The Evolution of Mara Dyer: Michelle Hodkin

Bild lånad från adlibris

The Evolution of Mara Dyer av Michelle Hodkin är del två om Mara Dyer. Eftersom hon är övertygad om att hon sett sin döde pojkvän livs levande är de flesta andra övertygade om att det verkligen har brustit för henne och att hon behöver professionell hjälp, kanske till och med sluten sådan. Det är det sista Mara själv vill, hon vill undersöka vad som egentligen pågår med henne, så när nya konstiga saker inträffar tycker hon det är bäst att hålla tyst om dem för att inte bli ivägskickad. Det är bara nye pojkvännen, Noah, som reservationslöst står på hennes sida.

Omdöme: Det är en trevlig bok, mycket händer och man vet inte alltid vad som är sant. Ungdomarna i är härligt sarkastiska, om än lite för snabbkäftade för att vara trovärdiga, men man har kul när man läser. Vad jag verkligen gillar är hur man får läsa Maras tankar när hon försöker hålla god min när folk pratar, vem har inte gjort det?
"Well! Mr Robins said, clapping his hands together. "Now that that's settled, I've set you up for a tour with Phoebe Reynard, another student at Horizons. Yes," he said, nodding meaningfully, "everyone is a student here. A student of life."
     Oh, God.
 Det finns försök till olidlig spänning också, som en otäck docka som verkar leva sitt eget liv, men det bres på lite väl mycket. Dessutom finns avsnitt där man får uppleva saker som Maras mormor var med om, och vissa paralleller kan dras.

Det största problemet för mig är Noah, han är drömpojken över alla andra, och det blir alldeles för bra. Han är snygg, intelligent och sexig. Han är den som stöttar i vått och torrt. Han följer alla hennes infall, oavsett hur ologiska de verkar och han är dessutom tillräckligt rik för att kunna göra det med stil. Han säger saker som jag föreställer mig att hjälten i en Harlequinroman skulle bli grön av avund över, som:
"The part where I tell you that I want to feel the softness of your curls at the nape of your neck? To know what your hipbone would feel like against my mouth?" he murmurmed against my skin. "To memorize the slope of your navel and the arch of your neck and the swell of your -" 
Vilken sjuttonåring säger sådana saker? Eller är det mer troligt att förälskade tonåringar faktiskt gör det än män i deras bästa år? Kanske.

Så om man sammanfattar: roligt skriven med bra tempo och en del mysterier, men inte helt trovärdig.