Smakebit på søndag: Det sötaste vi har

Bild lånad från bokus

Det har blivit ganska lite lästid den här veckan, ett par jobbkvällar, skjuts hem istället för en timme på bussen (så lyxigt, men inte läser man då) och vad som känns som obegränsat med serier på tv (har ett tremånaderserbjudande så jag vill passa på att se så mycket som möjligt...) gör att lästiden krympt enormt.

Jag håller fortfarande på med boken jag läste förra veckan, The Scorpio Races, och jag tycker riktigt mycket om den, men smakprovet får komma från min "motivationsbok" som jag läser lite i varje dag för att inspirera mig att hålla kostomläggningen jag börjat på: Det sötaste vi har av Ann Fernholm. Den är inte skriven som en motivationsbok, men den beskriver vad socker gör i barnkroppar, och i våra, och den funkar för mig :)

Att våra hjärnor numera är vana vid stora doser socker är sannolikt ett av skälen till varför livsmedelsindustrin måste söta våra livsmedel så mycket. Sockernivåerna behöver stegras för att våra hjärnor ska få den efterlängtade belöningen. Exempelvis vill industrin att bilder av glass ska skapa ett begär. När ditt barn ser glassreklamen på en buss som kör förbi är tanken att det ska börja tjata. För att få igång detta tjat krävs en hög sockernivå i glassen. För att dölja den alltför söta och jolmiga smaken saltar vissa företag glassen. Parollen är: ju mer socker de lyckas få i produkten, desto större begär skapar det hos konsumenterna (stora som små) och det i sin tur leder till en ökad försäljning. Ett smart samarbete med vår hjärna. Eller kanske en kidnappning, beroende på hur man ser det. Martin Ingvar kallar det för "en korruption av vårt biologiska system", när jag pratar med honom. Om du helt slutar att äta socker och sötningsmedel under några månader och sedan smakar på en köpeglass kommer du att förstå vad han menar. Först då känner du hur oerhört söt den är. Söt smak är en vanesak.

Fler smakbitar hittar du på Maris blogg Flukten fra virkeligheten. Ha en trevlig söndag :)