I Capture the Castle: Dodie Smith

Bild lånad från bokus

Det här är en bok av kvinnan bakom The hundred and one Dalmatians, min gamla barndomsfavorit vilket är anledningen till att jag läste den här :) Den utspelar sig på 30-talet och vi får se livet genom sjuttonåriga Cassandras ögon medan hon övar upp sin skrivförmåga i tre olika dagböcker. Cassandra bor med sin pappa, styvmamma, storasyster Rose, lillebror Tom och "fostersonen" Stephen i ett fallfärdigt slott som de arrenderar på ett långtidskontrakt som de skrev på medan familjen fortfarande hade pengar. Pengarna kom från pappans banbrytande roman, men efter den och ett par föreläsningsturnéer så har han mest tillbringat dagarna inlåst på sitt kontor läsandes deckare. De flesta av möblerna har blivit sålda genom åren, kläderna de har är slitna och ofta urvuxna och det är inte alltid det finns tillräckligt med mat för att äta sig mätt.

Cassandra är trots allt vid gott mod och beskriver förtjust naturens växlingar och det gamla slottets skönhet, men systern Rose är trött på sitt liv i fattigdom. När det flyttar in en välbeställd amerikansk familj i granngården bestämmer sig Rose för att till varje pris försöka "fånga" en av sönerna så att hon kan komma därifrån. Man får även läsa om hur Cassandra växer till sig. I början av boken är det många som refererar till henne som ett barn vilket störde mig lite. Särskilt när en 25-åring säger det om en 17-åring... rimmar lite illa.

Omdöme: En glad och ganska mysig bok trots fattigdom och olycklig kärlek. Cassandras glada humör får mig i början att tvivla på att jag kommer orka läsa hela boken, men jag vänjer mig efter ett tag (och Cassandra blir så småningom lite mindre sprudlande) och jag tycker att det är en ganska förtjusande, men lite lättförgänglig bok. Den är ganska förutsägbar, men med en del kringvägar, och språket är väldigt brittiskt på ett lite gammaldags sätt, ett exempel på det finns i den här smakbiten jag skrev i början av läsningen.

Pappan som stänger in sig med sina deckare är en person jag störde mig djupt på. Dels så är det hur könsrollerna tog sig uttryck som när hans fru, döttrar och byns bibliotekarie sitter och samtalar och han kommer in och undrar om det finns kex, och då reser sig frun genast, smörar kexet åt honom och när han gnäller över att margarin inte är så gott (de har inte råd med riktigt smör) så strör hon lite socker på. Slår mig som så bortskämt. Men mycket värre ändå är hur han får alla att tassa på tå runt honom. Får han frågor som han inte tycker om (t.ex. om han har börjat skriva på en ny bok) så kan han storma ut ur rummet eller fräsa att det verkligen inte angår dem. Vid något tillfälle blir han fysiskt våldsam. Cassandra skriver vid ett par tillfällen om hur det känns som att hon inte alls känner honom vilket jag ser som ett underbetyg när det gäller ett föräldraskap där de ändå bor i samma hus, men han har i allt väsentligt avsagt sig rollen som pappa. I boken börjar familjen så småningom undra om han kanske håller på att bli vansinnig och det känns inte långt ifrån...