Bunda - en baktung agent: Pepetela

Bild lånad från adlibris,
finns på engelska på bokus

Bunda - en baktung agent handlar om Bunda som tack vare en släkting fått jobb på säkerhetspolisen. Det är ingen som egentligen vill ha honom där, han ses som konstig och trög, och han tillbringar sina dagar med att sitta på en stol på kontoret och titta på när de andra arbetar. Så blir han en dag plötsligt inkallad till chefen och får uppdraget att bistå den lokala polisen med utredningen av ett mordfall.

Bunda känner att chefen äntligen har sett hans briljans och gör sedan sitt bästa i att hjälpa utredningen med hjälp av lärdomarna han har plockat upp från utländska deckare, bland annat försöker han ställa de oväntade frågorna vilket sällan alls är relevant. Inte en enda gång ställer han sig heller frågan varför säkerhetspolisen kopplas in i vad som synes vara ett ordinärt mordfall.

Tankar: Plågade mig igenom den här boken, mest för att jag ville utöka min jorden runt-läsning med en bok från Angola, men det känns inte som att den här boken var värd timmarna jag lade ner. Bunda är en alltigenom osympatisk huvudperson, full av sin egen förträfflighet och sina familjeförbindelser samtidigt som han är fullständigt inkompetent, godtrogen och ser ner på de med lägre befattning.

Boken berättas av fyra olika personer, där den första är den jag tycker sämst om vilket jag misstänker kan ha smittat ner resten av läsningen. Då och då flikar författaren in sina tankar om berättarnas jobb och ber ibland om ursäkt för att det exempelvis är långdraget. Jag antar att boken är tänkt att vara en humoristisk skildring av korruptionen i Angola, men det var så tungläst och farsartat att det bara föll platt för mig.

War for the Oaks: Emma Bull

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

War for the Oaks är berättelsen om Eddi som ovilligt dras in i det stundande kriget mellan två älvhov. De behöver en människa för att striden ska kunna vara på liv och död och phoukan har valt den karismatiska Eddi (karismatisk i beskrivningen, inget jag egentligen känner själv). Medan hon väntar på att den stora drabbningen ska börja håller hon på att starta upp ett nytt band och trassla in sig i ett nytt förhållande.

Tankar: Den här räknas som en av de först urban fantasy-berättelserna, den kom ut 1987, och har därmed fått lite klassikerstatus. Hade den inte varit först så tror jag inte att den hade hållit sig kvar så länge, det är en helt okej historia, men inget utöver det vanliga.

Mycket i Eddis liv handlar om musik och för en som är ganska ointresserad av just det så blir spelningarna och riffen och magin som sprids från scen ner i folkhavet ganska trist att läsa om. Boken har dock andra ställen som underhåller desto mer, som phoukan som inte alltid följer de oskrivna mänskliga reglerna. Kriget mellan de två älvhoven är inte heller något jag känner att jag bryr mig vidare mycket om, tyckte det var mycket mer intressant att lågstatusälvorna börjat få nog av de som styrde - en mer intrigerande tanke än kampen mellan ont och gott. Mer älvor och mindre musik tror jag hade gjort en bättre bok.

Vanishing Girls: Lauren Oliver

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Vanishing Girls handlar om Nick och Dara, två systrar som brukade vara oskiljaktiga, men efter en bilolycka som vanställde Daras ansikte vägrar hon att prata med Nick som hon anser bär skulden. Berättandet växlar mellan de två systrarna och historien växlar i tid mellan före och efter olyckan. På Daras födelsedag försvinner hon och i tidningarna efterlyses en annan saknad flicka, nio-åriga Madeline, och Nick är övertygad om att det på något sätt hör ihop och om hon kan lösa det kanske hon kan få sin syster tillbaka och inte bara fysiskt.

Tankar: Gillade den här under tiden jag läste, men det är inte en bok som gjort outplånliga intryck. Jag tyckte om hur systerskapet skildrades mellan den "duktiga flickan" och rebellen, och hur skildringen gick från att vara rosenröd till att få fler och fler taggar - det känns inte som att systrarna var så nära som Nick vill få det till. Tråden med Madeline tyckte jag dock var ganska överflödig, syskonrelationerna och orsaken till olyckan hade räckt gott och väl.

Every Heart a Doorway: Seanan McGuire

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Every Heart a Doorway handlar om de där barnen som har hittat dörren längst in i garderoben, fallit ner i kaninhålet eller dykt ner i en brunn och hittat en annan värld. I boken är de av en eller annan anledning tillbaka i den vanliga världen igen, men när de berättar om sina upplevelser är det ingen som tror dem. I internatskolan Eleonor West's Home for Wayward Children är det meningen att de ska få professionell hjälp. Vad föräldrarna inte vet om är att hjälpen handlar om hur man ska orka stå ut på hemmaplan och att få en chans att tala med andra som har liknande upplevelser.

Till skolan kommer Nancy, som har tillbringat flera år i en underjord. Hon kastas in bland grupperingarna på skolan, men har knappt hunnit anlända förrän en elev mördas. Sedan hittas ännu ett lik...

Tankar: Tyckte om den här. Idén i sig är strålande och jag gillade hur olika barn hittade till olika världar - alla den där just de kände sig hemma (vilket gjorde förlusten av deras plats där mycket mer smärtsam). Karaktärerna hade jag gärna läst mer om, bokens få sidor gjorde det alldeles för kort, men jag tycker det är synd att just Nancy var huvudperson, föll inte för henne. Hennes värld var också en av de jag hade svårast att läsa om, den kändes mer otäck än perfekt. Mysteriet var ganska lättlöst och jag hade hellre läst mer om livet på skolan än att behöva krångla till det med dödsfall. Ser fram emot fortsättningen.

A Fistful of Collars: Spencer Quinn

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

A Fistful of Collars är femte boken där hunden Chet berättar om sitt liv med privatdetektiven Bernie. Den här gången har borgmästaren fått idén att dra in pengar till stan genom att locka dit en filminspelning och Bernie får jobbet att se till att huvudrollsinnehavaren Thad Perry håller sig på mattan och inte dras in i några skandaler. Lättare sagt än gjort, Thad har ett förflutet i stan och droger i bakfickan.

Tankar: Gillar de här böckerna. Chets syn på livet gör en glad - han kan se det positiva i de mest banala saker som lukten av hamburgare. Hans mycket hundiga sätt att tänka och berätta får mig att skratta högt flera gånger. Mysteriet är också den här gången är lagom invecklat och snårigt. En bok att bli glad av helt enkelt, trots döda kroppar och bakhåll.

Ordbrodösen: Anna Arvidsson

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Ordbrodösen handlar om Alba som växer upp i en släkt där kvinnorna är ordbrodöser, det vill säga att de med ord kan styra andras handlande. Hennes mamma dog när Alba var liten och när provet/ceremonin till ordbrodös görs på hennes artonårsdag så är det något som inte fungerar och släkten börjar spekulera vad som ligger bakom att Albas krafter inte kommit i bruk, men utan modern att fråga är det svårt att veta något definitivt.

Alba skickas till en avlägsen släkting som ska lära henne hur man lever utan krafter och tillsammans börjar också hon och Alba efterforska vad som ligger bakom och ganska snart har de några teorier, men när de börjar undersöka närmare så finns det någon som sätter käppar i hjulen för dem och det hela blir en jakt mot klockan, misslyckas de kan det bli ödesdigert.

Tankar: Tyckte mycket om den här, gillade särskilt den här helt nya formen av magi. Alba var trevlig liksom släktingarna i Stockholm, men jag hade önskat mig mer! Jag skulle vilja veta mer om Albas uppväxt och mer om livet i släkten som kändes lite sektlik. Hade också velat veta mer om de tre systrarna. Mysteriet med de uteblivna krafterna var inte dumt, högintensivt och invecklat, men det var inte bokens höjdpunkt för mig - där finns istället ordbrodöser som fenomen.

To Kill a Mockingbird: Harper Lee

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska.

To Kill a Mockingbird är en bok jag hört talas om långt innan jag plockade upp den, en standardklassiker i amerikanska skolor som jag trodde skulle handla om ett rättsfall med en svart man som riskerar att dömas till döden när en vit kvinna anklagar honom för en våldtäkt han inte begått. En vit advokat ska försvara honom och hela stan börjar avsky advokaten, rasförrädare som han är.

Visst handlar boken om just det rättsfallet, men man får läsa ganska många sidor innan den historien börjar, boken inleds istället med att lilla Scout berättar om sitt vardagsliv med storebrodern Jem, hushållerskan Calpurnia och pappan/advokaten Atticus. Det är lekar, mat, första skoldagen, skvaller om grannarna, en besökande pojke som är spännande och en alldeles för strikt faster. Det hela är en ganska ljuvlig barndomsskildring med både sina bra och sämre sidor. Så kommer till slut rättsfallet in i bilden och man börjar diskutera ras hemma vid middagsbordet, men det är fortfarande väldigt mycket en barndomsskildring.

Tankar: Tyckte mycket om den här, även om den inte alls var vad jag trodde. Tror den skulle kunna passa som bokcirkelsbok, det finns många intressanta ämnen i den. Förutom ras så kommer fördomar och genus in, men allra mest är det ett barns uppväxt och det är ganska rart. Jag gillar Scout och jag tycker att skildringen av pappan är så intagande att jag inte vill läsa Lees Go Set a Watchman för jag har hört att man får en helt annan bild av honom där...

Selection Day: Aravind Adiga

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Selection Day handlar om de två indiska bröderna Radha och Manju som drivs av sin pappa till att bli cricketspelare av rang, oavsett deras egna drömmar och intressen. Det är hård träning och fysisk och psykisk disciplin som gäller och bryter man mot pappans hemmagjorda regler får det konsekvenser. Den äldre brodern är den som ska bli den allra bästa, den man har ett avtal med gudarna om, när sen Manju börjar bli ännu bättre är det inte automatiskt något bra. Bröderna blir bra, det tror jag inte är att avslöja för mycket, men sporten är korrupt och pappan är både ovan att handskas med agenter och girig och det är inte lyckliga liv man får läsa om.

Tankar: Är väldigt förtjust i Adigas andra böcker, Last Man in Tower och The White Tiger, men blev besviken på den här. Jag tyckte den var seg och ofta tråkig. Berättelsen hoppade omkring lite här och var och kändes ganska osammanhängande - syskonrivalitet, sport, kärlek, religion, vänskap, klass och sexualitet fanns alla med, men det föll på berättandet. Sportsnack överhuvudtaget är sällan något jag tycker om och det blev inte mer intressant när det handlade om cricket. Berättelsens pov växlade och jag tyckte ganska bra om Manju, men de andra (och framför allt den gamle tränaren) föll däremot platt.

Tio över ett: Ann-Helén Laestadius

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Tio över ett handlar om Maja som bor i Kiruna, i ett av de där husen som man säger ska flyttas eftersom det inte kommer att vara säkert att bo där, men det är lögn. Det är människorna som ska flyttas och Maja vill inte. Hon vill bo i sitt hus, hon vill att Kiruna ska vara som det alltid har varit och hon förstår inte varför inte folk reagerar mer. Dessutom är hon livrädd. Tio över ett ställer hon klockan varje natt för att vara redo att rädda sin familj ifall sprängningarna i gruvan går fel och huset rasar. Tio över ett vaknar hon (om hon alls har hunnit somna) och sedan är det tio långa minuter tills sprängningarna sker medan ångesten ökar. Vid sidan av detta finns bästa kompisen Julia som ska flytta och Albin som hon bara hoppas ska lägga märke till henne, helst när hon inte gör något alltför idiotiskt.

Tankar: En riktigt bra bok, förstår att den fick Augustpriset! Panikångesten som alltmer växer fram hos Maja är så realistiskt skriven att jag får ont. Maja har en viss inbyggd känslighet i boken, jag undrar om det är så det är - att panikångest inte drabbar från tomma intet?

Maja känns otroligt äkta, lite självupptagen och inte världens bästa kompis, men väldigt tonårig. Jag gillar hennes föräldrar också, de känns som bra föräldrar, men de förstår inte alls vad som händer med henne. Gillar också beskrivningen av Kiruna, har ett par besök i ryggen och känner igen vissa bitar från staden och gruvan (är ni någonsin i Kiruna så är gruvan väl värd ett besök).

The Invisible Man: H.G. Wells

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska.
Gratis på Projekt Gutenberg

The Invisible Man är en klassiker som gavs ut redan 1897. Den handlar om Griffin, en albino som aldrig riktigt känt att han passar in. Han kommer på ett sätt att göra sig osynlig, men dessvärre kan han sen inte ändra sig tillbaka och att leva som osynlig var inte riktigt lika lätt som han föreställt sig. I jakten på ett motmedel söker han sig till ett hotell på landet och sedan börjar inbrott begås i trakten, men det är bara början på hans planer - nästa steg är att ta skapa en terrormakt.

Tankar: Gillade den här boken mer än jag trott, den är lätt humoristiskt skriven och lagom kort - historien får sin plats, men det finns inte tid att breda ut sig i ointressanta detaljer. Griffin är en knöl av magnifikt slag, en som inser sina fel och tycker att han har rätt till dem och att andra människor borde böja sig för hans storslagna intellekt.

The Year of the Flood: Margaret Atwood

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

The Year of the Flood är den andra delen i den dystopiska trilogin som startar med Oryx and Crake och utspelar sig under samma period, men i de plebejiska förorterna istället för i företagens högstatuskomplex. Vi får följa två kvinnor under åren som leder fram till "syndafloden", under katastrofen och tiden strax efter. Det är Toby som fått olösbara skulder, gömmer sig från indrivare och till slut räddas av sekten God's Gardeners. De har skapat en egen doktrin som blandar biblisk mytologi med ekologi och de skapar takodlingar och hamstrar för det oundvikliga syndafallet. I gruppen finns det också några barn, däribland vår andra huvudperson Ren som avundsjukt betraktar konsumtionen som pågår i det övriga samhället. Hon är inte nöjd med hemsytt och växtfärgat utan ser girigt på det färgglada, glittriga och plastiga.

Tankar: Det är en bra bok som får en att fundera över vart samhället är på väg, det är ett förakt för allt levande, både människor och djur, som syns i boken och en del av företeelserna känns tyvärr inte som en omöjlig utveckling. Det tar ett tag för mig att komma in i boken, dels eftersom jag först trodde att den här andra delen skulle följa på den första istället för att vara parallell och dels för att boken inte bara växlar mellan berättarna utan även hoppar bland tidsperspektivet och det tar ett tag innan jag kan räta ut allt.

Det är bitvis humoristiskt, en del av God's Gardeners lovsånger är ren komik, bitvis dramatiskt och ibland även aktionfyllt, men jag hade gett den ett högre betyg om den kortats av lite. Det var väl många exempel av varje företeelse för mig. Kan också känna att tiden efter katastrofen var lite av "här är ditt liv". Mänskligheten är nästan utrotad, men nog fan känner man som läsare varenda en som överlevt.

Kan inte låta bli att ge er ett par smakprov :)
My clothes were always dank, because of the humidity and because the Gardeners didn't believe in dryers. "God made the sun for a reason," Nuala used to say, and according to her that reason was for drying our clothes.

och ur lovsången till ogräsen:
Oh sing we now the Holy Weeds
That flourish in the ditch,
For they are for the meek in needs,
They are not for the rich.

You cannot buy them at the mall,
Nor at the superstore,
They are despised because they all
Grow freely for the poor.

The inner bark of Spruce and Birch
For extra Vitamin C -
But do not take too much of each,
Or you will kill the tree.

Jag tycker det här är ganska roligt :)

The Purple Violet of Oshaantu: Neshani Andreas

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

The Purple Violet of Oshaantu handlar om två kvinnor som bor grannar i en liten by i Namibia. Mee Ali, berättaren, är lyckligt gift med en man som aldrig slår henne, vilket gör att han av andra uppfattas som svag och toffel, medan Kaunas man misshandlar henne desto mer, så mycket att en del andra i byn reagerar, om än inte vidare kraftigt. Så dör Kaunas man oväntat och när hon inte ens låtsas sörja så blir man misstänksam mot henne. Berättelsen handlar mycket om tiden inför begravningen, men vidgas dessutom ut med återblickar från kvinnornas tidigare liv.

Tankar: Tyckte mycket om den här! Den fick nästan högsta betyg av mig, men tror att det kan ha påverkats lite av att jag ska resa dit (senare idag 😄). Det känns som att man kommer nära vardagen i Namibia och det är intressant att se hur mycket byborna vaktar på varandra, men samtidigt som det skvallras och pratas skit så finns också solidaritet om man bara vågar be om det. Kvinnorna har inte många rättigheter (men desto fler skyldigheter) och änkorna är utelämnade till mannens släkts välvilja och jag blir periodvis ganska upprörd när jag läser. Jag har ibland lite svårt att hålla isär karaktärerna, det är smeknamn och företrädande mammor lite varstans, men det är ingen stor invändning.

Memorys bok: Petina Gappah

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Memorys bok är skildringen som Memory skriver inifrån fängelset där hon sitter efter att ha dömts till döden för mordet på Lloyd Hendricks, mannen som köpte henne när hon var liten. Hon skriver om sitt liv med sin fattiga biologiska familj och sina syskon Gift, Joy och Moreblessings (jag bara älskar de namnen), om att vara albino - först i Zimbabwe och senare i Europa, om sin intellektuella tillvaro hos Lloyd och om livet i fängelset.

Tankar: En riktigt bra bok! I början tyckte jag det var lite jobbigt med alla utvikningar som blev, men efter ett tag har jag fängslats tillräckligt mycket av Memory för att vilja se alla bitar hon visar ur sitt liv. Det känns heller inte som att det bara är Memorys liv man får se, utan även livet för många i Zimbabwe, både genom de hon sitter fängslad med och de från hennes barndom. Barndomsskildringen med den nya spetsklänningen varje jul, den mobbande grannpojken och mammans sökande till olika kyrkor var förresten suverän.

Men medan boken är alldeles utmärkt så sitter jag och kvider över att personerna inte pratar med varandra - hur annorlunda deras liv hade kunnat bli. I och för sig en mycket sämre berättelse, men nu gillar jag ju både Memory och Lloyd och hade önskat dem all lycka.

Omänniskor: Nanna Johansson & Kristoffer Svensson

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Omänniskor är första delen av en planerad trilogi och handlar om Sigrid som efter en traumatisk händelse får för sig att hon kan förvandla sig till lodjur. Det visar sig att hon har rätt, hon är en omänniska. Genom nätet får hon kontakt med andra i samma situation och får lära sig hur hon kan kontrollera skiftet.

Bland trådarna i boken finns bland annat ett destruktivt förhållande, en omänniska som "hjälper" människor det är synd om genom att mörda dem, humaniseringsprocess, någon som vill avslöja dem för allmänheten och en maktkamp i ledningen. Det är mycket som händer!

Tankar: Gillar den här och gillar hur omänniskorna passar in i den lokala faunan med djur som harar, igelkottar och vildsvin. Det är som sagt mycket som händer och det är många karaktärer inblandade vilket gör att man inte hinner lära känna så många av dem, men det finns en grinig liten igelkottsman som jag tyckte väldigt mycket om även om många av de andra bara blev ytliga bekantskaper. Huvudpersonen Sigrid får en snabb uppväxt och jag tror inte helt på den.

Jag tycker det är en bra blandning av spänning, starka känslor och humor och det är en mycket läsvänlig bok full med cliffhangers, men antalet trådar är väl stort och det känns inte alltid som att allt är logiskt. Gillar att boken överraskade ibland, men hade gärna haft något mer utbyggda karaktärer.

Tell Me Three Things: Julie Buxbaum

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Tell Me Three Things handlar om Jessie. Hennes mamma dog för ett par år sedan och nu har pappan hastigt och lustigt gift om sig och dragit med sig Jessie till de rika och lyckligas L.A för att börja ett gemensamt liv med sin nya fru. Jessie får börja på en privatskola som känns långt ifrån den kommunala hon gick på i Chicago och hon kommer inte alls in i gemenskapen.

Så en dag efter skolan får hon ett mejl från Somebody/Nobody som säger sig vara elev på skolan och som erbjuder sig att guida henne genom skolans alla svårigheter. Hon misstänker att det är någon som har funderat ut ett practical joke, men ensam som hon är nappar hon till slut. Mejlväxlingen växer och hon blir lätt besatt av vem som döljer sig bakom pseudonymen. Jessie slåss både mot ensamheten i skolan och ensamheten hemma - den nygifte pappan är fullt upptagen med att inte vilja se och det är känslosamt med ilska och sorg på ett sätt som får mig att tänka på amerikansk film fast på ett bra sätt.

Tankar: Jag tyckte om den här, trots att den är lite av en blandning av standard-ya och high school-film. Karaktärerna, speciellt de i utkanten, är något av karikatyrer med bland annat den intelligenta, lite udda kompisen kontra den blonda mobbande bitchen och de läckra killarna som spelar i band, men de har tillräckligt med egenheter för att ändå kännas någorlunda trovärdiga.

Jag inser att det inte låter strålande, men jag slukade boken och hade under tiden bitvis roligt och däremellan greps jag av det känslosamma och jag njöt av att det i grunden var rart - då gör det inte så mycket att det är lite av formel 1A och förutsägbart, men jag kan föreställa mig att det beror vilket humör man är på och jag var glad :) Dessutom gillar jag tanken som titeln bygger på, tell me three things är hur många av deras mejlväxlingar börjar och sakerna som berättas är allt från något som hänt under dagen, att man är himla duktig på att fixa mackor, ett minne av sin döda mamma eller en halv kärleksförklaring. Mejlväxlingarna och dialogerna känns väl genomförda, de känns som saker man faktiskt hade kunnat kläcka ur sig i den åldern utan att bli för styltiga eller finstämda.

En sekund i taget (med fortsättning): Sofia Nordin

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

En sekund i taget startar med att Hedvig rusar nerför trappan i mörkret eftersom alla hon känner precis har dött, kanske till och med alla i hela staden, i hela världen. Det är en ny sorts feber som dykt upp och folk dör som flugor och en del ligger utmed vägen där hon springer. Hon kämpar för att tänka logiskt och idén om att söka sig till en bondgård dyker upp. Där tar hon hand om djuren så gott hon kan medan hon anstränger sig för att inte tänka tillbaka på det som var och hur hon hanterade sin familj när de var sjuka.

Efter En sekund i taget finns det ytterligare tre böcker - Spring så fort du kan, Som om jag vore fantastisk och Om du såg mig nu. De löper lite löst i varandra, men varje bok har en ny berättare och varje berättare har sina tankar och upplevelser att slåss med.

Tankar: Gillar den här serien! Det är en kombination av postapokalyps och uppväxtromaner. Alla berättare är i yngre tonåren och de får förhålla sig till mycket: att överleva, att leva med minnena av vem man var och vad man gjorde när livet ställdes upp och ner, att handskas med nya relationer och fundera på kärlek och om man över huvud taget hade valts av personerna man träffar eller om de bara finns där för att det inte finns någon annan kvar. Frågan ställs också om man ska minnas eller förtränga, hoppas på något mer eller bara kämpa på.

Hedvig i första boken och Ante i andra är personer jag kan känna igen mig i. Ganska ordentliga, men också ganska osäkra när det gäller andra människor och sitt eget värde. Ella i tredje boken beskrivs som impulsiv och levnadsglad, men är också manipulativ och hon söker bekräftelse genom att se hur långt andra låter henne gå - det är inte vackert och jag tycker inte om henne, boken är dock bra. I sista boken har vi Esmael som satsar allt på kärleken vilket gör att han tar otroligt många korkade (eller desperata) beslut. Tycker allt mindre om honom ju längre jag läser, han känns lite för berättigad, som att han har rätt till att få sin kärlek besvarad bara för att han anstränger sig, men serien är fortfarande bra och oavsett om jag tycker om karaktärerna eller inte så känns de väldigt äkta. Håller tummarna för fler böcker med nya personer.

Bokus, adlibris

Bokus, adlibris

Bokus, adlibris

 

The Boy on the Bridge: M.R. Carey

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

The Boy on the Bridge är en bok av samma författare som till alldeles underbara The Girl with All the Gifts och fastän The Boy utkom ett par år senare så utspelar den sig mestadels tio år före händelserna i The Girl, förutom epilogen där man flyttas tjugo år fram i tiden där den knyter ihop det som händer i The Boy med The Girl.

I boken är en vetenskaplig expedition bestående av 5 och en halv (den halva är en femtonårig pojke som är genialisk, men socialt inkompetent - troligtvis autistisk eller drabbad av ptsd) vetenskapsmän och sex soldater på väg genom England för att försöka hitta något som gör att de kan stoppa farsoten som drabbat mänskligheten. De lever tätt inpå varandra i en bepansrad bil och gör små exkursioner ut från den med fara för eget liv.

Pojken, Stephen, räknas egentligen inte av de andra och är sällan med i det vardagliga labbarbetet utan ägnar sin tid år att studera hur de smittades vanor ser ut och under en egen utflykt träffar han på en anomali, något ingen sett förut. Dessvärre bestämmer han sig för att undersöka det hela närmare på egen hand istället för att berätta om sitt fynd och därifrån eskalerar det hela snabbt.

Tankar: The Girl with All the Gifts är en av de bästa böcker jag läst och jag har väntat ivrigt på fortsättningen (eller vad vi ska kalla den nu när den utspelar sig tio år före), men jag föll inte. Dels så vet man redan mer än vetenskapsmännen om man har läst The Girl, det som berättas där är sådant forskarna upptäcker i den här boken, men framför allt så har första halvan av boken knappt styrfart. Det är segt och tekniskt och jag lägger gång efter annan ifrån mig boken. Det hjälper heller inte man inte får lära känna personerna ombord på fordonet. Några blir aldrig mer än namn och de som fokuseras lite mer på som Stephen, Rina, Carlisle och McQueen får man mest känna som yrkesmänniskor - det är väldigt fattiga personliga bakgrunder som ges till vem de är.

Efter 200-talet sidor så får berättelsen plötsligt fart och jag sitter med boken i ett stadigt grepp, men lika spännande och, framför allt, rörande som The Girl är den inte ens i närheten av, Stephen känner inte tillräckligt starkt för att jag ska fängslas totalt. Jag gillar dock epilogen där berättelserna knyts samman, men hade hellre sett att boken började där... Vill man trots den den här ganska tveksamma recensionen läsa bägge böckerna så tycker jag att The Girl är den man ska börja med.

Sektens barn: Mariette Lindstein

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Sektens barn är tredje och sista delen om Via Terra, sekten på Dimön. Den tar vid femton år efter händelserna i Sekten som återuppstod och utspelas i två spår. Varning för spoilers från tidigare delar i texten nedan.

I ena spåret skriver Thor, son till Franz Oswald, om sin uppväxt bakom murarna med en minst sagt oberäknelig pappa, en bruten mamma och en strikt avskärmad skola där konsekvenserna om man misskötte sig aldrig var långt borta.

I andra spåret får man återknyta kontakten med Sofia, avhopparen från Via Terra som är huvudperson i de tre böckerna. Hon driver ett härbärge för avhoppare från sekter och lever lyckligt med Benjamin förutom en liten gnagande oro i bakhuvudet om att hennes dotter Julia kanske inte är hans, utan kan vara resultatet av Franz Oswalds våldtäkt av henne i förra boken. Så kommer en storm och i dess spår träder Franz Oswald fram i offentligenheten igen och sträcker också sina långa armar efter Sofia.

Tankar: Thors historia är höjdpunkten för mig. Hur utlämnad man är som barn kommer fram tydligt, liksom hur man längtar efter kärlek och bekräftelse nästan oavsett hur personen för ens längtan behandlar en, ännu mer viktigt när den man älskar också är den man mest ser upp till. Den kärlekslösa skolan med sina kroppsliga bestraffningar och hjärntvättande teser, liksom inpräntandet av att man aldrig får berätta är otäck och jag kommer osökt att tänka på Plymouthbröderna som har lov att driva egen skola - hur mycket vet man egentligen om vad som händer där? Biten där han för första gången släpps ut (nästan) själv och ser livet på utsidan fängslar, hade gärna läst mer om den kulturkrocken.

Sofia blir jag trött på. Hon känns femton år senare fortfarande alldeles för naiv och hon handlar ibland så impulsivt och ogenomtänkt att jag nästan mår illa. Jag förstår att Franz Oswald dinglar med det som lockar henne mest, hennes kall i livet, men när hon åker på möten och deklarerar att han inte påverkar henne längre så känns hon bara dum. Dels för att det är tydligt att han visst påverkar henne och fortfarande är manipulativ uti fingerspetsarna, men också för att han i boken innan drogade och spärrade in henne - man behöver inte påverkas personligen av någon för att det ska kunna hända. Önskar att hon lyssnat mer på Simon som känns som en klippa bredvid hennes vajande rö.

Hennes dotter Julia är ytterligare en person jag har lite svårt för, är väldigt glad att jag inte har barn när jag läser om henne. Hon är så mycket tonåring, känner sig överlägsen sina jämnåriga och sina föräldrar och verkar helt enkelt inte vidare trevlig. Det kanske heller inte hjälps av att hon beskrivs nästan som ett sexuellt naturbarn - det känns lite grunt. Händelserna i boken verkar dessutom inte påverka henne alls oavsett hur hemska de är.

Känner mig lite kluven till boken. Den är spännande, läsvänlig och bitvis mycket intressant på det sättet att det känns som att jag lär mig något (Thors historia), men jag har som sagt svårt för Sofia, jag tycker att de sexuella övergreppen skildras väl ingående och ibland upplever jag också dialogerna som lite styltiga. Har också lite svårt för hur Simons tråd slutar, spoilervarning: har man hela världen att välja på så hade inte jag valt att placera mina bopålar granne med partnerns hemskaste minnen. Skulle gärna läsa Lindsteins egen historia nu, utan de skönlitterära anpassningarna.

The Rylee Adamson Novels 1-10: Shannon Mayer

Bilden är lånad från bokus,
serien finns också på adlibris

Sådär, nu har jag plöjt de tio böckerna och ett par av kortromanerna om Rylee Adamson. Hon är en tracker som har förmågan att hitta personer så länge hon har deras namn och bild och hon anlitas ofta av föräldrar vars barn försvunnit och där polis inte kunnat hjälpa dem, försvinnanden där övernaturliga varelser ofta är orsaken.

Hennes förmåga vaknade till liv när hon var 16 och lillasystern försvann och nu tio år senare får man följa med henne på ett par räddningar, men det är något som inte är som vanligt. En icke mänsklig man, Faris, lyckas nästan binda henne vid honom, en FBI-agent försöker sätta dit henne för mordet på hennes syster och ganska snabbt förändras hennes liv. Det finns demoner som vill ta över världen och enligt profetior verkar Rylee vara den som ska stoppa det.

Tankar: Jag gillar världsbygget och alla dessa övernaturliga varelser, alla med sina särdrag, som finns i hennes liv. Förutom de vanliga varulvarna, drakarna, häxorna och trollen finns ett otal andra raser, till de mer ovanliga hör harpys och elementärer. Rylee är kick-ass och får mig att skratta allt som oftast, hon är inte vidare diplomatiskt lagd och de flesta i hennes allt större krets ryggar någon gång till när hon öppnar munnen och det kommer ut något helt annat än vad de räknat med.

Det är ett högt tempo genom böckerna som berättas ur ganska många olika pov, det är emellanåt skratta högt-roligt, men däremellan kan det vara desto mer känslosamt - en bra blandning. I sista boken blir det dock väl smörigt med alldeles för fina och högstämda deklarationer. I de sista två böckerna finns dessutom vissa ganska motsägelsefulla ställen mot de tidigare böckerna.

Bilden är lånad från bokus,
serien finns också på adlibris

Det finns ett par ytterligare noveller och kortromaner som jag inte har läst, liksom några epilogböcker där fortsättningen berättas av andra personer än Rylee, men just nu så känner jag mig både mätt på Rylee och nöjd med slutet så jag låter dem vara, åtminstone för tillfället.

En sista liten fundering gäller omslagen: de tio huvudböckerna (alltså inte mellanromanerna/novellerna) har alla en kvinnokropp där huvudet inte syns vilket jag tycker är bra vill hellre ha min egen bild, oftast med ett japanskt svärd i handen (är förresten väldigt sugen på att skaffa mig ett sådant, finns en del väldigt snygga), men på bok nummer tio, Blood of the Lost, är det någon som har lekt lite väl mycket med bilden - den halsen är INTE lyckad.

Iron Kissed: Patricia Briggs

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Iron Kissed är tredje boken om hamnskiftaren (prärievargen) Mercy. Hon är skyldig några älvor en gentjänst efter händelserna i Blood Bound och kallas till det närliggande reservatet för att se om hon kan nosa fram ledtrådar på några mordplatser med det inte försumbara kruxet att det är förenat med livsfara om hon upptäcker för mycket - älvorna bevakar svartsjukt sina hemligheter. Spåren pekar mot en trolig gärningsman, men han dör och en av Mercys vänner anklagas och trots idoga varningar försöker Mercy rentvå honom.

Tankar: Riktigt bra! Gillar den lätt tjurskalliga och relationskygga Mercy och jag är imponerad av hur Briggs bygger upp älvorna och deras värld och hur gamla folksagor och myter visar sig ha en "sann" bakgrund. Det är etikett, magi och synverk som samsas med nybildade reservat för älvornas egen säkerhet som det heter. Det har inte varit problemfritt för dem att ge sig tillkänna för människorna.

Kärlekstriangeln får en snygg upplösning och jag är glad att den löser sig så tidigt som i tredje boken. I slutet av boken blir Mercy våldtagen (tack och lov inte en grafisk skildring) och skildringen av hur det påverkar henne var så välskriven att jag grät floder. Blev djupt besviken på bokens sista rader dock...