Binas historia: Maja Lunde

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Binas historia är en en bok som tråcklar ihop tre olika familjer, i tre olika tidsåldrar och på tre olika platser i en säregen blandning av genrer - historisk, samtida, familjedrama och dystopi, bina är dock alltid närvarande.

William lever i England 1852 och har vad jag skulle kalla en utmattningsdepression, även om den mer verkar bero på förlorad passion och tron på meningen med livet än egentlig utmattning. Han har en stor familj som får det allt värre medan de väntar på att han ska ta över rodret igen. Och till slut händer det - han hittar en ny passion, ett sätt att imponera på sonen och att sprida familjenamnet för världen: han ska revolutionera konsten att bygga bikupor.

George träffar vi 2007 i Usa där han har problem med att förstå sin collegestuderande son, liksom sonen honom, och ingenting blir bättre när hans kupor drabbas av den plötsliga, oförklarliga bidöden just som George umgås med planer på att expandera för att ge sonen en bättre utgångspunkt.

Tao i sin tur finns i Kina året 2098. När nu inga bin finns kvar och människorna är långt färre än vad de en gång var så arbetar hon som (ofrivillig) pollinerare och är fast besluten att hennes lille tre-årige son ska få ut mer av livet. Det gör deras enda timme av kvällssamvaro till något ganska desperat och plågsamt.

Tankar: En speciell bok som sagt med alla sina trådar, tider och personer och en av få böcker som jag tycker riktigt bra om trots att jag inte gillar personerna i. Jag blir irriterad på William och hans ynkliga blåögdhet, jag stör mig på Tao som inte kan se att hon som tre-åring är något vitt skilt från sonen i samma ålder. George har jag inte svårt för på samma sätt och jag lider med honom, både när han blir en allt mer desperat biodlare och när han försöker närma sig sonen lite för sent och alldeles för klumpigt, men jag kan inte påstå att jag tycker om honom.

Handlingen är långsam vilket för en gångs skull inte gör mig något, saker får ta sin tid att byggas upp, och försöket att få in lite mer aktion med Taos desperata resa (vet att det här inte betyder något om man inte läst boken, men försöker att inte spoila), är väl inte helt lyckat tycker jag, även om det var intressant att få se mer om hur Kina (och övriga världen förstår man) utvecklats. Det som gör den så fängslande för mig är att utvecklingen inte alls känns långsökt, plötslig bidöd är redan en realitet och konsekvenserna kan mycket väl bli oöverstigliga.

Om jag hade fått önska en förändring av boken så hade det varit att ta bort Williams tråd helt. Dels är han den jag irriterar mig mest på, han känns för självömkande och han vinner dessutom inte på att inte alls se sina barn för vilka de är (vilket han för övrigt har gemensamt med de andra föräldrarna), men framför allt så känns hans bikupeutveckling inte nödvändig för resten av historien, den blir bara längre. Kan också tycka att sättet att binda ihop de tre trådarna på slutet kändes ganska sökt och inte alls nödvändigt. Men en väldigt läsvärd bok trots det :)