 |
| Bild lånad från adlibris |
Så satte jag äntligen tänderna i Karin Boyes Kallocain, en klassisk dystopi som jag hörts nämnas ganska ofta. Den handlar om ett extremt totalitärt samhälle där medborgarna, de lojala medsoldaterna, lever för statens bästa. Så när ens vuxna barn för samhällets bästa förflyttas till en annan stad och man därmed aldrig kommer att ses igen, är man (eller bör åtminstone vara) glad för det. Man gör gärna ett extra skift om det behövs och det är helt normalt att vara ständigt övervakad. I Kemistaden nummer 4 lever Leo Kall som uppfinner ett sanningsserum som får människor att avslöja sina innersta känslor och följen blir att man nu även kan döma folk som är illojala i tankarna.
Omdöme: Jag känner mig kluven till den här. Beskrivningen av samhället är genomtänkt där den ena lilla biten som läggs på föregående och bilden man får blir stadigt hemskare. Men jag har svårt att tycka om boken, framför allt för att jag har så svårt för huvudpersonen. Leo är en ganska ynklig människa som förhöjer sig själv i tankarna samtidigt som han föraktar sina medsoldater för deras svagheter. Det hela stör desto mer eftersom man ser samma svagheter hos honom. Intressant, men nedslående liten twist på slutet.
Jag blev lite besviken; hade skyhöga förväntningar. Men det var en bra bok, ändå.
SvaraRaderaJag kan se kvalitéer i den, men hade som sagt svårt att tycka om den. Blir så mycket lättare när jag känner med dem boken handlar om...
RaderaVilket sammanträffande, den ligger högst upp i min TBR-hög här hemma. Men först lite mer engelsk medeltid.
SvaraRaderaEngelsk medeltid är trots halshuggningar och religionsmotsättningar (fast tudortiden jag tänker på är egentligen inte medeltid, är det, det är bara dit mina tankar gärna dras...) så mycket mysigare än Boyes framtidsvision...
Radera