Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med av Johanna Nilsson startar med att Emil och Karim (och ytterligare fem personer, men berättelsen är aldrig ur deras perspektiv) får ett mejl som bjuder in dem till en blogg. Bloggen skrivs av Ikaros och hen berättar om hur tröstlöst livet känns och om planerna på att ta livet av sig om hundra dagar.

Både Emil och Karim påverkas starkt. Emil är fast besluten på att ta reda på vem som döljer sig bakom signaturen Ikaros så att han kan rädda hens liv. Karim är lika fast besluten att ta reda på vem som är Ikaros, men han vill istället göra hen sällskap in i döden eftersom han aldrig läst något som beskriver hans egna känslor så exakt.

Tankar: Nja, inte en bok för mig. Jag gillade varken språket eller tyckte att händelseutvecklingen var trovärdig. Hela boken var väl mycket dramaqueen och tonårsangst med väldigt "fina", känslosamma blogginlägg, vilket jag cyniskt nog inte tyckte kändes äkta alls. Mot slutet gick boken över till att bli för preachy med karaktärer som får livsomvälvande insikter och de blir fast beslutna att ändra sina liv. Det är säkert så att händelser som dem i boken påverkar en, men för mycket av det uttrycktes för känslosamt för mig. Jag gillade i viss mån Emil litegrann, och ännu mer hans kompis Filippa, men jag tyckte ofta att deras dialoger (liksom övriga karaktärers) kändes ganska styltiga.

Jag hade också svårt för Ikaros planer. Att man tar livet av sig för att livet är för tungt att leva har jag all förståelse för, men upplägget med blogg och nedräkning kändes teatraliskt och grymt - både mot de som bjöds in till bloggen och henoms familj. Jag varken förstår syftet eller tror på nedräkningen, om det inte är typ för att vänta in någon nära anhörigs död eller födelsedag eller liknande, annars så tror jag att de som begår självmord gör det mer direkt. Att bara vänta på rätt datum - kanske ett rop på hjälp?