The Nature of the Beast: Louise Penny

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus

Bok nummer elva i serien om kommissarie Armand Gamache (numera f.d.), The Nature of the Beast, startar med att en elvaåring störtar in på bistron i idylliska Three Pines och ropar om ett vapen i skogen. Det är stort som ett hus och vaktas av ett monster. Bistrobesökarna tar det med ro, det är inte första gången lillkillen varnar för något, som aliens eller eldsvådor. Inte förrän pojken hittas död börjar man undra om det verkligen låg något i det, men visst var det väl en vanlig cykelolycka?

Inne på bistron finns också ett par som ska sätta upp en pjäs av en okänd författare. Dessvärre visar sig inte författaren vara så okänd och en diskussion om det är rätt att frikoppla konst från dess konstnär inleds. Så hittas regissören död...

Tankar: Bättre än de två senaste böckerna, men fortfarade för segt. Ser man bara fallbeskrivningen ovan så tycker jag att det ser bra ut, men jag får allt svårare för Pennys omständliga skrivsätt. Jag har svårt för dessa diktstrofer som återkommer och som funderas på om och om igen och blev inte överförtjust i det nya moraliska dilemmat med konst vs konstnär heller.

Men mitt största problem är hur långsökt mycket i fallen är, jag sitter och letar luckor och lägger märke till alldeles för bekväma tillfälligheter istället för att tro på det jag läser och det hjälper inte längre att Three Pines är mysigt och karaktärerna älskvärda. När sedan världspolitik blandas in så blir det nästan fånigt. Ett stort nja blir betyget.