Meteorer: Horace Engdahl

Bild lånad från bokus

Meteorer av Horace Engdahl är en udda liten bok, fylld med fragment. Det är betraktelser om bland annat drömmar, konst och litteratur, men också mycket annat. En del av fragmenten stannar vid ett par rader, de längre får ibland sprida ut sig över några sidor som t.ex. funderingarna över fiendeskap.

Omdöme: Det här är en sådan bok där man kan välja vilket tempo man har när man läser. Den kan gå ruggigt fort för det är inte många sidor och det finns luft mellan ämnena, men man kan också låta det ta tid och fundera på det som faktiskt står. Jag kör en mellanvariant och funderar på det som fastnar ögonblickligt, det som sticker ut och intresserar mer än annat, det andra läser jag ganska fort. Med tanke på hur vitt skilda ämnen som behandlas så tänker jag att det är svårt att vara intresserad av allt. Fem av mina korta favoriter kommer här:

En kverulant är egentligen missnöjd med något annat än det han klagar över, något som emellertid är för pinsamt att nämna. Det är denna falskhet, och inte själva gnället, som gör typen outhärdlig.

  *

Frågan "Har du tänkt på hur du gör när du går?" är nog för att få en mäniska att snubbla. Av det slaget är filosofernas makt.

*

Önskan att bara umgås med moraliskt högstående människor tycks mig lika suspekt som önskan att bara läsa goda böcker.

*

Den moraliske författarens förhållande till läsaren är ett slags pennalism. Moralisten står inte ut med att folk omkring honom är så nöjda med sig själva och sina liv. Han vill låta dem lida, så som han själv lider. Han vill att de ska se sin uselhet - för vem vill vara ensam om att känna sig eländig, så eländig som bara offret för ett livslångt självhat kan vara? Med pervers talang gissar han sig till de ömma punkterna i publikens samvete. Sedan går han till verket med liv och lust. Det gör honom gott att föreställa sig hur han trasar sönder läsarens undanflykter, hur den stackaren till slut står med arslet bart i skuldkänslans isvind. Det är puritanens sanna skadeglädje, men av artighet kallar man sådana författare för "avslöjare".

*

Kollektiv fiendeskap är mänsklighetens olycka och ett motbjudande missbruk av denna känsla, som bör vara djupt personlig. Jag har aldrig förstått vänner som fordrar att jag skall överta deras fiendeskaper. Det är verkligen deras ensak. De kunde lika gärna be mig äta deras mediciner. Tack, men jag ber att få ha mina egna sjukdomar.

*