Röta: Siri Pettersen

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus.

Röta är fortsättningen på den norska fantasyberättelsen Odinsbarn. Den slutade med att Hirka försvann genom korpringarna till den värld hon kommit från och nu får man följa henne i "sin" värld, som också råkar vara vår, människornas, värld. Hon bor som papperslös flykting i en engelsk kyrka med sin korp som en av få saker hon har kvar från sitt tidigare liv, men det känns som att någon följer efter henne? Det finns människor som luktar ruttet. Och hur ska hon få tag på sina föräldrar?

Kvar i Ymslandet finns Rime och han är arg. Arg på rådet som lurat sitt folk så länge och arg för att Hirka inte längre finns där. Så börjar han misstänka att hennes offer, hennes avresa, inte var nödvändig och han gör det enda han kan komma på för att följa henne genom ringarna, han säljer sin själ.

Tankar: Den här börjar ett par månader efter Odinsbarn och jag kan tycka att det är synd att vi inte får Hirkas förstaintryck på den här döende världen. Tillbakablickarna ger insikt, men jag hade gärna läst mer. Vi får följa henne, Rime och en som jagar de ruttna, Stefan, i olika kapitel, men det är Hirkas som jag tycker bäst om - gillar utifrånperspektivet på vår vardag. Rimes kapitel tycker jag är tråkigare, kanske för att han själv är så svartstämd men nog även för att det är en hel massa förhandlande och politik i hans vardag nu och jag blir frustrerad över hur obetänksamt han handlar.

Tyckte mycket om boken med sina väsen, speciellt de likfödda som fick en större roll här. Det hände mycket och var bitvis spännande, speciellt när man inte kunde avgöra vem man kunde lita på. Planerna var bitvis redigt invecklad, men jag tycker att det mesta klarades ut. Tyckte den här var strået vassare än Odinsbarn och jag ser fram emot nästa del!