Ankomsten: en vacker grafisk roman

Bild lånad från adlibris

Ankomsten av Shaun Tan är en roman helt utan ord, den allra första jag läst. Det är en historia om en man som lämnar sin familj för att söka arbete i ett annat land. Det nya landet är ganska förvirrande för honom, med annan mat, andra bokstäver, transportsätt och djur och jag kan tänka mig att många migranter kan känna igen sig. Väldigt trevligt är att alla i det nya landet är så hjälpsamma. Han får också prova flera jobb, något man kunde önska de som flyttar till Sverige också, även om de första går åt skogen eftersom han inte förstår systemet.

Omdöme: Det är lätt att förstå handlingen trots bristen på ord, Tan gör helt fantastiska, vackra, fantasifulla bilder. Däremot är grafiska romaner, ännu, inte riktigt något för mig. Jag blir helt enkelt inte så engagerad i personernas livsöden som jag vill bli av böcker.

Cat's Eyewitness: inte riktigt en deckare

Bild lånad från adlibris

Cat's Eyewitness av Rita Mae Brown beskrivs på baksidan som en deckare, men det är en ganska långsam, ospännande historia. Själva mysteriet är att en staty av Jungfru Maria börjat gråta blod och en död munk hittats vid hennes fötter. Harry, en medelålders kvinna, börjar misstänka att något inte står rätt till. Hon har egentligen inget mer än magkänsla att grunda det på. Som läsare vet man att dödsfallet inte är naturligt eftersom vi har fått följa en konversation mellan Harrys hund och en domherre som var ögonvittne. Men det är egentligen inte mystiska dödsfall och gråtande statyer som det mesta av boken handlar om. Den handlar istället om Harry och hennes vänninor. De diskuterar kärleks- och pengabekymmer, ofta medan de äter, det är fint inrett i deras hem och det händer inte så mycket.

Omdöme: Jag tycker det var segt. Det var för pladdrigt och för mysigt för att kännas som en deckare och jag blev heller aldrig vidare intresserad av personerna och det hade behövts när nu så mycket av texten ägnas åt deras vardagsliv. Idén att djuren kunde prata sinsemellan hade kunnat gå lite hur som helst, men resultatet blev lyckat, det gör att boken sticker ut lite grann. Om djur hade kunnat prata så känns det som om samtalen i boken hade kunnat vara sådana som de skulle ha haft, även om de inte var en så stor del av boken. Jag tycker det är lite synd att inte djuren och människornas detektivarbete binds ihop, men jag har samtidigt svårt att se hur det skulle lösas rent praktiskt.

Ett inlägg med ett kort utdrag från början av boken finns här.

Dash and Lily's Book of Dares: läs innan New York-resan

Bild lånad från adlibris

Dash and Lily's Book of Dares är ett samarbetsprojekt av Rachel Cohn och David Levithan där de skrivit varannat kapitel. Rachel har skrivit de som är sedda ur Lilys perspektiv och David de som är ur Dashs.

Boken handlar om Lily, en optimistisk, varmhjärtad och känslosam 16-åring vars föräldrar lämnar henne i storebrorsans händer under julveckan. Storebrorsan är nykär och har ingen avsikt att spendera mer tid än nödvändigt med henne så projekt "hitta pojkvän åt Lily/håll henne upptagen" tar form. En röd anteckningsbok med ledtrådar/uppdrag lämnas i en bokhandel och där hittar Dash den. Han nappar och lämnar nya uppdrag i sin tur (en slags version av Geim, men i det väldigt rara spektrumet). Dash är också ensam över julhelgen och väldigt nöjd med det. Han är en mer sarkastisk och desillusionerad typ av tonåring, men ändå den av dem som är omgiven av en kompiskrets. De här två påminner till viss del om Greens tonåringar Hazel och Augustus i Förr eller senare exploderar jag, de är alla väldigt vältaliga, använder ovanliga ord och läser mycket.

Anteckningsboken skickas fram och tillbaka mellan dem, och förutom att behöva lista ut var den ska överlämnas nästa gång så skriver de också om sig själva i den. Ju mer de skriver och läser desto mer fastnar de för personen på andra sidan som verkar så rätt. Men kan den här drömbilden hålla när de väl träffas IRL?

Omdöme: Det här är en jättesöt liten kärlekshistoria som passar extra bra så här i juletid. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i de här intellektuella ungdomarna, men jag gillar att det är så rart (men det finns annat, som en första fylla, med också). Hade jag träffat Lily och Dash i verkliga livet tror jag att Lily hade gått mig på nerverna ganska snart, hon är väldigt mycket på alla sätt, men så länge hon håller sig på boksidorna så funkar det bra. En del av handlingen utspelar sig på klassisk New York-mark som FAO Schwarts, Strands bokhandel och ett juleljusbelyst Brooklyn, skulle jag haft en resa dit inplanerad hade jag definitivt passat på att läsa den här innan och fått lite tips.

God jul!

God Jul raringar!

Här är en bild på årets hela julpynt, en kruka med en amaryllis (eller i alla fall amaryllisknoppar). Bredvid ligger min ytterst nördiga julklapp till mig själv, en fjärrkontrollstrollstav med det väldigt snygga instruktionsbladet bredvid :) Kan tänka mig följande tre reaktioner:

1. Hur gammal är du egentligen?
2. Coolt! (Kanske mest från andra med ett rejält barnasinne kvar...)
3. Wow, vilket säkert inredningstekniskt grepp! Vad skönt att slippa alla fula fjärrkontroller.

Det är såklart den sista jag tycker själv :)

Och i julklapp från föräldrarna: tavellister att ställa kokböcker på <3

Vanmakt: full med cliffhangers

Bild lånad från adlibris

Vanmakt av Thomas Erikson var en bok som jag sträckläste med nöje för en dryg månad sedan. Åtminstone delvis tror jag att det beror på de ytterst korta kapitlena, runt tre sidor, som dessutom ofta avslutades när det var som mest spännande. Att läsa bara liiite till, blev liksom lätt till tio kapitel när kapitlena kom så fort och det var så spännande.

Boken handlar om beteendevetaren Alex King som hjälper polisens utredande när grannens bebis kidnappas. Och lämnas tillbaka. Och kidnappas igen. Sedan försvinner barnflickan. Efter det storasystern. Bara en av tjejerna kommer till rätta efter några timmar...

Det här är en bok där det händer mycket. Man får inte bara följa vad som känns som en ganska emotionellt omogen Alex King, utan också medlemmarna i grannens familj och skurkarna, både hjärnan och grovjobbarna. Det här gör att det känns som att det till och med händer mer än vad det gör eftersom man får se skeendena från olika synvinklar.

Omdöme: Nu en månad senare märker jag att trots att läsningen i sig var beroendeframkallande så har inte vare sig historien eller karaktärerna lämnat något bestående intryck hos mig. Motivet bakom de upprepade kidnappningarna var nästan löjligt invecklat och jag drogs inte till personerna. Huvudpersonen King var för det mesta en ganska harmlös bekantskap, förutom när jag störde mig på hans nästan superhjälteaktiga förmåga att "läsa" människor, ungefär: han är blå, han kommer att reagera så här och hon är gul, då får vi gå till väga så här och hans drivkraft gör att... och jag förstår inte hur man kan veta så mycket om andra människors psyken när man samtidigt har så ruskigt dålig koll på sitt eget känsloliv. Men läs gärna den här, det var bra läsning medan den varade. Och jag kommer läsa nästa Erikson, men lugnt vänta på min tur på biblioteket.

Här finns ett inlägg, med ett kort utdrag, från början av läsningen.

Tsotsi: i en sydafrikansk kåkstad

Bild lånad från adlibris

Tsotsi av Athol Fugard utspelar sig i en sydafrikansk kåkstad, Soweto, under 50-talet. De som bor där behöver ha ett särskilt arbetspass, de som inte har det riskeras att fångas i en av de räder som polisen med jämna mellanrum genomför, där de fängslar de oönskade och jämnar husen med marken. Allt för att ge mer plats åt den vita befolkningen.

I det här hårda klimatet lever Tsotsi, en ung gängledare som känslolöst mördar sina offer för att få pengar till sprit och annat. Något som gör läsningen riktigt grym är att man får lära känna hans offer innan de dör och oftast tycker man om dem.

*Spoilers framöver* Tsotsi är ett taget namn (betyder ungefär ligist), vad han heter på riktigt kommer han inte ihåg. Han vet heller inte hur gammal han är eller var han kommer ifrån - och det är bra så för honom. Men så en natt när han har tryckt upp en ensam tjej mot ett träd avbryts han av ett barnskrik. Tjejen trycker en skokartong med en bebis inuti i famnen på honom och ger sig av medan Tsotsi  förvirrad står kvar och faktiskt minns något. Det här är början till ett uppvaknande för honom som påminner lite om Buddahs, han träffar, och känner med, en invalid, en misshandlad vän och en ensam mamma.

Omdöme: Det här är en riktigt bra bok, det är inte första gången jag läser den. Den är rå, men känns äkta och man tycker faktiskt om Tsotsi efter ett tag. Hans glömda historia som allt eftersom kommer fram är traumatisk. Något jag funderar lite på är barnet i skokartongen, det verkar troligt att mamman var på väg att överge honom utanför en kyrka eller liknande. Ett nytt tragiskt livsöde i danande...

Ett inlägg, med ett kort smakprov, som jag skrev i början av boken finns här.

Hunger: fortsättningen på Gone

Bild lånad från adlibris

Hunger av Michael Grant är del två i hans serie om de som blivit kvarlämnade i den lilla staden Perdido Beach. I boken har det gått tre månader sedan den dagen då alla över 15 försvann spårlöst och maten håller på att ta slut.

*spoilers framöver* Sam (vald till borgmästare) och hans lilla gäng sliter för att hitta nya matkällor, som kålen som växer på åkrar runt omkring, men när det är skördedags är det bara ett tiotal frivilliga som dyker upp. Inte till någon större nytta, för under jorden finns muterade maskar sugna på kött. Men barnen och ungdomarna är inte ensamma om att vara hungriga. I en gammal gruva finns en varelse som hungrar lika mycket, men efter uranium från kärnkraftverket. I den här boken får vi en möjlig förklaring till varelsen och genast blir det mycket lättare att acceptera den. Överlag tycker jag bättre om mutationerna i den här boken, behövde väl kanske lite tillvänjningstid. Som om inte svält och kärnkraftsverkets säkerhet är nog med problem så dyker ännu ett upp för den alltmer utbrände Sam: en mordisk mobb av "vanliga" ungdomar som inte längre vill ha muterade "freaks" i sin stad.

Omdöme: Jag gillar boken. Det händer mycket, jag har svårt att slita mig ifrån den och jag gillar att den psykiska utmattningen är så påfallande hos flera karaktärer. Att en person får anorexia mitt i massvälten är klockrent. Hur väldigt många frånsäger sig något som helst ansvar med "I'm just a kid" känns ganska tidstypiskt.

Trots superhjältemutationer och mardrömslika varelser så är det två av de mer realistiska scenariorna som intresserar mig mest: Problemet med att så få frivilligt hjälper till gör att det i boken utvecklas två skilda ideologier. En socialistisk där man hoppas att alla ska hjälpa till för allas bästa och en kapitalistisk där planer smids för ett nytt pengasystem där de som arbetar får något för mödan. Samt om hur rädsla, avundsjuka och makthunger kan få helt vanliga människor att begå mord och hur lätt det är att överge det man tror på om man grips av masshysterin, speciellt om belöningen är det man behöver mest.

Slutligen något jag störde mig på: Om man bor i en liten kuststad och svälter sedan länge, tar det då verkligen tre månader innan någon kommer på att man kan fiska? Och när sedan en person får upp fisk, borde då inte väldigt många fler bege sig ner till vattnet och slänga i sina egna krokar?

Här hittar du det jag skrev om första boken, Gone.
Och här hittar du inlägget om tredje delen, Lies.

Bokbloggsjerka: Bokliga löften 2014

Veckans jerka på Annikas eminenta blogg ställer frågan om vilka bokliga löften vi har inför nästa år. Måste ju erkänna att jag aldrig har haft några sådana förut, men det känns ju som mycket större chans att jag kommer lyckas med läslöften än med någon annan typ av målsättning... Tyvärr kanske, för det är nog andra delar av livet jag egentligen behöver förändra. Och förändra är väl kanske lite fel ord, jag tänker nog fortsätta ganska mycket som jag brukar, d.v.s. läsa böcker för mitt eget höga nöjes skull :) Men i alla fall:

• Läsa om Harry Potter-serien. Något jag har längtat efter att göra ett tag nu, inte direkt någon uppoffring :) Men det kommer bli första gången jag läser den på engelska.
• Läsa en hyllvärmare varje månad. Det känns som en målsättning jag kan klara av utan problem, samtidigt som åtminstone några böcker kommer ifrån sin dammsamlarfunktion.
• Skriva om böckerna ganska snart efter att jag läst ut dem. Har fortfarande tre kvar från november och tankarna blir ju inte klarare ju längre jag väntar märker jag :(

Sist, men inte minst:

• Inte bli stressad av bloggen. Försökte ett tag att skriva något varje dag (tycker det är roligt när bloggar jag följer uppdaterar ofta) vilket i princip hände av sig själv under sommaren, men blev ett onödigt ok under hösten. Det ledde till stressläsning och det var inget kul. Har lugnat ner mig nu, men ska inte falla i den fällan igen.

Tomtemaskinen: med underfundiga bilder

Bild lånad från adlibris

Tomtemaskinen av Sven Nordqvist tyckte jag passade som hand i handske för min etta så här innan jul. Det är en Pettson och Findusbok där Findus vill ha besök av tomten på julafton och Pettson till slut lovar att tomten alldeles säkert kommer eftersom han inte står ut med att se hur besviken katten ser ut när han säger att man aldrig kan veta om tomten kommer eller inte. Lösningen blir att bygga en tomtemaskin. Inte lätt med alla tekniska problem som dyker upp, speciellt inte när man har en nyfiken katt som vill vara med överallt, så Pettson hittar på att han bygger en automatisk vedkastare.

Kan inte låta bli att skriva ner mitt favoritavsnitt i boken, från s.20, där Pettson djupt försjunken i planering anstränger sig för att inte avslöja sig:

- Automatisk vedinkastare, sa Pettson. Alltså en apparat som kan lägga in ved själv i spisen. Den ska stå här framför och när en vedpinne har brunnit ut så knackar den på luckan och säger: "Finns det några snälla... vedpinnar kvar?" Nej det behöver den ju inte säga förstås, det räcker att den öppnar dörren och  så slänger den in en säck... ved blir kanske för mycket, men en pinne i alla fall, och sen går den.
- Går den? sa Findus förvånat.
- Nej, STÅR, sa Pettson. Den står kvar här framför spisen. Och så när det har gått en halvtimme eller så, så slänger den in en ny pinne.
- Så den behöver inte knacka först? sa Findus.
- Näää, sa Pettson. Det är klart att den inte behöver knacka först. Inte den.
- Inte den? Findus tittade misstänksamt på den vimsige gubben.

Gillar samspelet mellan gubbe och katt, det gjorde även barnen, de tyckte om att Pettson var så snäll. Bilderna var en annan höjdpunkt, de kan man titta på länge (är glad att jag kunde lägga upp dem i dokumentkameran så hela klassen kunde se bilderna medan jag läste). Något jag hade lite svårt för, även om barnen verkade tycka att det var roligt, var de udda typer som dök upp lite då och då. Skogvaktaren som inte visste vad hans arbete var, brevbäraren som själv skrev breven han delade ut, lådförsäljaren som åt makaronipudding varje dag och gav ut lådor gratis... För mig blev det lite för överdrivet. Att tomten kommer på riktigt har jag inga som helst problem med, så jag känner mig lite inkonsekvent :) Men de här "orginalen" var tack och lov inte med så mycket, och huvudhistorien är väldigt rar. Många barn hade sett filmen sen tidigare, de tyckte att boken var bättre.

Gone: en bok som är svår att lägga ifrån sig

Bild lånad från adlibris

Gone av Michael Grant var mer eller mindre sträckläsning. Den handlar om den lilla staden Perdido Beach med omgivning där alla över 15 år en dag plötsligt bara försvinner spårlöst. Kvar finns förvirrade och rädda barn och ungdomar. Telefoner, tv och internet har också slutat att fungera. Huvudpersonen Sam har några månader innan det här upptäckt något om sig själv som fram tills nu varit en hemlighet, men som han tror har med försvinnandena att göra. När han blir rädd kan hans händer skjuta ut ljus/laser för att försvara honom. Det visar sig sedan att fler personer, och djur, har fått mutationer. Spoiler, markera texten på egen risk: Staden med omgivning visar sig vara inneslutna av en kupol, men till skillnad från tv-serien/boken Under the Dome så är ett problem att några färdiga roller inte finns i det nya samhället. Det är inte självklart vem som ska ta befälet, eller vilken roll de olika barnen ska ta. Är det varje person för sig själv, är det alltid killen med slagträet som vinner eller går det att skapa en värld som fungerar?

Det här en väldigt trevlig bekantskap, med många spännande, om än något endimensionella, figurer. Det händer mycket genom hela boken, ibland hade jag velat haft fler återhämtningsperioder och lite mer fokus på känslorna som upplevs. De många "freaksen" kan jag också tycka är lite i överkant, jag tror det hade varit ännu mer spännande om världen varit lite mer vanlig.

Det här hittade jag på författarens hemsida:
Why did I write the GONE series? Well, in my head I imagine this reader. Sometimes it's a girl, sometimes it's a boy. It changes. But in any case there's this reader. And I want that reader to pick up GONE, and to be unable to put it down until they have read every word. I want that reader to forget everything else going on around them and become completely engrossed.

When they're done with the first book, I want them to need that next book desperately. I want to surprise that reader and scare that reader and make and make that reader fall in love. In the end I want the reader to put down the book and think, "Man, that was fun." 

Jag tycker att han lyckas rätt bra :)

Redigerat: Efter att ha läst hela serien så tycker jag att den är suverän. Karaktärerna utvecklas enormt genom de sex böckerna och det är spännande och emotionellt och fantasieggande.

Här kan du läsa inlägget om del 2, Hunger.
Här kan du läsa inlägget om del 3, Lies.
Här kan du läsa inlägget om del 4, Plague.

Tematrio: Tips till alla tomtar därute

I veckans tematrio på Lyrans noblesser vill hon att vi ger tre tips på julklappsböcker. Jag fuskar lite och ger tre tips vardera på tre olika teman. Min blogg, mina alternativa regler?  :)

Tre bra skönlitterära böcker som samtidigt ger inblick i 1900-talshistoria:

• Child 44 (Barn 44) av Tom Rob Smith - deckare som utspelar sig i Sovjetunionen under stalintiden. Huvudpersonen tillhör den hemliga polisen och tror på systemet...
• Morgon i Jenin av Susan Abulhawa - en släktkrönika om en palestinsk familj som drivs bort från sin by och hamnar i flyktingläger. Lärde mig mycket om Israel/Palestina-konflikten.
• The Help (Niceville) av Kathryn Stockett - amerikanska södern under 1960-talet. Handlar bland annat om den svarta hemhjälpens levnadsvillkor, hur de betraktades av sina arbetsgivare. Skrämmande att tänka på hur nyss det var.

Tre bra dystopier, denna härliga genre:

• Den nya människan av Boel Bermann - efter några år utan barnafödslar blir kvinnor gravida igen, men det är något främmande med de nya barnen. Bra skriven med inklippta nyhetsklipp och forskningsrapporter vilket ger den en dokumentär prägel som gör den väldigt otäck.
• Slated av Teri Terry - ett totalitärt Storbritannien om 50 år, ungdomsbrottslingars minnen "torkas rena" för att ge dem en chans till ett nytt liv. Gillar den för att den känns trovärdig och som en möjlig framtid.
• Wool (Ull) av Hugh Howey - mänskligheten är så gott som utplånad, alla som finns kvar bor under jord i en jättelik silo. Reglerna är rigorösa och bryter man mot dem riskeras man att dömas till en tripp ovan jord, något som ofelbart leder till döden. Den nya sheriffen börjar upptäcka vissa inkonsekvenser med reglerna. Kan hon överleva tillräckligt länge för att nysta upp alla lögner?

Tre underbara ungdomsböcker, som även vuxna definitivt borde ge en chans:

• Tell the Wolves I'm Home (Låt vargarna komma) av Carol Rifke Brunt - morbror Finn, Junes enda förtrogna, dör i aids och kvar finns hon, hennes manipulerande syster och mannen som enligt mamman mördade honom.
• Jellicoe Road av Melina Marchetta - en historia som pusslas samman av minnesbilder, livet på en internatskola och ett upphittat bokmanus. Efter en något förvirrande inledning fängslades jag av boken :)
• Ender's Game (Enders spel) av Orson Scott Card - gripande sci-fi roman om Ender som är sex år gammal när han skickas iväg till en militärakademi för att tränas för ett förväntat krig mot rymdvarelser. Man har stora förhoppningar eftersom han är intelligent utöver det normala, samtidigt som man oroar sig för att han är för vek. Sätten att härda honom är ganska inhumana och man balanserar hela tiden på gränsen till vad han uthärdar. En bok som skrevs för vuxna, trots åldern på huvudpersonen.

Bring Up the Bodies: fortsättningen på Wolf Hall

Bild lånad från adlibris

I Bring Up the Bodies av Hilary Mantel fortsätter eposet om Thomas Cromwells liv, Henry VIII:s närmaste rådgivare. Jämfört med Wolf Hall så tycker jag att den här var lättare att hänga med i trots att jag läste den på engelska. Berättelsen är mer kronologisk och jag har bättre koll på vem det handlar om, även när det bara refereras till "han".

Det är en intressant historia, men den fängslar inte lika mycket som Wolf Hall. Det är mycket mer fokus på politik i Bring Up the Bodies, privatmannen Cromwell försvinner nästan, vilket kan bero på att det händer mindre i hans liv och familj. Dessutom så börjar jag tycka mindre om Cromwell överlag, de mjukare bitarna från familjelivet har gett vika åt en väldigt hämndlysten person.

Politiken, i form av Henry VIII:s sönderfallande äktenskap med Anne Boleyn, är dock fortfarande intressant och man kan inte låta bli att tycka synd om henne. Hur Jane Seymore och folket runt omkring henne intrigerar för att få ett så gynsamt läge som möjligt är nästan komiskt. Och titeln? Det är 1500-talets engelska motsvarighet till "Dead man walking".

Här skrev jag om den första delen, Wolf Hall.
Här skrev jag ett inlägg, med smakprov, från början av Bring Up the Bodies.

Tematrio: Kära Tomten!

I veckans tematrio hos Lyran ställs frågan vad vi önskar oss för bokliga paket av tomten i år. Jag läser ju mest biblioteksböcker, är väldigt nöjd med det för hyllorna är ganska fulla, men visst vill jag ha paket ändå :)

Kära Tomten!
Jag har varit ganska snäll väldigt ofta i år så här kommer min önskelista:

• En prenumeration på Agent X9. Har ganska länge prenumrerat på olika humorserier som Larson, Elvis, Ut i vår hage, Serieparaden, Nemi... Men tröttnat på tidningarna allt eftersom. För några tog det inte ens ett halvår, för andra många år, men nu är jag sugen på aktion.
• Tavellistor till köket där jag kan ställa kokböcker så att man både kan se hur fina de är och är lätta att ta fram.
• En bok som givaren själv har läst och tycker är bra. Jag får oftast böcker som de inte själva har läst, och även om de kan vara valda med omsorg och vara jättebra så vore det kul att kunna diskutera boken efteråt.

Kurt och fisken: en världsomspännande resa

Bild lånad från adlibris

Kurt och fisken av Erland Loe var en rolig bok att ha som högläsning i min förstaklass, eleverna gillade den skarpt. Den handlar om Kurt och hans familj som hittar en jättestor fisk och inser att med så mycket fisk behöver de inte arbeta på ett tag, eftersom man arbetar för att få råd att köpa mat. Gillar den inställningen, att jobbet inte är ett kall eller självförverkligande. Så är det väl för de flesta av oss? Med maten fixad kan nu Kurt och familjen ge sig ut på sitt livs äventyr, en jorden-runtresa.

Boken är rolig och har man som vi en matta där hela världen finns med är det himla roligt att följa resans framfart (går säkert lika bra med en jordglob, atlas eller väggkarta också). Personerna är väldigt ytliga, liksom bilderna man får av länderna som besöks, men det gör inget, det här är en bok för ren underhållning (och kanske för uppstartning av ett geografiintresse) och det räcker bra så. Illustrationerna är i samma humoristiska, överdrivna stil.

The Fall of Five: Historien om Lorien fortsätter

Bild lånad från adlibris

The Fall of Five av Pittacus Lore är den fjärde delen om de loriska ungdomarna som fått lämna sin ödelagda planet för att söka skydd på jorden. Ytterligare en i gänget, nummer fem, ansluter sig och det blir en ganska trevande start där ingen i det gamla gänget egentligen tycker om honom.

Omdöme: Den här serien är inte världens bästa sci-fi, men nu när jag plockar upp den här delen några månader efter jag läst ut den tredje delen så slås jag av hur väldigt snabbläst den är. Det är lätt att fångas av deras problem och det är inte många långsamma stunder. Det bästa i den här boken tyckte jag var att man fick lite mer insikt i mogadoriernas samhälle.

Mitt största problem med boken är att jag fortfarande inte riktigt förstår själva grundidén. Jag förstår för det första inte varför mogadorierna (aliens som förstört deras hemplanet Lorien) är på jakt efter de som överlevt. Planeten är redan förstörd, vad gör det att ungdomarna så småningom vill återvända? Hur de kan tänkas ha en chans att hindra mogadoriernas maktövertagande på jorden förstår jag inte heller? De är en handfull mot en hel gigantisk armé, som dessutom har en helt överjävlig befälhavare. Visst har ungdomarna krafter utöver det vanliga, men de är långt ifrån oövervinnerliga. Stör mig också lite på kärlekshistorien mellan John och Sarah, den är så väldigt söt...

Inlägget om första boken finns här.

Smakebit på søndag: Tsotsi

Bild lånad från bokus

Ny söndag, ny smakbit :) Fler smakbitar, samt möjlighet att vara med, finns på Maris blogg.

Jag har precis börjat med omläsning Tsotsi av Athol Fugard inför resan till Sydafrika, bara tre veckor kvar nu :) Fördelen med att läsa om böcker är att man vet vad man får, och nu får jag en riktigt bra, men hemsk bok. Den handlar om en ung man som går under namnet Tsotsi som ungefär betyder gangster, och hur han lever sitt totalt hopplösa liv i en kåkstad i Johannesburg. Så en natt försöker han våldta en kvinna och får hennes spädbarn på halsen, något som gör att han börjar fundera över sitt liv och får allt fler minnesbilder från sin barndom (allt det här står på baksidan så jag tycker inte att det är att spoila...).

Utdraget kommer från sidan 12 när Tsotsi och hans gäng kallblodigt rånar/mördar en man:
"Tsotsi smiled at the growing bewilderment on the big bastard's face, waiting for and catching the explosion of darkness in the eyes as Butcher worked the spoke up and into his heart. Even as that was happening, Tsotsi bent close to the dying man and in his ear whispered an obscene reference to his mother. A moment of hate at the last, he had learnt, disfigured the face in the death."

Inlägget jag skrev efter att ha läst klart boken finns här.

Nyckeln: historien om Engelsfors får sitt slut

Bild lånad från adlibris

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är den tredje delen om häxorna i småstaden Engelsfors. Det är tjock bok på över 800 sidor, men den är skönt nog väldigt snabbläst och ganska svår att lägga ifrån sig :)

I boken får vi återknyta kontakten med de utvalda: Minoo, Anna-Karin, Vanessa, Ida och Linnéa och det är något som gör att jag tycker om dem. Kanske det att det är lätt att känna igen sig själv och andra i dem. Själv känner jag mig mest besläktad med Minoo :) Roligast att läsa om är nog däremot Ida, så härligt förorättad och självömkande även i döden. Apokalypsen närmar sig och samtidigt börjar samarbetet i cirkeln skava. Finns det något hopp om att rädda världen när inte ens de inblandade själva tror att det är möjligt? En ny person i form av rådets ledare dyker upp. En förvillande sympatisk man som använder en sektledares alla knep för att skickligt skapa sin egen cirkel. En liten, ganska oviktig, spoiler, markera texten för att läsa: Mitt favorittecken på apokalypsens intågande är när vattenelementet löper amok och alla inne i skolan börjar säga precis vad de tänker (kan vissa dagar känna igen mig i läraren Ylvas tankegångar...). Inget man skulle vilja råka ut för, men det är rolig läsning.

Jag gillar boken. Händelseutvecklingen förvånar mig ofta vilket är bra. Den har personer jag tycker om, även om jag kan bli jättetrött på dem när de ältar sina högst allmänmänskliga osäkerheter (himla bra, nytt ord det där, använd det gärna), men det går ändå inte att sluta att tycka om dem. Gillar också hur manipulativ rådets ledare är, bygger lite på samma tema som Positiva Engelsfors i Eld. Slutet är lite åt det gulliga slaget med fullt av personliga insikter och räddade förhållanden, men det är inte så många av alla sidorna som ägnas åt det, så det får väl förlåtas.

Boys in Books are Better

Carrie Hope Fletcher har skrivit en sång om bokpojkar och även om jag kanske hade bytt ut några av killarna mot andra, bättre, män så har hon en del poänger :)

Bokbloggsjerka: IRL

Bokbloggsjerkan hos Annika handlar idag om vilken karaktär man skulle vilja möta IRL. Svårt, det finns många att tycka om :) Men här kommer ett litet urval (trots att listan ser ganska lång ut, men det är inget mot hur den hade kunnat se ut...):

• En vuxen Madicken hade varit spännande. Tror att det kan bli något bra av henne, socialt patos har hon ju redan visat upp.
• Eric Northman, vampyren från Sookie Stackhouse-världen som kan beskrivas som "sex on legs". Har haft med honom i liknande frågor tidigare... Att han antagligen skulle skrämma livet ur mig tycker jag vi bortser från här :)
• Gatukatten Bob och bibliotekskatten Dewey. Två väldigt speciella katter som finns/fanns på riktigt och som gärna skulle få bo hos mig. (Kunde ju hjälpa med inredningen av min nyrenoverade lägenhet också, för som Ernst säger: När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.)
• Peeta (The Hunger Games) och kanske ännu hellre Simon (The Mortal Instruments), två ganska lika karaktärer. Båda extremt lojala och omtänksamma, och Simon med ett bra sinne för humor dessutom.
• Paul i Torka aldrig tårar utan handskar. Men guuud, vilka underbara sammankomster man hade kunnat fått vara del av där :)
• Minoo i Cirkeln, Eld och Nyckeln. Känner igen mig i henne.

Julkalender i bloggform

Det finns en tävling i form av en julkalender, en fråga om dagen fram till jul, hos bloggen Boken är tankens barn. Dessutom tipsas det om en ny bok varje dag. Tack och lov behöver man inte svara på alla, en del kategorier (citat, Bröderna Grimm, omslag) verkar svårare än andra, men jag ska göra så gott jag kan :)

How to get Filthy Rich in Rising Asia: en slags handbok

Bild lånad från adlibris

How to get Filthy Rich in Rising Asia av Mohsin Hamid är en roman med ett ganska annorlunda tilltal. Den är skriven som en självhjälpsbok i tolv steg och den vänder sig till ett du. Man får inte någon gång reda på namnen på personerna det handlar om, det är du, sonen, den vackra flickan och så vidare. Trots det så blir personerna verkliga, och det känns som om historien mycket väl skulle kunna vara sann.

Man får följa huvudpersonen, pojken, när han och familjen flyttar från landsbygden och det hårda livet där, hur han börjar på universitetet, hoppar av och i stället börjar småfiffla, blir affärsman och så småningom dör. Det är inget lätt liv, det är mycket som behöver offras. Ofta vill jag bara vill ruska om huvudpersonen så att han tar sitt förnuft tillfånga, det är så mycket lättare att se klart när man ser det hela utifrån.

Det står aldrig vilket land det handar om, jag fick inre bilder från Indien där jag varit och sett misär på nära håll, men läste att Hamid kommer från Pakistan så det känns väl som den mest troliga platsen (ännu mer med tanke på begravningssätt), men berättelsen går antagligen att applicera på en hel del länder i Asien. När jag läser om brodern som förstör sina lungor som målarlärling utan riktig skyddsutrustning så får jag dåligt samvete för alla billiga köp jag fyndat, till priset av människor som har det just så. Och när sedan följderna av flaskvattentillverkningen nämns så blir jag mest arg på snikna politiker som hellre tar mutor än att göra det de faktiskt kan för att göra världen bättre. En bok som fick mig att tänka lite extra helt enkelt.

Smakebit på søndag: Bring up the Bodies

Bild lånad från bokus

Det har blivit en vecka nästan utan bloggande för mig. Jag har flyttat tillbaka till min nyrenoverade, fina, och ganska starkt färgluktande lägenhet och haft ganska fullt upp... Men en smakebit är väl det perfekta sättet att komma upp i sadeln igen :) Fler smakebitar finns hos Mari som är initiativtagaren till det här härliga påfundet.

Bring up the Bodies av Hilary Mantel är fortsättningen på berättelsen om Thomas Cromwells liv, den tar vid där Wolf Hall slutar. I utdraget nedan har Henry VIII börjat visa intresse för Jane Seymore. Han har bett henne att bli hans älskarinna och att få uppvakta henne med dikter, och Cromwell och hennes bröder planerar hur man bäst ska få honom rejält på kroken.

He, Cromwell, congratulates her. 'You have it covered from every angle, Mistress Seymore. You would have made a sharp lawyer.'
    'You mean, if I had been born a man?' She frowns. 'But it is not likely, Master Secretary. The Seymores are not tradesmen.'
    Edward Seymore says, 'Good mistress. Write you verse. Very well. Good so far. But if he attempts anything on your person, you must screem.'

Här finns mitt inlägg om Wolf Hall.
Och här finns inlägget jag skrev när jag hade läst ut Bring Up the Bodies.