Champion: Marie Lu

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Champion är den sista delen i Lus dystopiska serie. Våra huvudpersoner Day och June har varit separerade sen den förra boken avslutades, Day lider av sviterna från experimenten man gjorde på honom och vill inte att June ska få reda på det. June är fast besluten att göra landet bättre och försöker lära sig hur man hanterar kongressen, vilket visserligen är fullt med små maktkamper i skymundan, men ändå ett riktigt trist sätt att tillbringa sina dagar.

Amerikas Republik och Amerikas Kolonier är äntligen på väg att komma överens om ett vapenstillestånd när en av republikens designade pestsjukdomar börjar sprida sig i gränsstäderna och det istället blir fullt krig. Enda chansen att ordna upp det är att få fram ett botemedel och för det behöver man en av de ursprungliga smittbärarna så in på scen kommer Eden, Days lillebror och enda kvarvarande familj.

Tankar: Jag tycker om den här, det händer väldigt mycket. Det är krig, motståndsrörelse och politiskt spel och en överväldigande mängd känslor. Att Day är sjuk gör sitt till och att man vill att han offrar det enda han har kvar svider rejält, det borde finnas en gräns tycker både jag och Day. June känns blekare än i tidigare delar, tror det beror på att det som intresserar mig mest händer där hon inte är. Istället är hennes tråd kongressarbete, kval över sina framtidsutsikter och olycklig och något förvirrad kärlek.

Jag gillar att man får reda på mer om världen efter att den översvämmats. Antarktis presenteras och visar sig ha ytterligare ett nytt sätt att styra sin befolkning, det är behavioristiskt ut i fingerspetsarna och jag dras till det. Hade man fått det att fungera och grundsynen varit bra så låter det inte så dumt. Afrika, Island och några fler platser nämns mer i förbifarten och inte alls lika positivt.

Så, historien och världsbygget tycker jag om, liksom mestadels Day, men det finns också många saker jag stör mig på. En uppräkning kommer här, jag rekommenderar dock att man inte läser den förrän man har läst boken, det vore synd att göra er kritiska till en väldigt läsvärd bok. En stark 4 i betyg fick den av mig, men jag måste få skriva av mig...

1. Min bok inleddes med en världskarta där större delen av Europa är översvämmad, liksom halva Usa och stora delar av Sydamerika. Så hur kan Afrikas kustlinje vara så gott som oförändrad? Och hur kan Brasilien nästan helt behålla formen, är inte det till stora delar ett lågt liggande land? Och England? Skulle kunna fortsätta, men min poäng är att topografin borde varit det som avgjort vad som skulle klarat sig över ytan eller inte.
2. Man kan bara skapa ett botemedel om man hittar patient "noll", alltså den först insjuknade... Hade det varit så det fungerade så hade det funnits många fler allvarliga sjukdomar idag, för då måste man hitta första patienten innan den dör. Och om man nu måste hitta en specifik person borde då inte den senast insjuknade vara bäst så att man fått med eventuella mutationer?
3. Day har en hjärntumör som har växt till sig under fem år och nu är livshotande, men det är inte förrän i den här boken som den gör ont nästan precis hela tiden. Hur kunde det förändras så mycket på den korta tid som förflutit sen de tidigare två böckerna? Han svimmar och spyr och faller ihop lite varstans, förutom när det absolut krävs att han håller sig på benen för att rädda landet ur knipa - då fungerar han till uppdraget är slut. Hmmm.
4. Och varför måste de vara femton? June ska utbildas till ledare över kongressen och Day är hjälten som hela landet ser upp till och lyssnar på. Dessutom är de överjordiskt skickliga på allt de företar sig - June är likvärdig och ofta bättre i strid än soldater som har dubbelt tyngd och erfarenhet, Day kan klättra uppför vilken skyskrapa som helst och göra upp planer som lurar de mest luttrade. För att inte tala om vilken överkropp denne 15-åring måste ha, han bär regelbundet omkring på June och lillebrodern och det är långa sträckor vi pratar om. När jag tänker på de gängliga och ganska taniga killarna som gick i mitt högstadium så får jag inte ihop bilderna... Hade Lu gjort dem några få år äldre så skulle jag ha svalt det lättare.
5. Slutet! Jag hoppades länge att June skulle vara gravid och Day leva vidare i deras barn, men nej, inga barn gjorda och Day överlevde. Jag tycker ju om honom så det borde ju inte vara en nackdel, men när han förutom den livshotande hjärntumören som är nästan omöjlig att operera dessutom blir skjuten i både sidan och bröstet så hade jag faktiskt föredragit att slutet blivit logiskt.
6. Idén om den första kärleken som varar för alltid...