Is it Just Me? Miranda Hart

Bild lånad från adlibris

Is it Just Me? av Miranda Hart var inte som jag väntade mig, tror att det är en av anledningarna till att jag inte tyckte om den. Jag hade väntat mig en rakare historia från hennes liv, med roliga anekdoter lite här och var. Jag fick anekdoterna som handlade om att vara awkward och klumpig, men också en slags positiv självhjälpstext som i stort handlar om att man ska vara nöjd med den man är. Det fanns även händelser från hennes liv, men när delen om arbetslivet blir en lista på varför kontorsmaterial är bra och en lista på vad man kan göra i förrådet så känns det mest bara suck. Teknologikapitlet där hon skulle förklara sms och emejl för sitt yngre jag kändes totalt onödigt.

Jag hade också svårt för hur boken var skriven, det kändes som ett så krampaktigt försök att vara rolig precis hela tiden, med direkt tilltal till My Dear Reader Chum och glada tillrop att jag läst tre meningar, ett stycke, tre kapitel och så vidare. Där fanns också dialoger med Mirandas 18-åriga jag och med hennes hund. Ogillade det så mycket! Läste en recension där man tyckte att dialogerna med 18-åringen var "rörande", så man kan tydligen se olika på det. Så 18-åringen gnällde över att Miranda inte var så cool som hon hade planerat att bli, och Miranda försvarade sig med att hon trivdes ändå. Hade jag varit yngre och osäkrare på mig själv hade det här kanske slagit an en sträng, men eftersom jag redan försonats med de flesta av mina egenheter så blev det mest bara tröttsamt.