Bok-shuffle

Hittade en kul grej hos Boksmurfen och jag är inte sämre än att jag kan låna en god idé :) Det hela kallas bok-shuffle och är mycket svårare (för mig i alla fall) än vad det verkar. Man sätter sin musikspelare på shuffle, tar fem låtar och ser vilken bok man skulle vilja para ihop med låten som spelas. Det roligaste, och svåraste, är att faktiskt ta de låtar som kommer utan att fuska, så det är vad jag gjort här.

Sabotage av Beastie Boys - skulle vilja ha den här till Pure (Julianna Baggott), en dystopi som utspelas i en totalt förstörd värld.

Sad but True av Metallica - tycker den här passar till Händelser vid Kirkstone Abbey (Patrick Redmond), lite lagom demonisk och en bra låt till en bra bok.

Sail Away av The Rasmus - brusten kärlek, passar bra till Konsten att tala med en änkling (Jonathan Tropper), varken boken eller låten griper riktigt tag.

Son of a Gun av Bodies Without Organs - ganska lättviktig låt så varför inte para ihop den med The Silver Linings Playbook (Matthew Quick) som är en överraskande lättviktig bok om en kille med psykiska problem.

Geraldine av Glasvegas - en bra låt med känsla (sångaren har sådan underbar röst och dialekt) och då får det bli en bra bok som griper tag, Tell the Wolves I'm Home (Carol Rifka Brunt).


Märker när jag gör det här hur lite jag lyssnar på texten. För mig är det känslan i rösten och hur melodin är som spelar roll.

Speaker for the Dead: fortsättningen på Ender's Game

Bild lånad från adlibris

Speaker for the Dead av Orson Scott Card är en fortsättning på Ender's Game, 3000 år efter att den avslutades. Mänskligheten har under tiden koloniserat nya planeter, de hundra världarna, som mestadels håller kontakt med varandra och det styrande rådet genom ansibeln (en slags extremt snabb datakommunikation).

På en av de nya planeterna har man hittat intelligent liv, piggies, som nu studeras med så liten påverkan som möjligt av forskare. Det här leder till  intressanta tankar om evolution. De lever på en väldigt monoton planet, det finns en sorts fågel, en sorts gräsätare, en sorts träd etc. och piggiesarna har utvecklat kroppsliga företeelser som de inte verkar behöva. Hur blev planeten som den blev och varför ser piggiesarna ut som de gör? Ännu intressantare är hur man delar in levande i utlanning, framling, ramen och varelse beroende på hur främmande de är. Forskarna som studerar piggiesarna menar att de betraktar dem som jämlikar, men hade man då inte lärt dem saker istället för att bara betrakta dem från utsidan?

Något som gör mig lite förskräckt är hur 3000 år in i tiden så är religionens makt fortfarande stark. Man hade ju hoppats att de gamla bronsålderstankarna, som är gamla redan nu, hade försvunnit, men planeten med piggisarna är en katolsk koloni och biskopens inflytande är starkt. En ny "religion" (utan någon gud) har också spridit sig över de de hundra världarna, en där man fokuserar på det som är sant och genom att acceptera det förstå och förlåta. Den kallas Speaker for the Dead.

Och vad handlar då boken om? En av de forskare som är intresserade av piggisarna upptäcker något som får piggisarna att mörda hennes kollega. Resten av hennes liv straffar hon sig själv och koncentrerar mycket av sin tid på att dölja vad det egentligen var hon fick reda på. Det här gör att hela hennes familj lämnas i sticket och sex olyckliga syskon växer upp. När deras pappa äntligen dör ber de att en Speaker for the Dead ska komma till dem för att tala om honom. Det här blir en massa intressanta resonemang, lite väl predikigt under några bitar i slutet av boken, men fortfarande intressant. Man får också reda på vad som hänt Ender, hur hjälten har krashlandat från pidestalen under tidens gång.

Jag är glad att jag läste boken på engelska. En del av handlingen utspelas på en ganska kall planet och språket där har lånat från nordiska ord, förutom utlanning och framling så kan man äta havregrin. Någon gång känns det som engelsspråkiga måste känna det när de läser en ikea-katalog: in the spring, skrika came to spawn and flocks of halkig went crazy with reproductive energy Jag förstår inte riktigt vad som händer om vårarna, men får en bild ändå :)

Ender's Shadow: If he's as clever as you think, he already knows

Bild lånad från adlibris

Ender's Shadow av Orson Scott Card är vad författaren själv kallar en parallax till Ender's Game. Det är i princip samma historia, men berättad från en annan synvinkel. Från början var det tänkt att en annan författare skulle skriva historien, men under diskussionerna tyckte Card att det verkade som en så rolig idé att han ville göra det själv. Vems synvinkel som historien skulle skildras från var självklart för dem. Inte så mycket för mig. Hade jag fått välja hade jag gärna läst en historia från Överste Graffs synvinkel, han som vet hela planen, eller kanske Bonzo som ser hur Ender vänder upp och ner på hela skolan och hatar honom för det, eller varför inte Petra, en av de få flickorna på plats. Men istället ser man historien genom Bean, den elev som är mest lik Ender. Blev lite besviken när jag läste det i förordet...

När jag började läsa boken så lade sig besvikelsen snabbt. Den är riktigt bra! Dessutom får Bean en bakgrundshistoria som är ganska extrem, som gatubarn på gatorna i Rotterdam och med mer i generna än vad man först tror. Hans sätt att betrakta omgivningen är också intressant, han har ett väldigt kyligt, analytiskt intellekt. Även i den här boken får man se en del av vad som rör sig "bakom scenen", genom samtal mellan lärarna och, förvånande nog, en nunna. Vad som rör sig under Beans yta är också intressant. Hur han jämför sig med en totalt omedveten Ender och har svårt att förstå varför Ender är den som är utvald att rädda mänskligheten, när Bean själv är intelligentare. Diskussionen om var gränsen går för att räknas som mänsklig är också intressant och ganska fördomsfull.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Ender's Game. En bok som jag tycker du ska läsa.

Tematrio: Den som ändå vore ung

Dagens tematrio från Lyran ska handla om ungdomsböcker, tre bra sådana. Jag tillhör dem som gillar ungdomsböcker, men jag tycker att det är synd att de angivs för en viss ålder. Jag tycker att en bra bok kan läsas av alla oavsett ålder och det vore synd om folk skrämdes bort av en åldershänvisning. Tre bra böcker, varav två väldigt omskrivna, kommer här:

1. Tell the wolves I'm Home (Låt vargarna komma) av Carol Rifka Brunt. Om en ganska ensam tjej vars bästa vän och största stöd i livet får aids. Också en bok om syskonrelationer.
2. The Fault in our Stars (Förr eller senare exploderar jag) av John Green. Om Hazel som är obotligt sjuk i cancer som träffar Augustus som tillfrisknat. Grät floder, men skrattade ofta.
3. Slated av Terri Tery. Kyla har fått sina minnen raderade på grund av något brottsligt hon gjort och hon försöker vänja sig vid ett liv utanför sjukhuset. En dystopi som har väl underbyggda argument för varför världen har blivit som den blivit och som dessutom känns ganska möjlig.

Smakebit på søndag: Allegiant

Bild lånad från bokus

Håller just nu på med Allegiant, den tredje delen i Veronica Roths serie som startade med Divergent. Systemet med olika factions krossades i förra boken och nu är det Evelyn, ledare för de factionlösa och Fours mamma, som tagit makten. Här är ett tal hon håller ganska tidigt i boken:

“Yesterday’s events made it clear that we are no longer able to trust each other,” she says. She looks ashen and exhausted. “We will be introducing more structure into everyone’s lives until our situation is more stable. The first of these measures is a curfew: Everyone is required to return to their assigned living spaces at nine o’clock at night. They will not leave those spaces until eight o’clock the next morning. Guards will be patrolling the streets at all hours to keep us safe.”

“It’s also time to prepare for our new, factionless way of life. Starting today, everyone will begin to learn the jobs the factionless have done for as long as we can remember. We will then all do those jobs on a rotation schedule, in addition to the other duties that have traditionally been performed by the factions.” Evelyn smiles without really smiling. I don’t know how she does it. “We will all contribute equally to our new city, as it should be. The factions have divided us, but now we will be united. Now, and forever.”                     

  All around me the factionless cheer. I just feel uneasy. I don’t disagree with her, exactly, but the same faction members who rose up against Edward yesterday won’t remain quiet after this, either. Evelyn’s hold on this city is not as strong as she might like.

Det här är inte något som tilltalar alla...

Fler smakbitar kan du hitta på Flukten fra virkeligheten.
Inlägget jag skrev när jag läst klart boken finns här.

100 böcker på en lista

Hittade en lista på 100 läsvärda böcker (enligt någon som gör sådana listor) hos Bokoholic. Ville naturligtvis se hur jag låg till på en sådan...

• Fetmarkera de du har läst
• Stryk under de som du älskade
• Pride and Prejudice – Jane Austen

1. The Lord of the Rings – JRR Tolkien
2. Jane Eyre – Charlotte Bronte 
3. Harry Potter series – JK Rowling
4. To Kill a Mockingbird – Harper Lee
5. The Bible (delar av)
6. Wuthering Heights – Emily Bronte
7. Nineteen Eighty Four – George Orwell 
8. His Dark Materials – Philip Pullman
9. Great Expectations – Charles Dickens 
10. Little Women – Louisa M Alcott
11. Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
12. Catch 22 – Joseph Heller
13. Complete Works of Shakespeare
14. Rebecca – Daphne Du Maurier
15. The Hobbit – JRR Tolkien 
16. Birdsong – Sebastian Faulks
17. Catcher in the Rye – JD Salinger
18. The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger 
19. Middlemarch – George Eliot
20. Gone With The Wind – Margaret Mitchell
21. The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
22. Bleak House – Charles Dickens
23. War and Peace – Leo Tolstoy
24. The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams 
25. Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
26. Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevski 
27. Grapes of Wrath – John Steinbeck
28. Alice in Wonderland – Lewis Carroll
29. The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
30. Anna Karenina – Leo Tolstoy
31. David Copperfield – Charles Dickens
32. Chronicles of Narnia – CS Lewis
33. Emma – Jane Austen
34. Persuasion – Jane Austen
35. The Lion, The Witch and The Wardrobe – CS Lewis
36. The Kite Runner – Khaled Hosseini
37. Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres
38. Memoirs of a Geisha – Arthur Golden 
39. Winnie the Pooh – AA Milne
40. Animal Farm – George Orwell 
41. The Da Vinci Code – Dan Brown 
42. One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez 
43. A Prayer for Owen Meaney – John Irving
44. The Woman in White – Wilkie Collins
45. Anne of Green Gables – LM Montgomery
46. Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
47. The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
48. Lord of the Flies – William Golding
49. Atonement – Ian McEwan 
50. Life of Pi – Yann Martel 
51. Dune – Frank Herbert 
52. Cold Comfort Farm – Stella Gibbons 
53. Sense and Sensibility – Jane Austen 
54. A Suitable Boy – Vikram Seth 
55. The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon 
56. A Tale Of Two Cities – Charles Dickens 
57. Brave New World – Aldous Huxley
58. The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
59. Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez
60. Of Mice and Men – John Steinbeck 
61. Lolita – Vladimir Nabokov
62. The Secret History – Donna Tartt
63. The Lovely Bones – Alice Sebold
64. Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas 
65. On The Road – Jack Kerouac
66. Jude the Obscure – Thomas Hardy 
67. Bridget Jones’ Diary – Helen Fielding
68. Midnight’s Children – Salman Rushdie
69. Moby Dick – Herman Melville 
70. Oliver Twist – Charles Dickens
71. Dracula – Bram Stoker
72. The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett
73. Notes From A Small Island – Bill Bryson
74. Ulysses – James Joyce
75. The Bell Jar – Sylvia Plath
76. Swallows and Amazons – Arthur Ransome
77. Germinal – Emile Zola
78. Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
79. Possession – AS Byatt
80. A Christmas Carol – Charles Dickens 
81. Cloud Atlas – David Mitchell 
82. The Color Purple – Alice Walker 
83. The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
84. Madame Bovary – Gustave Flaubert
85. A Fine Balance – Rohinton Mistry
86. Charlotte’s Web – EB White
87. The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
88. Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle (har läs någon, inte alla)
89. The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
90. Heart of Darkness – Joseph Conrad
91. The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
92. The Wasp Factory – Iain Banks
93. Watership Down – Richard Adams 
94. A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole 
95. A Town Like Alice – Nevil Shute
96. The Three Musketeers – Alexandre Dumas
97. Hamlet – William Shakespeare
98. Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl 
99. Les Miserables – Victor Hugo

44/100 har jag läst, riktigt bra tycker jag.

Bokbloggsjerka: Snart i en bokhandel nära dig

I veckans jerka ställer Annika frågan om det växande fenomenet boktrailers är något som påverkar oss? För mig blir svaret nej. Jag tror att jag bara har sett en enda trailer och då hade jag redan bestämt mig för att läsa boken.

Däremot så tror jag att det kan vara ett bra sätt att göra reklam för böckerna (om det görs bra), så länge de visas där folk faktiskt märker dem för jag tror att det kommer att dröja innan åtminstone jag börjar leta efter dem på egen hand.

Den jag såg, en trailer för Den nya människan, var riktigt bra och fångade stämningen i boken :) Och nu när jag ser om den märker jag att ljudet stämmer med...

The Cuckoo's Calling: A wooly mammoth, attempting to blend in among capuchin monkeys

Bild lånad från adlibris

The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith, d.v.s. JK Rowlings pseudonym, är en vuxendeckare. Den handlar om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterarvikarie Robin. De får i uppdrag att lösa ett fall med en död fotomodell som antingen har mördats eller begått självmord.

Det här är en långsam bok. De pratar med människor som träffat modellen och sen pratar de med fler människor som träffat modellen och sen med ännu fler. Det är egentligen handlingen i hela boken. Det blir aldrig spännande. Det roligaste tyckte jag var när han skulle prata med rika överklassmänniskor (hur det ter sig avslöjas i inläggstiteln), gillar när människosynen som finns under det förfinade lagret avslöjas... Cormoran blir efter ett tag misstänksam mot någon, men avslöjar inte vem, så som läsare vet man inte varför eller vem man ska oroa sig för (och gör det inte heller). Efter halva boken så kom jag äntligen in i boken ett tag, men jag kan inte påstå att det hände så mycket då heller. På slutet avslöjar Cormoran alla vindlingar och omvägar som han har listat ut i ett 15 (!) sidor långt samtal.

Jag gillar Rowlings person- och miljöbeskrivningar och hennes språk, men jag förstår inte varför det händer så lite? Hennes The Casual Vacancy hade jag också svårt att komma in i för att det var ett sådant myller av personer där de flesta kallades olika namn av olika personer, men handlingen var bra när jag väl lärt mig hålla ordning på dem. I Harry Potter-serien händer hur mycket som helst (även om jag läste en intervju med översättaren som var lite trött på hur ingående alla vandringar på Hogwarths skildrades), karaktärer utvecklades, Harry har en usel fosterfamilj och naturligtvis kampen mellan gott och ont för att inte tala om hela trollkarlsvärlden... och sedan kommer en deckare (!) där det inte händer någonting? Skumt.

En liten smakbit från början av läsningen finns här.

Vem jag är lik: fiktiv/historisk person

Gjorde ett test (gick snabbt, bara 7 frågor) på nationalencyklopedins hemsida om vilken fiktiv figur jag var mest lik. Resultatet? Ali Baba. Ali Baba är tydligen smart, men inte lika smart som tjänarinnan...

Sedan fortsatte jag med testet om vilken historisk person som är mest jag (sex frågor). Där blev svaret Ellen Key, som var intresserad av allt och så småningom blev ateist. Låter inte helt olikt :)

Ender's Game: Fairness is a wonderful attribute. It has nothing to do with war

Bild lånad från adlibris

Jag är så glad att jag upptäckte Ender's Game av Orson Scott Card! Det är en bok jag inte ville lägga ifrån mig. Gillade personerna, skrivsättet, tempot...

Det är en sci-fi-roman, men i princip utan närvarande aliens, de finns mest med som ett överhängande hot. Två gånger innan har de attackerat jorden, senast för 70 år sedan, och man förbereder sig nu för ett tredje krig. Den viktigaste insatsen är att hitta rätt befälhavare. Barn som har stor intelligens och rätt psyke skickas till en militärakademi där de förbereds.

Sexårige Ender är ett av de barnen, han är dessutom en av de mest lovande man sett på länge, hyperintelligent och empatisk utöver det vanliga. Man är dock lite orolig för att han är för samvetsöm och för att tiden är för knapp (någon vet mer än vad man avslöjar för allmänheten). För att få de resultat man behöver vill man både bygga upp och bryta ner honom. Det är en fin psykologisk balansgång man går på, med höga krav och avskärmning från nära vänner. Man läser i boken om hur Ender upplever det hela (stackars liten!) och får dessutom se hur personerna bakom hela tiden planerar nästa steg samtidigt som de håller tummarna att han inte knäcks och blir oduglig. Det är det här "mind-gamet" som jag uppskattar mest. Länge tyckte jag att det var lite ologiskt med det här pådrivandet av de väldigt unga barnen, även om det är fängslande läsning, men när man till slut får reda på hela planen så är den ganska klockren.

Läste att Orson Scott Card, som rättmätigt fått pris för den här boken, var förvånad över att den lockade så många unga läsare, den var aldrig tänkt som en ungdomsroman.

Ett inlägg, med smakbit, från början av boken.
Här finns ett inlägg om Ender's shadow som utspelar sig parallellet med Ender's Game.
Här finns ett inlägg om fortsättningen, Speaker for the Dead.
Och här finns inlägget om filmen.

Coconut: You sell your soul for a silver skin

Bild lånad från adlibris

Coconut av Kopano Matlwa är en bok om två färgade tonårsflickor i Johannesburg, Sydafrika: Ofilwe som bor i ett vaktat inhägnat villaområde och går i privatskola med övervägande vita elever och Fikile som bor med en självömkande morbror i kåkstaden med Fikile som enda tröst. Båda flickorna kan kallas "kokosnötter", bruna på utsidan, men med lojalitet och förhoppningar hos den vita delen av befolkningen. De försöker så gott det går att bortse från sina rötter för att passa in i där de vill vara. Boken utspelas egentligen bara under en vanlig söndag, men halva texten, kursiverad, är minnesbilder och interna monologer som ger en större bild.

Det är en bra bok, och för att vara en debutbok av en tjugoettåring så är den imponerande. Både Ofilwe och Filike känns väldigt äkta och man får en nutidsbild av Sydafrika som dessvärre inte är så ljus, men som jag är glad att jag fått läsa om. Men trots att boken och språket är bra, och att det känns som att det hade kunnat vara hämtat direkt från verkligheten så tycker jag egentligen inte om den. Jag har svårt för båda huvudpersonerna, hur de föraktar sig själva och personerna runt omkring och hur olycksbådande texten är, det känns inte som att det kommer att sluta lyckligt för någon av dem.

Tematrio: Buuuuh!

Tematrion hos Lyran handlar såhär veckan inför allhelgona-helgen om bra skräck. Det är ju inte något jag frossar i längre även om jag hade en period med Koontz när jag var yngre. Jag har ganska livlig fantasi och har svårt för när stämningen blir för krypande och olycksbådande. Tycker däremot om att läsa om varelser från den mörka sidan som vampyrer, trollkarlar och varulvar, men vill helst att det ska vara lite "mysigt" i brist på bättre ord :) Men skräck var beställt, så sparar de mysiga till en annan gång...

Den första jag kommer att tänka på är John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Även om den inte är urläskig så är den heller inte mysig. Vampyrer i en svensk miljonförort och med en stackars mobbad grabb. Kan inte bli bättre! Också skönt att det är något annat än den nya typen av ursexig vampyr som är med, även om jag är svag för dem annars :)

Senaste boken som gav mig kalla kårar och fick mig att tända extra lampor var inte en typisk skräckroman, men hade bitvis en väldigt otäck smygande känsla: Den nya människan av Boel Bermann. Suveränt bra bok!

Uppdatering efter att ha läst fiberglasodins trio: Händelserna vid Kirkston Abbey av Patrick Redmond. Tyckte så mycket om den boken. Kommer inte riktigt ihåg allt som hände, men blir alltid glad när jag ser den i bokhyllan. Får ta och läsa om den så småningom :)

Avslutar med en bok som jag tyckte var riktigt dålig! Inte så mycket skräck som rent äckel: American Psycho av Bret Easton Ellis. Mådde riktigt illa när jag läste den och förstår inte varför den överhuvud taget blivit publicerad.

Smakebit på søndag: The Cuckoo's Calling

Bild lånad från bokus

The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith aka J K Rowling handlar om privatdetektiven Comoran Strike och hans sekreterarvikarie Robin Ellacott som försöker ta reda på varför en fotomodell fallit ner från sin balkong. Mord eller självmord? Och varför?

I utdraget ska Robin börja sin första dag hos honom och har precis kommit upp till trappavsatsen utanför Strikes kontor samtidigt som han störtar ut genom dörren för att rusa efter sin f.d. flickvän med en kraftig kollision till följd.

Strike absorbed the impact, heard the high-pitched scream and reacted instinctively: throwing out a long arm, he seized a fistful of cloth and flesh; a second shriek of pain echoed around the stone walls and then, with a wrench and a tussle, he had succeeded in dragging the girl back on to firm ground. Her shrieks were still echoing off the walls, and he realized that he himself had bellowed, “Jesus Christ!”          
    The girl was doubled up in pain against the office door, whimpering. Judging by the lopsided way she was hunched, with one hand buried deep under the lapel of her coat, Strike deduced that he had saved her by grabbing a substantial part of her left breast. A thick, wavy curtain of bright blonde hair hid most of the girl’s blushing face, but Strike could see tears of pain leaking out of one uncovered eye.

Fler smakbitar finns på bloggen Flukten fra virkeligheten. Mycket nöje!
Tanker efter att ha läst hela boken finns här.

Son: They've run out of patience with him

Bild lånad från bokus

Son av Lois Lowry är den fjärde delen i hennes serie som börjar med The Giver. Resten av texten är spoilrig eftersom jag har en del funderingar som jag behöver skriva av mig...

Boken börjar riktigt lovande i en dystopisk värld och utspelar sig under sammma tidsrymd som The Giver. Den handlar om 14-åriga Claire som har fått en arbetsplacering som födelsemoder, hennes arbete är alltså att föda tre barn, eller "produkter", som ska adopteras ut i samhället. Under hennes första förlossning, komplett med en mask för ansiktet så att hon inte kan se och råka fästa sig vid barnet, går något fel. Man räddar barnet, men omplacerar sedan Claire eftersom hon inte är lämplig för jobbet. Claire blir besatt av att få veta vad som hänt hennes barn och börjar knyta kontakter med de anställda på centret för "nybarnen". Den här delen av boken är ganska bra.

Hennes son är samma barn som Jonas rymmer med i första boken och när han är borta ger sig också Claire av för att leta efter dem. Och nu blir det förvirrat, för så småningom hamnar hon i en liten fiskeby där livet påminner om en 1600-talsby. Man vet t.ex. inte vad bokstäver är. Samtidigt kommer Claire från en värld där man lyckats ta bort djurliv, färger, väder och årstider. Det känns inte rimligt att de världarna existerar samtidigt så nära varandra. Man skulle ju kunna argumentera att det är så det är nu med västvärlden och oupptäckta indianstammar i Amazonas, visst, men det känns ändå inte trovärdigt för mig. Än värre blir det när Claire lämnar byn för att ta upp letandet efter sin son. Då träffar hon djävulen... De knyter ett avtal som gör att hon får se sin son, men får betala ett högt pris. Här kommer en till invändning: Jag förstår att hon är tveksam till att tala om vem hon är för honom, men att stå i buskarna och speja på honom dag efter dag? Varför inte börja hjälpa till i skolan och få möjlighet att prata med honom och inte vara så suspekt?

Jonas och Kira (från bok två, Gathering Blue, och tre, Messenger) är med igen. Vad jag saknar, och har saknat sedan den första boken, är att få reda hur samhället som Jonas och Claire lämnar förändras efter att de har lämnat det. Man får veta att det faktiskt förändras, men aldrig hur.

Bokbloggsjerka: Halloween

Ny jerka hos Annika och den här veckan ställer hon frågan om vi hade tänkt oss att läsa något som lämpar sig särskilt väl för Halloween.

Skräck är ju ingen stor genre hos mig, har för bra fantasi och för många mörka utrymmen för det, så där blir det nej. Däremot innehåller min normala läsning ofta sådant som skulle passa på en halloweenmaskerad; främst vampyrer, men också en och annan demon, zombie, magiker, alv och alien. Typiskt nog ska jag till helgen hålla mig till ytterst mänskliga karaktärer, först och främst The Cuckoo's Calling av Galbraith (aka J K Rowling) och om jag hinner också Coconut av Matlwa om två sydafrikanska tonåringar.

Jag har nog aldrig planerat min läsning efter högtider, förutom att jag kan passa på att läsa någon serie när jag vet att jag har många dagar ledigt och kan frossa i flera delar :) Men OM jag hade planerat efter Halloween så hade jag nog valt Människohamn av John Ajvide Lindvist, har tyckt om hans tidigare böcker.

Smakebit på søndag: Ender's Game

Bild lånad från Bokus

Ny söndag och nya smakbitar från böcker. En perfekt kombination! Vill du dela med dig av din läsning eller bara läsa fler smulor så är bloggen Flykten fra virkeligheten platsen för dig.

Jag läser just nu sci-fi-romanen Ender's Game av Orson Scott Card och en tredjedel in i boken så är jag helt fast. Jag gillar personerna, jag gillar miljön och jag gillar tempot. Boken handlar om en 6-årig pojke, Ender, som man tror kan vara intelligent nog att träna in i rollen som befälhavare (det är ett långtidsprojekt), men man befarar att han är för snäll. Så instucket bland hans träning och nya liv på ett internat för unga blivande officerare (där finns barn från 6 år upp till tonåren) finns små stycken där ledarna för akademin planerar att knäcka och isolera honom för att göra honom starkare och mer hänsynslös.

I utdraget är Ender och en grupp andra 6-åringar på väg till akademin. Ledaren för skolan, Graff, har just höjt Ender till skyarna och sagt att de andra verkar vara för korkade för att klara av vad som väntar dem.

"He felt a sharp pain on top of his head. Then again. Some giggles from behind him. The boy in the next seat back must have unfastened his straps. Again a blow to the head. Go away, Ender thought. I didn't do anything to you.
    Again a blow to the head. Laughter from the boys. Didn't Graff see this? Wasn't he going to stop it? Another blow. Harder. It really hurt. Where was Graff?
    Then it became clear. Graff had deliberately caused it. It was worse than the abuse in the shows. When the sergeant picked on you, the others liked you better. But when the officer prefers you, the others hate you."

I november kommer en film baserad på boken. Just nu känns det som att det är en svår bok att filma, men jag har haft fel förut...

Här finns tankarna efter att ha läst ut boken.

Håll tummarna!

Det pågår en hel del tävlingar och utlottningar på bloggar nu, är ju alltid kul att delta :) Håll tummarna för mig!

Mia Eggiman som har bloggen Cum libris non solus har bloggat i 5 år (Grattis!) och firar det genom utlottning av ett par böcker.

Läsa och lyssna söker adoptivhem åt två böcker som båda verkar bra. Svårt att välja vilken man ska ange som "önskevinst" bara.

The Ponkissons lottar ut en sci-fi-roman :) Har inte läst så många sådana, något som borde rättas till :)

Lexie läser samarbetar med nätbokhandeln Bokii och lottar ut presentkort på e- eller ljudböcker. Vem kan tacka nej till det?

Slutligen så lottar Med näsan i en bok ut ett spel om böcker, Boknörd. Vad kunde passa bättre?

Bokbloggsjerka: Författare med det lilla extra

Bild lånad från adlibris

I veckans jerka undrar Annika om det finns någon författare som vi beundrar lite extra? Det finns så många... Tror att det blir fler eftersom jag inte kan skriva själv.

En barnboksförfattare för de minsta som får mig (!) att vilja läsa böckerna om och om igen för syskonbarnen är Stina Wirsén som skildrar känslor så på kornet med några få ord och precisa ansiktsuttryck på personerna. Man kan inte låta bli att känna igen sig :)

Jonas Gardell får mig alltid att tycka om hans personer (och därmed att gråta) och det känns dessutom som att de finns på riktigt.

George R R Martin som skriver fantasyeposet A Song of Ice and Fire (A Game of Thrones) där man aldrig kan räkna ut hur det ska gå, utan man blir ständigt överraskad av händelseutvecklingen och där karaktärsbeskrivningen är allt annat än svartvit.

Och som så ofta i jerkorna, Charlaine Harris. Jag kan se att hon inte skriver världens bästa litteratur, men det är böcker (serierna om Lily Bard, Aurora Teagarden och Sookie Stackhouse) som jag myser när jag läser, även efter flera omläsningar (undantaget hennes serie om Harper Connelly, där det bara blev en gång).


Hade kunnat skriva upp några fler :)

Vindens skugga: Det värsta är det som blir kvar inom en

Bild lånad från adlibris

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón är en bra bok. Boken har Barcelona under tidigt-mitten 1900-tal som skådeplats. Jag var där i somras och en del av mig tycker det är väldigt synd att jag inte läste den här innan, den andra delen tar gator, hus och torg jag såg och placerar karaktärerna där, även om det kanske inte är just de platserna det skrivs om, men bilderna blir tydliga :) Historien handlar om Daniel som får en bok, Vindens skugga, som han blir väldigt fängslad av. Han försöker få reda på mer om författaren, Julián Carax, och långsamt blir likheterna mellan deras liv allt större. Man får reda på alltmer om Carax uppväxt och senare liv sedd ur många olika personers synvinklar och man får läsa om "spöket" som jagar honom. Samma person börjar sedan få upp ögonen för Daniel.

När jag nyligen skrev ett litet utdrag av boken på Smakebit på söndag kommenterade flera stycken att den var fantastisk, att de älskade den, att det var en favoritbok etc. Riktigt i den kategorin hamnar den inte för mig, men det är en bra bok. Språket är vackert och målande och med ett flyt som gör den lätt att läsa, och handlingen vävs väldigt skickligt ihop av ett myller av historier i olika tidslager.

Smakebit - Vindens skugga

Messenger: We need all our fish for ourselves

Bild lånad från bokus

Messenger av Lois Lowry är del tre av fyra i hennes dystopiserie. Liksom del två så märker man inte att historien utspelar sig i framtiden (känns snarare som förr i tiden) och med de magiska elementen som finns inlagda så skulle jag hellre klassificera den som fantasy. Ska man prata om sensmoral i boken (och det tror jag man ska) så handlar den om girighet och materialism.

Den här delen av serien handlar om Matt som i förra boken var Kiras lilla följeslagare. Han har nu bott några år i en utopisk by där folk är hjälpsamma, vänliga och välkomnande. Dessvärre börjar byn och skogen runt omkring förändras, liksom människorna i den, alla  mot det fientliga och själviska hållet. Innan byn stängs för omvärlden gör Matt ett sista försök att hämta Kira från hans gamla by.

I boken binds äntligen de olika delarna ihop. Förutom Matt och Kira från del två så finns även Jonas från första delen med och det är kul att äntligen få veta vad som hände med honom (misstänkte ett tag att han var död). Men tycker att hela historien är lite skissartad, den går inte in på djupet av problemen (barnbok, men ändå...). Dessutom saknar jag den dystopiska värld där allting startade. Det antyds i den här boken att den har förändrats, men man får aldrig veta hur.