The Unbecoming of Mara Dyer: Michelle Hodkin

Bild lånad från adlibris

The Unbecoming of Mara Dyer av Michelle Hodkin är den första av tre böcker om Mara Dyer. Den börjar med ett litet förord där Mara skriver att hennes namn är en pseudonym, på inrådan av hennes advokat...

Mara är 17 år och vaknar upp på sjukhus utan att minnas hur det kom sig att hon var på plats i det gamla mentalsjukhuset när det rasade och krossade tre av hennes vänner. Posttraumatisk stress bedömmer man och dit förs också hennes mardrömmar, hallucinationer av fallande hus och av de döda vännerna. Men så börjar nya saker hända, blodiga saker som Mara har önskat sig. Hon tror att hon är orsaken, men är det verkligen så eller lider hon av psykos? Som läsare är man inte alltid säker.

Omdöme: Sträckläsningsvarning :) Det händer mycket och texten flyter på fint. Jag gillar hur varken Mara eller jag själv alltid vet vad som är sant, men tror att boken hade tjänat på att tona ned det övernaturliga. Dialogerna är ofta ganska roliga vilket kan ses här:
      “My God, you’re like the plague.” 
     “A masterfully crafted, powerfully understated, and epic parable of timeless moral resonance? Why, thank you. That’s one of the nicest things anyone’s ever said to me,” he said. 
     “The disease, Noah. Not the book.”
Ofta utökas samtalen, speciellt de som är med vuxna, med Maras inre, sarkastiska monologer där det hon egentligen tänker kommer fram - det är riktigt bra!

Mara känns som en ganska normal tonåring, lite åt det rädda och osäkra hållet men utan att vara handlingsförlamad, och har ofta tvära kast mellan sinnesstämningar. Hur hon påverkas av olyckan tycker jag är riktigt bra beskrivet,
som när hon känner klassrummet rasa ned över henne. Jag är inte lika övertygad av de andra personerna i boken. Hennes storebror Daniel och bad boy-kärleksintresset Noah är egentligen suveräna killar, sådana man hade önskat att man träffat i den åldern med utseende, kaxighet och omtänksamhet (och sedan är Noah rik och har brittisk accent också - overload!), men perfekt gör sig inte alltid i bokform... På samma sätt blir det med människorna Mara inte tycker om - de blir lite endimensionellt elaka. Inget som kommer att hindra mig från att läsa vidare dock :)

Den gryende kärlekshistorien får mig att att önska att personerna hade varit lite äldre, det blir allvarligt så snabbt (egentligen kanske det vid närmare eftertanke är en fördel...). Fördelen med att hon är 17 är dock att man får läsa om föräldrarna och deras oro, de har det ganska jobbigt och vill egentligen helst inte se allt som är fel vilket passar Mara ganska bra eftersom hon gör sitt bästa för att dölja de bitarna.