för nervöst och hastigt och om inte hennes finger hade fastnat i Selmas hårspänne. Leni ryckte ofrivilligt hårt i spännet tills det lossnade och släppte ut en del av det ljusa håret över ansiktet. Sedan lämnade hon den lilla flickan okramad och med håret i oordning och gick in i köket och satte på te."  (s.66)

Och här finns ett smakprov som jag skrev innan jag läst ut boken.