The Road: en dyster framtidshistoria

Bild lånad från adlibris

The Road av Cormac McCarthy var en speciell upplevelse. Den handlar om en man och hans son som vandrar på vägar genom ett postapocalyptiskt landskap och knapphändigt överlever från dag till dag. Vinterkylan är bitande och snön som faller färgas genast grå av aska. Efter att ha läst hela boken har jag egentligen inte fått reda på något mer än när jag började. Jag vet inget om vare sig mannen eller sonen, inte namn, åldrar och ,förutom ett par ytterst korta minnesbilder, inget från deras tidigare liv. Jag vet heller inte hur eller varför världen har blivit denna grå livlösa klump.

Omdöme: Jag är inte överdrivet glad i boken. Jag kan tycka synd om personerna, men det blir ganska distanserat eftersom jag inte har lärt känna dem tillräckligt för att bry mig om dem. Språket passar romanen med sitt dystra landskap bra, är liksom ganska knapphändigt, liksom dialogerna som efter ett tag började gå mig på nerverna eftersom samtalen i princip såg likadana ut som exemplet nedan genom hela boken.
He started up the stairs but the boy pulled at his sleeve.
Can we wait a while?
Okay. But it's getting dark.
I know.
Okay.
They sat on the steps and looked out over the country.
There's no one here, the man said.
Okay.
Are you still scared?
Yes. 
We're okay.
Okay.

Förutom att jag inte lär känna personerna eller får någon förklaring till hur världen blivit som den blivit så förstår jag heller inte deras motivation. I större delen av boken svälter de och är sjuka. De går frysande hela dagarna i fuktiga kläder genom den grå snön, i grå askfylld dager, i ett nästan öde landskap. Ofta kan/vågar de inte göra upp eld när de stannar och de måste hela tiden vara på sin vakt mot andra överlevande människospillror som kan försöka ta det lilla de har eller deras liv. Så varför fortsätter de? Det är inte så att de har ett mål med sin vandring, de tror inte att det är bättre någon annanstans. Ganska tidigt i boken får man reda på att pojkens mamma begick självmord när hon inte stod ut längre och hade jag varit där hade jag antagligen gjort henne sällskap. Att pusha sitt barn att hela tiden fortsätta lidandet, utan något hopp om bättring tycker jag är ganska grymt. Spoilervarning: På ett ställe i boken hittar de ett välförsett skyddsrum, med bland annat gott om konserver, rent vatten och bensin. Där hade jag stannat och haft en bra tid med mätt mage och varm sovplats så länge det räckt och sedan avslutat det hela. Något bättre slut än så hade jag inte kunnat se i det läget.