The Cruelest Month: Louise Penny

Även på svenska, bild: adlibris

The Cruelest Month av Louise Penny är den tredje i hennes serie om den älskvärde kommissarien Armand Gamache. En kvinna skräms ihjäl under en seans i en den lilla byn Three Pines och mordteamet från Quebec kallas dit för att lösa brottet. Det här är dock inte det mest dramatiska i boken. Däremot det faktum att någon har planterat mullvadar i form av konstaplar i Gamaches team för att sabotera utredningen och förstöra hans rykte gör en riktigt upprörd. En gemensam nämnare för de båda fallen är svek och avundsjuka, dessa otrevliga känslor.

Bild lånad från adlibris

Omdöme: Det här är en fantastisk mysig pusseldeckarserie, det blir spännande ibland, men lika ofta sitter man och ler. Omgivningarna är sådana att man vill flytta dit, liksom byborna (även de man inte tycker om har något visst) och framför allt så får man som läsare egentligen tillräckligt med ledtrådar för att kunna räkna ut varför saker händer. Det lyckas jag i och för sig inte med, men när det hela rullas upp på slutet så kan jag följa spåren baklänges. Den personliga vendettan mot Gamache i den här boken gör att den har lite mer nerv än de föregående. Kommissarien och ett oväntat högt antal av de han möter citerar ganska ofta poesi och för ovanlighetens skull så stör det mig inte, en del av citaten tycker jag till och med om. Favoriten i den här boken är Ruth, den cyniska och elaka poeten, som när hon väl gör något snällt råkar döda med ren vänlighet. Så typiskt.

Bokbloggsjerka: Litet, men naggande gott

Kan vi rekommendera några bra, men korta böcker (under 100 sidor) undrar Annika i helgens jerka? Jag läser inte så ofta korta böcker och ännu mindre ofta tycker jag att de faktiskt är bra. Normallängden för mig är runt 300 sidor, men sedan kan det dippa lite eller gå upp mycket. Jag gillar när man låter personerna sprida ut sig och historien får ta tid, och med läsplattan så är det inte längre jobbigt att ta med sig böckerna när man lämnar huset.

Två böcker som jag tycker om är Kim Thúys Ru och Mãn. Båda vackra och lite drömska och längtande. Nu ligger sidantalet visserligen på runt 150 sidor, men hade layouten varit mer normal tror jag att de hade stannat på runt 100. Som det är nu är marginalerna breda och kapitlena korta och det räcker för att jag ska få en känsla av Asien när jag läser dem, sedan tillkommer texten med sin eggande kärlek till strimlade grönsaker och fisksås och sina familjeskildringar med stora syster och den andra mamman. Båda böckerna är bra, men jag tycker att Ru är lite bättre.

Vill man ha korta böcker finns det också en del barnböcker som är ljuvliga. Wirséns Vem-böcker behandlar starka känslor med få ord och sidor, men med träffande teckningar. Dr. Seuss har gjort en hel del kluriga språkliga äventyr där One Fish, Two Fish, Red Fish, Blue Fish tillhör favoriterna. Nordqvists Pettson och Findus-böcker är svåra att få för mycket av, att titta på bilderna tar minst lika lång tid som att läsa texten. Mycket bilderböcker blir det, när det gäller kapitelböckerna jag läste om och om igen så var de redan då tjockare än ynka 100 sidor...

Delirium Stories: Hana, Annabel & Raven

Bild lånad från adlibris

Delirium Stories: Hana, Annabel & Raven av Lauren Oliver är precis som det låter en liten samling historier från Delirium-världen, berättade ur Hanas, Annabels och Ravens perspektiv. Hanas berättelse är från sommaren när allt börjar och hur hon upplever den annalkande behandlingen. Man får se Lena och Alex från hennes perspektiv, men även läsa om hennes egen lilla flirt vilket inte är en helt angenäm upplevelse (för henne alltså). Annabels, Lenas mamma, historia handlar om hennes period som tonårsrymling, den himlastormande förälskelsen i Lenas pappa och sedan tiden i The Crypt. Att man vet vad som kommer hända med vakten Thomas sedan tidigare böcker ger lite extra nerv. Ravens historia spänner från "before" med ett taskigt hemliv, via Blue, till "the wilds" med en hemlighet som gör händelserna vid muren i Requiem lite mer tragiska.

Omdöme: Gillar historierna även om de bara blir smakbitar, vilket jag tycker händer ganska ofta med noveller. De ger lite extra djup åt personerna och speciellt Hana och Raven är personer som jag tycker om. Vad jag inte tycker lika mycket om är idén med att ge ut en massa småhistorier. Om de här berättelserna hade vävts in i de "riktiga" böckerna så hade de gjort böckerna bättre och mer heltäckande. Efter att ha läst Reqiuem så vet man ju att Oliver är fullt kapabel till att berätta historier från flera huvudpersoners synvinklar och det är synd att hon inte utnyttjar det mer.

Requiem: god berättelse som slutar med frågetecken

Bild lånad från adlibris

Requiem av Lauren Oliver är den avslutande delen i hennes trilogi som startar med Delirium. Varannat kapitel skrivs ur Lenas synvinkel. Hon är nu fullvärdig medlem i motståndsrörelsen och regeringen attackerar dem nu mer brutalt än vad de gjort på flera år och skickar ut soldater utanför stängslet för att leta upp motståndsfickorna. Lenas lilla grupp försöker hålla sig i ständig rörelse, men det tär på psyket. Dessutom slits Lena mellan Julian som hon räddade i bok två och sin första kärlek som mot alla odds (om än inte så överraskande) lever.

Varannat kapitel skrivs ur hennes före detta bästa kompis Hanas synvinkel. Hana lever kvar i Portland och hon har fått sin operation så att hon aldrig mer behöver oroa sig för att älska, denna hemska sjukdom. Hennes tilltänkta partner är borgmästarsonen, en man med ambitiösa idéer. Mamman är eld och lågor eftersom det är ett steg uppåt. Själv känner Hana inte mycket alls, men hon spelar lydigt rollen som förväntas av henne. I en stor kupp som organiseras mot Portlands styre går trådarna ihop.

Omdöme: Tyckte ganska bra om den här boken, speciellt Hanas kapitel om livet som "botad" var intressanta att läsa, liksom hur tumskruvarna på den vanliga befolkningen dras åt alltmer i staden. Lena hade jag mer problem med. Dels att hon surar som en småunge när hon inte får vara med på planeringsmötet (och då är det några hundra människor från motståndsrörelsen närvarande och hon har inte ens varit med ett år...), dels kärlekstriangeln. Den här idén med den första stora kärleken som slår allt annat är lite enerverande. Såklart man kan bli otroligt förälskad, men det brukar ju inte vara en engångsföreteelse, man förändras och går vidare i de flesta fall. Samma problem har jag med mamman som blev förälskad i pappan för runt 20 år sedan: det är tillåtet att skaffa sig en ny när han inte längre finns med i bilden. Och det här är en människa som kämpar hårt eftersom hon tycker att kärlek är viktigare än allt annat...

Slutet var ganska rumphugget. Revolutionen har börjat, men det kändes alldeles för lite och lätt. Det borde inte räcka med en förstörd mur för att förändra samhället? Vad händer med bruden som gick iväg - finns det något sätt att backa behandlingen eller kommer större delen av befolkningen fortsätta vara emotionellt bedövade? Och om det finns ett sätt att backa kommer då folk att vilja det? De har blivit hjärntvättade i årtionden om kärlekens faror och de har just sett trashankar placera ut bomber och skjuta ihjäl poliser, inte direkt några vinnande argument för att vara obehandlad. Vad händer sen?

Slutligen: Allt det här händer i Usa, men det finns andra länder, t.ex. Kanada, där "sjukdomen" gracerar för fullt. Varför är det inte fler som bara drar dit och startar ett nytt liv istället för att svälta i skogarna medan de långsamt fryser ihjäl? Jag hade svårt för att lägga ner den här boken, det som jag tycker är logiska luckor har krypit fram efter läsningen, under tiden var jag nöjd med det mesta (förutom Lena, kärlekstrilogin och hennes mamma).

Pandemonium: riktigt bra

Bild lånad från adlibris

Pandemonium av Lauren Oliver är fortsättningen på dystopin Delirium och tar vid där den slutar, på utsidan av ett stängsel. Lena lyckades fly från en tvångsoperation i förra boken, men fick också se sin pojkvän dö, så när hon hittas av "de vilda" är hennes vilja att överleva ganska skral. Så småningom kommer livsviljan tillbaka och hon blir medlem i motståndsrörelsen och startar ett nytt liv, innanför ett nytt stängsel i en ny stad. På en demonstration går allt fel och...

Omdöme: Gillar den här boken mycket mer än den första delen. Det är ett mycket större fokus på hur samhället fungerar och man får se bitar som inte nämndes i första boken.  Kärlekshistorien kommer också i andra hand vilket jag föredrar i dystopier. Bifigurerna i boken är inte helt lätta att tycka om, känner mig lika bedragen som Lena. Boken slutar med en rejäl cliffhanger, tror att tredje delen kommer att bli intressant läsning :)

Delirium: dussindystopi

Bild: adlibris, även på svenska

Delirium av Lauren Oliver är en ungdomsdystopi av den sorten som tyvärr lägger större vikt vid kärlekshistorien än vid det framtida samhället. Den utspelar sig i ett Usa där man har en behandling som skyddar en från kärlek vilket betraktas som en hemsk sjukdom. Kärlek får människor att tappa aptiten, att ägna hela sin tid åt att tänka på den man är kär i, den odlar svartsjuka och den får till och med människor att ta livet av sig. Behandlingen bör inte genomföras förrän man är 18 år eftersom hjärnan behöver vara färdigutvecklad och Lena kan knappt bärga sig. Hon vill också vara självsäker och tillfreds som alla vuxna är och hon är livrädd för att drabbas av sjukdomen som fick hennes mamma att begå självmord. Behöver jag säga att hon stöter ihop med en kille...

Omdöme: En okej bok om än förutsägbar. Har väntat ett tag med att läsa den eftersom den på baksidestexten verkade så lik Matched, och visst påminde samhällena om varandra, men här är det bättre underbyggt med mer bakgrund och lite mindre totalitärt. Innan sin 18-årsdag blir alla utvärderade, dvs. man tittar på skolresultat, utseende och så blir man intervjuad. Detta för att man ska kunna placeras på rätt plats i samhället (universitet eller i ett yrke) och så att man kan paras ihop med "rätt" partner. Ett problem jag ser med intervjuerna är att de är så hårt skriptade att alla förväntas ge samma svar (Favoritfärg? Blå.) Hur man någonsin ska kunna paras ihop rätt då blir ju helt omöjligt. Inte för att det blir något större problem, för efter behandlingen blir personliga särdrag och starka känslor ganska utsuddade.

Jag gillar Lenas utveckling och hur hon kämpar mot sitt förflutna och mot sina känslor, det här är inte en flicka som vill hitta kärleken för hon vet ju att sjukdomen i värsta fall kan vara dödlig och hon är rädd. Gillar också beskrivningarna av det könssegregerade samhället, hur man har könssegregerade skolor fram till behandlingen och till och med undviker ögonkontakt med det andra könet när man går på stan och hur vissa familjer skys för att de har haft sjukan i sin familj.

Smakebit på søndag: In the Land of the Long White Cloud

Bild från bokus

Söndag och dags för en smakbit igen. Fler finns hos bloggen Flykten fra virkeligheten och man får gärna vara med så länge man inte spoilar böckerna. I eftermiddag blir det middag hos kära mor :)

Den här veckan kommer mitt utdrag ur Sarah Larks bok In the Land of the Long White Cloud, jag har bara runt tio sidor kvar så tänker läsa klart den så fort jag postat det här inlägget. Den handlar om två kvinnor, Helen och Gwyneira, som reser till Nya Zeeland för att gifta sig. Helen som är en ganska fattig guvernant får resan gratis mot att hon under båtfärden tar hand om sex föräldralösa flickor som kyrkokomittén skickar dit för att de ska kunna plats som pigor. I utdraget håller Helen just på att förklara arrangemanget för Gwyneira:

   Gwyneira remained skeptical. “Useful?” she asked. “These children? I wanted to ask yesterday why they were being sent overseas, but now it’s becoming clear to me…am I right in guessing that the orphanage wanted to get rid of them, but no one in London wanted little half-starved serving girls? 
   Helen nodded. “They’re pinching pennies. Housing, feeding, clothing, and sending a child to school costs three pounds a year in the orphanage. This passage costs four, but then the children are gone for good. Otherwise, they would have to keep Rosemary and the twins on at least two more years.” 
   “But the half-price fare is only for children twelve and under,” Gwyneira objected, which astonished Helen. Had this rich girl really inquired about steerage prices? “And the girls could only first take a position at thirteen.” 
   Helen rolled her eyes. “In practice, at twelve, though I’d swear that Rosie cannot be more than eight. But you are right: Dorothy and Daphne should really have had to pay full price. However, the honorable ladies of the orphanage committee probably made them out to be somewhat younger for the journey.” 
   “And we’ll have hardly arrived when the little ones age miraculously in order to take positions as thirteen-year-olds!” Gwyneira laughed and searched through the pockets of her white housedress, over which she’d thrown a light shawl. “The world is no good." 

Kyrkkomittéer är inte alltid så godhjärtade och osjälviska som man kan tro...

Saker min son behöver veta om världen: Fredrik Backman

Bild från adlibris, finns även som pocket

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman är en härlig samling kåserier, oftast formulerade som brev till hans son alternativt som "note to self". Alltifrån små företeelser som förätarkorv till större som kärleken till sonens mamma och religion behandlas. Ibland tar ämnet någon rad, som "Note to self: Sköterskorna på barnavårdscentralen tycker inte om när man använder ordet 'dressera'." ibland dras det ut i vad som känns en oändlighet, som avsnittet om fotboll och hur det är okej att inte spela, fast lättare om sonen gör det. Vilket är en helt okej tanke, men den sägs så väldigt många gånger...

Omdöme: Jag lyssnade på den här som ljudbok (bra inläst av Martin Wallström) och har väl aldrig varit en så glad kund som när jag gått och fnissat bland kylvarorna med den här i öronen, svårt att inte brista ut i gapskratt ibland bara :) De första tre skivorna gillade jag nästan allt på, men föredrar de något kortare avsnitten framför de jättelånga, där det ibland känns som att för mycket upprepas om och om igen vilket ibland blir tröttsamt även om det är roligt. Ibland drar resonemanget iväg i långa spår lite överallt, typ som Kurt Olsson, och när man för länge sedan har glömt bort hur allt egentligen började så återvänder man plötsligt till ett bagageband och man inser att "Ja, just det, det var ju det här han pratade om." Det är nog då det blir som allra bäst.

Den fjärde skivan var inte lika rolig. Kan ju dels bero på att det blev ganska mycket Backman på ganska kort tid, men framför allt så blev det mycket seriösare i slutet. Det var om kärleken till Backmans fru, till sina föräldrar och hur en bra man bör vara. Vackert, men inte riktigt lika kul.

Bokbloggsjerka: besvikelse

I helgens jerka ställer Annika frågan: Har du läst en bok som slutade på ett sådant sätt att du blev rejält besviken? Dead Ever After av Charlaine Harris skulle kunna räknas dit. Det är den trettonde och sista boken i hennes serie The Sookie Stackhouse Novels och i forumdiskussioner på nätet så handlade det ofta under de sista böckerna om vem som skulle bli Sookies HEA (happily ever after). Jag kan förstå valet som Harris gjorde, även om jag hade valt en annan, men sättet hon gjorde det på? En ganska intetsägande kärleksaffär och ett karaktärsmord på min favorit i serien där han genomgick en stor personlighetsförändring. Så synd.

Tillägg dagen efter: Efter att ha läst kommentarerna nedan märker jag att jag hamnar i försvarställning till böckerna så vill bara klarlägga att jag gillar den här serien! De flesta av böckerna har jag läst många gånger, jag är fascinerad av flera av karaktärerna och älskar blandningen av humor, spänning och slitsam vardag. De övernaturliga inslagen är, till skillnad från tv-serien, mycket väl uppbyggda. Att slutet inte lever upp till mina förväntningar lyckas inte förstöra resten av serien för mig, jag lyckas oftast bortse från det helt när jag tänker på böckerna :) Och jag tycker att de läsarna som mordhotade Harris alternativt hotade med att ta sitt eget liv när de läste slutet överreagerade kraftigt...

Levande och döda i Winsford

Bild lånad från adlibris

Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser lyssnade jag på som ljudbok med Anna Maria Käll som uppläsare. Boken handlar om Maria, en känd programledare som tar en paus från sitt liv i en liten hyrd stuga bredvid en engelsk hed. Planen är att hon ska stanna där över vintern. Mellan beskrivningarna om hur hon försöker hitta nya rutiner för sitt dagliga liv, som att anteckna dagens temperatur och väder, läsa 30 sidor Dickens och ta en promenad på heden med sin hund, så finns det gott om återblickar till hennes tidigare liv som leder fram till hur hon hamnade i den ödsligt belägna stugan. Den utlösande faktorn var en skandal hennes man var inblandad i, men återblickarna tar också upp sådant som den ganska kärlekslösa kontakten med barnen och relationerna med de få vännerna.

Omdöme: Det är ett ganska komplicerat pussel som växer fram för en, man får en liten skärva i taget att foga till de andra. Saker antyds och byggs sedan på i nya skärvor längre in i historien, en del av dem viktiga för historien, andra ovidkommande sidospår. Huvudpersonen Maria upplever jag som en väldigt håglös människa, hon vill liksom inget på riktigt, saker händer mer eller mindre som av en slump. Hon gör också en del förvirrande val. Jag kan förstå tanken med att hon vill gömma sig för världen och därför "ändrar" sin bakgrundshistoria för de nya människor hon träffar, men när hon börjar ljuga för den vänlige Mark om händelser som inträffar i hennes nya liv så blir det bara märkligt, det finns liksom ingen anledning.

Förutom den håglösa huvudpersonen så har vi en ganska seg text, tankar återkommer och ältas runt och rutinerna upprepar sig dag efter dag. Hennes självpåtagna åläggelse att läsa igenom mannens dagböcker från några somrar då han hängde med europeiska kulturutövare i Grekland och Marocko är den segaste av rutinerna för mig, kanse för att den får ta så mycket plats. Maria får ofta tvinga sig själv att läsa dem eftersom hon tycker att dagböckerna är så tråkiga, vilket gör att jag tycker väldigt synd om mig själv som måste läsa (lyssna på) samma tråkiga texter kombinerat med hennes kritiska kommentarer. Det hela blir helt enkelt ännu tristare.

Trots att jag inte tycker om Maria utan är ganska likgiltig till hennes öde så unnar jag henne ändå chansen att börja om från början och förhoppningsvis bli lycklig. Undrar vad det säger om mitt rättsmedvetande att *spoiler*, markera för att läsa: jag inte bekymrar mig om mannens död eller anledningarna till den eftersom han var så osympatiskt skildrad. Visserligen en helt normal människa, men inte jättetrevlig...

Slutet är väl helt logiskt, men jag tycker att det fattas en bit: en förklaring till de mer mystiska händelserna på heden. Känns som att för mycket inträffade för att det skulle vara en slump, men hela den tråden rann liksom bara iväg ut i tunna intet.

A Study in Scarlet - Sherlock Holmes

Bild från adlibris

A Study in Scarlet av Arthur Conan Doyle är den första av böckerna om Sherlock. Man får följa hur en skadad Doktor Watson skickas hem från "tropikerna" och hur han träffar på Sherlock när han letar efter ett ställe att bo på. Sherlock kan efter att ha kastat en snabb blick på honom säga vad han har för yrke och vilket land han just är hemkommen från och Watson får sig en idol. Efter att polisen hittat en mystiskt död man i ett öde hus kallas Sherlock dit för att hjälpa till med fallet och innan han lämnar mordplatsen hintar han redan om att han har en lösning. Han avslöjar den dock inte och snart hittas en andra man lika död i ett annat hus. En bra bit in i boken flyttas handlingen till vilda västern och helt nya personer introduceras. Först trodde jag att jag helt enkelt missat att boken innehöll två historier och att man aldrig fick reda på hela lösningen, men det visar sig vara bakgrunden till morden. Den tar ungefär halva boken att redovisa.

Omdöme: Det här är min första Sherlock och jag måste erkänna att jag är besviken. Tyckte den var ganska trist, varken Sherlock eller Watson berör mig nämnvärt. Delen som handlar om Utah är lite bättre, men det beror i mitt fall mest på att jag tycker att det är en sådan skum religion, mormonismen, som skildras. Jag undrar om kvinnorövandet och det starka diktatoriska styret fanns på riktigt?

Jag stör mig dessutom enormt på att Sherlock har fler ledtrådar än jag när han löser mysteriet. Jag föredrar deckare där jag och detektiven får reda på samma saker, det brukar i och för sig inte hjälpa mig att lösa fallen, men jag brukar ha mina egna teorier och kan i efterhand se spåret som författaren lagt ut. I den här boken känner jag mig lurad. Inte så himla svårt att lista ut vem som ligger bakom om man får ett telegram med den misstänktes namn på, ett telegram vars innehåll inte redovisas förrän den briljante Sherlock ska förklara sin lösning på de sista sidorna...

Bild från adlibris, finns många olika
omslag, kunde inte bestämma mig...
Hittade mitt exemplar gratis
på Gutenbergprojektet.

Bild från adlibris

Bild från adlibris

Red China Blues: Den långa marschen mot idag

Bild lånad från adlibris

Red China Blues: Den långa marschen mot idag av Jan Wong är en slags självbiografi om en del av författarens liv. Hon växte upp i Kanada och i ungdomsåren på det tidiga sjuttiotalet blev hon först feminist och sedan maoist. Hon reste till Kina, började studera språket och ägnade sig med all kraft åt att förtrycka sina borgerliga tendenser genom att bland annat arbeta hårt på åkrarna. Hennes övertygelse gjorde henne till och med till angivare. Det här var i slutet av kulturrevolutionen.

Efter sex år i Kina återvände Wong till Kanada för att så småningom bli utlandsreporter i Kina på slutet av åttio- början av nittiotalet. Hon rapporterar ingående om massakern på Himmelska Fridens Torg sedd uppifrån en hotellbalkong med pansarvagnarna körande under. Men åttiotalet bjöd på mer än Himmelska fridens torg. Som journalist gör Wong resor över landet och pratar med dissidenter, brudköpare och deras brudar, nyrika, Maos barnbarn och hon träffar bönder som lever i djup misär. Hon iakttar också förändringarna runtomkring. Hur plastikoperationer blir vanligare, hur klyftan mellan medelklass och bönder växer, hur enda-barn-politiken gör att en generation av "små kejsare" växer fram och hur Pizza Hut blir en gigantisk succé.

Omdöme: Det är en förvånansvärt rolig bok med berättelser om hur det var att leva som utlandskines (utlänning med kinesisk härkomst) i Kina, dels under kulturrevolutionen dels under Dengs kapitalistiska ekonomi men kommunistiska tyranneri. Den unga Wong är så väldigt godtrogen och omisstänksam att det ibland blir dråpligt och jag får ibland känsla av sekterism när hon beskriver sina maoistiska år. När hon får universitet att skicka alla utländska studenter till jordbruksarbetet... hade jag varit en av de andra utlandsstudenterna hade jag nog velat strypa henne. Över händelserna som var då har Wong lagt ett filter med vad hon vet nu och det gör att man får mer än den stjärnögde maoistens syn, man får också en bild av poliktisk manövrering och maktkamp mellan de styrande.

Berättelserna från åttiotalet präglas till stor del av studentupproret på Himmelska fridens torg. Wong befann sig under tiden på en hotellbalkong med utsikt över torget och kunde titta ner på människor som låg och förblödde. Det här var ju en stor händelse när jag gick på högstadiet, men jag förstod aldrig då hur länge det egentligen pågick, vad det berodde på eller vad utgången blev mer än att folk dog. Nu vet jag väldigt mycket mer. Här ändrar berättandet i boken karaktär och blir mer av reportage: mycket allvarligare och mindre personligt än under resten av boken. Inte så konstigt och jag känner mig väldigt hjärtlös nu, men det blir heller inte lika underhållande läsning. Intressant är det fortfarande. Efter ett tag lyfter hon återigen blicken från massakern och tilltalet blir lättsammare, om än ganska argt, när andra delar av det nya Kina beskrivs.

Är man det minsta intresserad av Kina, eller har en resa planerad dit, så är det här en bok jag kan rekommendera. Det är en intressant bit av historien och det ger en del svar på vart Kina är på väg. Blandningen av personliga anekdoter och reportage gör det hela lättläst och underhållande.

Tematrio: Norge er jo akkurat kjempegreit

I veckans tematrio ska det handla om norska författare och titlar. De har ju just firat syttende maj så vad kan passa bättre? Fler tematrios finns hos Lyran.

• Anne Holt - en av mina favoritdeckarförfattare. Hon har förutom ett par fristående böcker skrivit två olika serier, en om Hanne Wilhelmsen och en om Inger Johanne Vik. Båda är jättebra.
• Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar av Anne B Ragde om tre bröder (pessimistiske begravningsentreprenören, fåordige grisbonden och extravaganta skyltfönsterdesignern) som efter tjugo års frånvaro tvingas ta kontakt med varandra när den dominerande mamman hamnar på sjukhus. Både grät och skrattade under läsningen, en underbar trilogi.
• Huset med den blinda glasverandan, Det stumma rummet och Hudlös himmel är en trilogi av Herbjörg Wassmo om tyskungen Tora som växer upp i en liten fiskeby. Att ha en tysk soldat till far är inget som gör en omtyckt, inte ens av dem som borde ta hand om en.

Tag: Bump in the Night

Hittade en tag som jag missat hos Monica, men som jag väldigt gärna vill svara på. Den är tydligen inte helt färsk vilket kan vara ett problem när det gäller taggar (däremot sällan för böcker) så jag taggar inte heller vidare den, men det är ju inget som hindrar från att svara själv om man vill :) 

Vad är din favorit när det kommer till övernaturliga väsen att läsa om?
Vampyrer. Så länge de håller sig inom rimlighetens gräns, de i Fevre Dreams skulle t.ex. kunna vara på riktigt.

Vilken scen (från vilken bok som helst) är din mardröm att vara med om?
Råttbur med glödande kol på magen a lá 1984 eller Clash of Kings (tror jag, det var i en av Game of Thrones-böckerna i alla fall).

Om du skulle besöka en läskig setting/plats i en bok: Vilken skulle du besöka och varför?
Väljer en mindre läskig plats, är inte vidare modig. Men vampyrbaren Fangtasia, som har som affärsidé att visa upp vampyrer för sådana som vill ha en liten kick, som turister till exempel. Då skulle jag kanske få se Eric Northman och Pam dessutom :D

Vilken bok var så tråkig att du nästan somnade i en evighet när du läste den?
Ondskans pris av Set Mattsson. Så omständliga beskrivningar, så mycket folk och så många fall efter varandra. Gääääsp!

Vilken bok skulle du kunna riva ut några sidor ur för att göra den bättre?
The Fellowship of the Ring av J J R Tolkien (svor jag i kyrkan nu?). Delarna om Tom Bombadill förstod jag aldrig riktigt vad de hade med historien att göra. Finns en del annat som också skulle kunna skäras lite i den trilogin också...

Vilken elak karaktär skulle du vilja förvandla från ond till god?
Tror det skulle förstöra ganska många böcker? Vad vore Bröderna Lejonhjärta utan Tengil, Game of Thrones utan Joffrey eller Harry Potter utan Voldemort (ja, jag vågar säga hans namn). Det blir ju mest bara blommor och blad kvar och det blir ju en helt annan typ av bok.

Vilken är din favoritvampyr? 
Eric Northman. Inte bara min drömvampyr, men nära nog min drömman dessutom :) Pam Ravenscroft gillar jag också, så härligt cyniskt skal. Båda från The Sookie Stackhouse Novels.

Vilken är din favoritvarulv?
Professor Lupin från Harry Potter är svår att slå.

Vilken är din favorithäxa?
Linnea Wallin, Cirkeln.

Vilket är ditt favoritmonster?
Hagrids halvbror, Graup.

Vilket är ditt favoritspöke?
Får blir mer Harry Potter: Blodige Baronen. (Spöken är inte jättevanliga i mina andra böcker.)

Vem är din favoritmördare?
Kevin, i Vi måste prata om Kevin. Inte för att han är speciellt charmig, men det är en suverän bok.

Smakebit på søndag: Soulless

Bild lånad från bokus

Ny söndag och nya smakbitar hos Mari. Den här veckan kommer smakbiten ur Soulless av Gail Carriger, en bok jag visserligen läste ut i fredags, men den var så rolig att jag behöver tipsa om den ifall det finns någon mer som missat den. Den utspelar sig i ett viktorianskt England och handlar om Alexia Tarabotti, en ungmö som hamnat på hyllan p.g.a. ett alltför rättframt sätt och för karakteristiskt utseende. Hon har dessutom ingen själ, vilket gör att hon kan neutralisera vampyrers och varulvars förvandling. I utdraget berättar hon för sin bästa väninna om vad som inträffade på en bal kvällen innan.

   "A vampire attacked me last night."
   Ivy pretended a faint.
   Alexia kept her friend forcibly upright by stiffening her linked arm. "Stop being so squiffy," she said. "There is no one important around to catch you."
   Ivy recovered herself and said vehemently, "Good heavens, Alexia. How do you get yourself into these situations?"
   Alexia shrugged and commenced walking more briskly so that Ivy had to trot a few steps to keep up. 
   "What did you do?" She was not to be dissuaded.
   "Hit him with my parasol, of course."
   "You did not!"
   "Right upside the head. I would do the same to anyone who attacked me, supernatural or not. He simply came right at me, no introduction, no nothing!"

Gillar det här lite austensiska fokuset på social etikett :)

A Fatal Grace: pusseldeckare med hjärta

Bild lånad från adlibris

A Fatal Grace av Louise Penny är den andra i hennes serie om kommissarie Armand Gamache. Three Pines har fått utökning i form av en extremt självupptagen livsstilsguru, CC de Poitiers. Hon har inte varit en del av livet i den lilla byn så länge, men har redan lyckats få de flesta att avsky henne. Så det kanske inte är så förvånande att någon bestämmer sig för att ta livet av henne. Kommissarie Gamache anländer med sitt team för att försöka reda ut vem som har gjort det. Under utredningens gång så inser man att det inte bara är mordet som behöver klaras upp, en medlem i hans egen utredningsgrupp är dessutom satt där som mullvad av någon som vill att han misslyckas.

Omdöme: Som jag gillar den här serien! Jag hann inte mer än att läsa ut första boken förrän jag satt med näsan i den här :) Personerna är härliga, även de jag inte gillar är roliga att läsa om vilket kanske bäst kan bevisas i hur kul det är att läsa om den outhärdligt narcissistiska CC:s hemmasnickrade österländska filosofi:
   "This was twenty years ago. I was just a kid, innocent, but even then I was a seeker of the truth. I came upon Ramen Das in the mountains and we had an immediate spritual connection." 
   She put her hand together and Saul hoped she wasn't about to say-
   "Namaste" said CC, bowing. "He taught me that. Very spiritual."
   She said "spiritual" so often it had become meaningless to Saul.
   "He said, CC Das, you have a gret spiritual gift. You must leave this place and share it with the world. You must tell people to be calm." 
   As she spoke Saul mouthed the words, lip-synching to the familiar tune.
   "CC Das, he said, you above all others know that when the chakras are in alignment all is white. And when all is white, all is right."
   Saul wondered whether she was confusing an Indian mystic with a KKK member. Ironic really if she was.

Texten är ofta smårolig, det är ofta man sitter och ler för sig själv åt meningsutbytena. I den här boken så är det djup kanadensisk vinter och kylan känns ibland rätt igenom boksidorna, men värms upp av sprakande brasor och doftande grytor. Man har sina funderingar på vem som ligger bakom, inte för att jag lyckades träffa rätt, men det är kul att ha sina egna teorier under läsningen, det är inte alla deckare som lyckas föda dem. Mullvaden, och motivet för att den placerats där, gör den här boken lite obehagligare än den första, allt är inte fullt lik mysigt och rättrådigt som det verkar och det gör boken bättre. Blev lite besviken på Gamaches närmsta man, Beavoir, som gömmer en del mindre attraktiva åsikter, vilket visserligen gör honom ytterst mänsklig, men samtidigt brister en del illusioner. Något som jag saknar är att veta hur stort Three Pines egentligen är. Det verkar så litet och intimt och mysigt, men samtidigt så lyckas till exempel en bokhandel med begagnade böcker överleva.

Bokbloggsjerka: Måste ha?

 

I helgens jerka ställer Annika frågan till e-boksläsare om de skaffar fysiska exemplar av böcker de tyckt om? Hon omformulerar sedan frågan till de som ofta lånar böcker på biblioteket, köper de "egna" exemplar av böcker som de tycker är bra?

Eftersom jag både läser mycket e-böcker och lånar mycket från biblioteket så svarar jag på bägge frågorna (det är ändå samma svar): Nej. Jag har inte längre behovet av att se allt jag tycker om i bokhyllan. Det behovet fanns förut, men nu tycker jag det är skönt att jag kan rensa. Det är en av de största fördelarna både med läsplattan och biblioteket tycker jag, att böckerna inte tar plats. Men det finns ett undantag - när jag har hittat barndomsfavoriter som jag läste om och om igen på utrensningar/second hand har jag inte kunnat stå emot, så är nu stolt ägare till både Syskonplaneten och Nimhs hemlighet.

The Tudors: säsong 1

Bild lånad från cdon

Efter att först ha läst om Cromwells historia i Wolf Hall och fortsättningen Bring up the Bodies, följt av härliga Innocent Traitor om niodagarsdrottningen Lady Jane Grey så fick jag blodad tand och beställde hem både tudorserien och en film om Lady Jane. Jag började med tv-serien eftersom den utspelar sig först.

The Tudors handlar om Henrik VIII.s regeringstid och i första säsongen lyckas han göra en av drottningens hovdamer med barn, en son som han erkänner som sin egen, och han förälskar sig dessutom i Anne Boleyn. Hennes familj är angelägen om att manövrera släkten till en bättre position så hon får instruktioner att hålla hans intresse vid liv. Sättet hon gör det på är att inte ge efter förrän de är gifta till skillnad från så många andra av hovdamerna. En skilsmässa från den nuvarande drottningen är önskvärd, men inte vidare lätt att få. Och ju mer frustrerad kungen blir desto farligare är det att vara runt honom...

Omdöme: En härligt underhållande serie, ofta komisk, men lika ofta dramatisk. Scenografin är imponerande och det är riktigt bra skådespelare, speciellt imponerad är jag av Henrik VIII (Jonathan Rhys Meyer), hans drottning Katarina (Maria Doyle Kennedy) och kardinal Wolsey (Sam Niell, som tidigare bla. spelat den sanslöst läckre tempelriddaren i Ivanhoe. Han har åldrats ganska bra). Det är många personer och politiska intriger att hålla ordning på och jag är glad att jag fått lite förhandskoll genom böckerna. Men, de gör också att jag märker att de fuskar ibland. Vissa saker kan jag förstå, som kungens systers otillåtna giftemål, den händelsen är ju så speciell att man vill ha med den även om man får bända på tiden lite och göra henne till en annan kungs änka för att få ihop historien. Att låta kungens oäkting dö som småbarn förstår jag däremot inte alls, kan inte förstå hur det ska förbättra serien, bevis på den hemska "svettfebern" som plågar England med jämna mellanrum får man ändå.

Roligaste: När Henrik VIII masturberar, med en av hans uppassare knäböjande med handduk, samtidigt som man ser Anne Boleyn brodera och utlösningen kommer samtidigt som nålen går genom tyget. En sån härligt gammaldags filmlösning :)

The Eyre Affair: en absurd skröna

Bild lånad från adlibris

The Eyre Affair av Jasper Fforde utspelar sig i England, där historiska händelser inte gått så som vi vet nu och med andra upplösningar så har en annan verklighet kommit till stånd. Bland annat så är England fortfarande upptaget av Krimkriget och Wales är ett eget land. Samhället har stor respekt för litteratur och det diskuteras mycket om vilka poeter som är bättre, om Shakespeare verkligen låg bakom de verk han sägs ha skrivit och det usla slutet på Jane Eyre (det är ett annat slut i den verkligheten). Folk byter namn till sina favoritförfattare i sådana mängder att populära namn behöver följas av ett intatuerat nummer för att hålla isär dem och det finns Will-omater på gatorna där dockan inuti deklamerar en snutt ur en shakespearepjäs om man stoppar in ett mynt (en suverän idé!).

I det här samhället finns förutom vanliga polisen också flera avdelningar med Special Operations, SO. Det finns de som tar hand om varulvar och vampyrer, de som har hand om tidsförskjutningar och tidsresor och de som har hand om litteratur. Till den sistnämnda avdelningen hör agenten Thursday Next. Hon blir inblandad i ett fall med ett stulet dickensmanuskript där förövaren sedan helt sonika kidnappar och mördar en av karaktärerna och sedan kräver lösensumma för att inte göra om det med en ny text.

Omdöme: Det här är en bok som jag setts höjts till skyarna, men jag hade ganska svårt för den. Jag gillar egentligen upplägget med det alternativa England och litteraturens inflytande och hur historiska händelser påverkat samhället annorlunda, men det dras så väldigt långt att jag tröttnar. Krimkrigets för- och nackdelar och vem som låg bakom Lady Macbeth är intressant i teorin, men jag tycker det blir för pladdrigt, jag uppskattar mer de små detaljerna som Will-omaterna och drontarna. Den här absurda världen påminner mig lite om Liftarens guide till galaxen och jag hade ganska svårt för den med. Dessutom undrar jag lite varför man inte bara använder tidspoliserna till att lösa brotten, de borde ju kunna se till att vara i rätt tid och plats för att förhindra brott. De bitar som jag tycker bäst om är de som handlar om Thursdays egna liv med pojkvänsproblem och tillbakaflyttandet till uppväxtstaden och de där Jane Eyre och Rochester får ta plats, alltså de mer persondrivna delarna av boken.

Här finns ett inlägg jag skrev från ganska tidigt i boken.

Still Life: en Louise Penny-deckare

Bild lånad från adlibris

Still Life av Louise Penny handlar om invånarna i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Livet går sin gilla gång, med middagar och planering inför en lokal konstutställning då en f.d. lärarinnan hittas död i skogen. Quebecs mordenhet under ledning av Armand Gamache kopplas in. Och ett litet citat jag inte kan låta bli, om en hunds saknad efter sin matte: "Lucy knew her God was dead. And she knew the miracle wasn't the banana, it was the hand that offered the banana." (Matten gav henne en skiva banan varje morgon och nu försöker grannarna använda det för att muntra upp hunden, men det går sådär.)

Omdöme: Att läsa Still Life är som att flyttas in i ett Midsommeravsnitt, men med högre feel good-känsla. I början av boken introduceras man för den charmiga befolkningen i Three Pines och det är en sorg när man inser att det faktiskt är Armand Gamache som är huvudperson i bokserien för att man vet att man kommer att sakna dem. (Redigering: Har läst andra delen nu och Three Pines är tillbaka, yay). Nu gillar jag i och för sig Armand Gamache som är en alldeles underbar komissarie med oändligt tålamod och stor lyssnarförmåga. Hans sätt att lösa mord är finstämdare och mer empatiskt än vad man är van vid. Gillar också hans fasta övertygelse att allt beror på något, det finns ingen slump. Befinner man sig i en situation så finns det beslut, medvetna eller inte, som leder fram dit. Så också för mördaren, den mördar av en orsak, det gäller bara att lista ut vilken.

Jag gillar den här boken, har tipsat om den i massvis med samtal, ofta när samtalet rört sig om något helt annat medan jag varit i Three Pines. Gick omkring med läsplattan i korridorerna på jobbet ifall det skulle vara tomt i fikarummet när jag kom dit och blev besviken varje gång det redan satt folk där så att jag inte kunde läsa. Boken är full av karaktärer som är lätta att tycka om och är uppbyggd som en klassisk pusseldeckare. I en av kommentarerna om boken på adlibris läste jag att det var som en fem-bok för vuxna och det är inte helt fel beskrivet. Speciellt matsituationerna påminner om Blyton...

Tematrio: Släkte följde på släkte snart

I Lyrans tematrio den här veckan står släktkrönikor i centrum. Härligt ämne tänkte jag när jag läste om uppdraget för släktkrönikor gillar jag. Trodde jag. Men upptäckte att det var längesedan jag läste dem i någon större mängd för jösses vad svårt det var att komma på tre bra. Men trägen vinner...

• Öster om Eden av John Steinbeck. Om bristande kärlek mellan bröder och mellan föräldrar och barn och om hur livsöden upprepar sig mellan generationerna. Var länge sedan jag läste den, men tyckte mycket om den och dess bibliska koppling till Kain och Abel.
• Joy Luck Club av Amy Tan, en författare som gjort många väldigt bra böcker. Om fyra kinesiska gamla damer emigrerade till Usa som träffas och spelar mahjong och pratar om sina liv och med, och om, sina fyra döttrar.
• En morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Om en palestinsk släkt som man får följa parallet med Palestinas öde. Lärde mig mycket av den boken.

Smakebit på søndag: The Piper's Son

Bild lånad från bokus

En lite gråtrist söndag, men vad gör det när man har fullt med boktips att se fram emot? Jag håller för ovanlighetens skull på med tre böcker samtidigt, en ljudbok (Levande och döda i Winsford), en på läsplattan som jag har i väskan (The Cruelest Month) och, den som smakbiten kommer ifrån, en inbunden biblioteksbok - The Piper's Son. Andras smakbitar finns på Maris blogg Flukten fra virkeligheten.

The Piper's Son är skriven av Melina Marchetta som också skrivit de lysande böckerna Jellicoe Road och Saving Francesca. The Piper's Son delar delvis persongalleri med Saving Francesca, men det har gått fem år och fokus ligger den här gången på Tom (Thomas) Mackee. Toms pappa dricker, mamman har lämnat dem och tagit med sig lillasystern till en annan stad, och Tom själv halkar runt på pengar från soc och röker på. I botten ligger hans älskade farbrors oväntade dödsfall som fått hela släkten att gå i bitar. I utdraget har han just sökt upp sin faster efter att ha först vaknat upp på sjukhus med tio stygn i skallen och sedan hittat sina tillhörigheter utslängda på gräsmattan utanför huset där han bor (bodde).

Georgie disappears into the kitchen, and Tom joins her just as she finishes listening to her messages. He hears his mum saying, "Hey, G. Give us a ring." He wants to ask Georgie to play it again, just to hear the voice.
   "When did you last speak to her?" he asks quietly.
   "A couple of days ago. Anabel played a piece on the trumpet over the phone."
   "What did my mum say?" he asks.
   "Same thing as always," Georgie says, turning on the coffee machine. "'I'm worried about Tommy. I send him a text message every second day and he doesn't respond.'"
   He's quiet for a moment.
   "Yeah, I do. Sometimes"
   "Liar."

Ha en trevlig söndag :)

Ru: en drömsk upplevelse

Bild lånad från adlibris

Ru av Kim Thuy är en samling av fragment och ögonblick från en ung flickas liv. Från uppväxten i ett välbärgat hem i Vietnam, via en period som tioårig båtflykting i Malaysia, till nyanländ och senare vuxen i Kanada för att slutligen återknyta cirkeln med återbesök i Vietnam. Det handlar om författarens egen uppväxt, om hennes släkt och om föräldrars kärlek till sina barn, men det finns även små scener från liv runtomkring. Vissa ögonblick är komiska, andra tragiska och en del rent drömska.

Omdöme: Innan jag läste den här hade jag hört mycket om hur vackert språket var och hur annorlunda texten var upplagd och för någon som gillar fängslande, direkta berättelser så kändes det lite avskräckande. Till sist vann hyllningskören i alla fall och det är jag glad för. Språket är vackert och texten består av fragment som hoppar vilt i tid och plats, men det görs så bra! På något sätt lyckas Thúy få ihop texten till en helhet, övergångarna är nästan alltid bra, och språket med sin mångfald av treenigheter (Jag kom till världen.... Jag såg dagens ljus... Jag föddes i skuggan av...) är vackert och poetiskt och jag tycker om det. I ett blogginlägg om hennes bok Mán läste jag till min förskräckelse om hur väl Thúy beskrev mat, det var därför jag valde att prova att läsa Ru istället, men mat beskrivs här med och jag blir frestad. Vill resa till Vietnam bara för att äta :) Föräldrars kärlek ligger som ett återkommande tema och jag har en känsla av att föräldrar kan få ut ytterligare en nivå av texten.

Bokbloggsjerka: ljudet av böcker

I veckans jerka ställer Annika frågan om hur vi ser på ljudböcker och vilken som är den bästa ljudbok vi har "läst"? Innan själva frågan så skrev hon också om att hon inte vet vad hon ska göra under tiden hon lyssnar. Jag har nyss börjat på min tredje ljudbok så jag kan ju inte säga att jag har så himla mycket erfarenhet, inget som hindrar mig från att svara dock :)

Att det blivit så få ljudböcker för mig beror mycket på att jag har samma problem som Annika med att bara sitta och lyssna, det känns som att jag borde göra något med händerna under tiden och för att göra det hela etter värre så känns det som att jag borde göra något nyttigt, och hur kul är det? Nyligen har jag dock upptäckt är att det är mycket trevligare att handla eller gå hem från bussen i sällskap med en bok, så det är där jag lyssnar på böcker. Har jag möjlighet att sitta ner så läser jag hellre texten själv.

Av de dryga två böcker jag lyssnat på så är Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman den bästa, har aldrig tidigare varit så glad och fnissig när jag handlat mat :) Den är rolig och uppläsaren har klipp och inlevelse i läsningen. Ondskans pris av Set Mattsson var åt andra hållet, jösses vad uppläsaren läste och läste utan att komma framåt. Det beror väl mest på texten han läste, men själva uppläsningen var också väldigt låååååångsam. Den jag nyss har börjat på är Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser och den är än så länge åt det långsamma hållet, men intonationen är bra.

Innocent Traitor: niodagarsdrottningens liv

Bild lånad från adlibris

Innocent Traitor av Alison Weir handlar om Lady Jane Greys korta liv, från det att hon föds till att hon avrättas 17 år senare. Hennes ambitiösa föräldrar börjar kort efter hennes födsel att planera för att göra det bästa möjliga partiet åt henne, det med den nyfödde prinsen. Vägen dit går genom extremt disciplinerad, men kärlekslös, uppfostran och en massa intrigerande vid hovet. En av Janes största tröster blir den protestantiska tron som inte är riktigt rumsren. Prinsen, Henrik den VIII:s enda legitima son, dör innan planerna hinner genomföras och Jane blir plötsligt extra åtråvärd som en ung flicka med kungligt blod i sina ådror.

Omdöme: Inblicken i livet hos adeln under den här tiden gör en lite andlös, hur man förväntar sig ett perfekt bordsskick från 4-åringar (som dessutom serverats vin), att en "whipping boy" kan användas för att bestraffa ett annat barns misstag, hur kvinnor oftast inte får någon högre utbildning utan broderi, teckning och musicerande räcker som kvinnliga dygder. Liksom lydnad. Att tacka nej till ett äktenskap mot föräldrarnas vilja är inte acceptabelt, böjer man sig inte så kan motståndet alltid piskas ner. Myllret av tjänstefolk, de intrikata kläderna, vikten av etikett - det är fascinerande läsning. Liksom skildrandet av de kungliga: Henrik VIII och de senare av hans fruar (speciellt Katherine Parr), lady Elizabeth, lady Mary och prins Edward. Upptäckte dessutom att lady Mary och Mary, queen of Scots var två olika personer, känner mig lite dum för att ha gjort dem till en under så lång tid...

Gillar den här boken, det är ett speciellt livsöde man får följa och att man vet hur det slutar påverkar inte hur fängslad man blir. Berättarperspektivet flyttas mellan olika personer, från Lady Janes, till mammans, Katherine Parrs och diverse tjänstefolks, och det görs bra. En del saker kändes lite överdrivna, som föräldrarnas intrigerande för att göra dottern till drottning när så väldigt mycket ligger utanför deras kontroll, men med en författare som skrivit flera faktaböcker om tudortiden så känns det som att man kan lita ovanligt mycket på texten för att vara en roman. I slutet finns dessutom ett par sidor där det står vad Weir känner sig säker på och varför, samt vilka partier som inte är lika väl underbyggda - något jag tycker att alla historiska romaner borde ha.

Här finns ett kort utdrag från början av läsningen, när Jane föds.

Ondskans pris: malmödeckare

Bild lånad från adlibris

Ondskans pris av Set Mattsson utspelar sig i Malmö vid andra världskrigets slut. Dagligen anländer flyktingar med båt till hamnen, många av dem kommer direkt från koncentrationslägren. En av dem lyckas överleva lägervistelsen och resan till Sverige enbart för att bli mördad första natten på flyktingförläggningen. Kriminalinspektör Donald Palm och hans kollegor kopplas in och ungefär samtidigt så börjar uppgifter om en pedofil spridas.

Omdöme: Jag blev väldigt underväldigad av den här. Historien spretar åt alla håll och efter pedofilen kommer en våldtäktsman, ett nytt mord och en illegal abortionist. Händelser från tiden, som valresultat, krigsslutet, en stor boxningsmatch och statsministerns död läggs till i små stycken, som när någon lyssnar på radion eller pratar med en kollega, men de har inget direkt inflytande på handlingen i boken. Det är ganska spänningslöst och segt boken igenom trots att brotten som begås är hemska och flyktingarnas upplevelser är ännu värre.

Persongalleriet är extremt omfattande och person efter person beskrivs. Man får lära känna flera av Palms kollegor, hans fru, en journalist, några av flyktingarna, ett par unga kvinnor, några barn och så vidare, men det är få som man faktiskt bryr sig om. Palm, historiens huvudperson, är en mestadels väldigt präktig människa. Ibland står det om vilka rykten det finns om kollegors privatliv, men sedan påpekas det alltid att Palm inte lyssnar på skvaller... Det här gör också att man blir ganska besviken på honom när upplösningen kommer, när han räddar sitt eget skinn utan några större moraliska betänkligheter.

Bild lånad från adlibris

Texten är fylld av beskrivningar, i vissa förflyttningar tror jag att boken skulle kunna användas som karta ner till vilken sida av vägen man ska gå på. Jag får ofta känslan av en skoluppsats där läraren inpräntat vikten av att ta med detaljer och beskrivningar när man skriver och studenten i efterhand har gått igenom texten och lagt till beskrivningar på alla ställen där han sett en möjlighet att göra så. Vissa beskrivningar kan behövas, men när allt från tändare (fick i 35-årspresent av Anna...) till mat beskrivs så blir det alldeles för långdraget. Jag föredrar när mina romanfigurer kan räcka över en rapport utan att behöva läsa om när den beställdes och sedan förflyttningen över kontoret till skrivbordet i jacaranda.

 Jag vet inte om min aversion beror på att det är min första ljudbok, det kanske hade varit lättare att överse med de massiva omskrivningarna om jag läst texten själv, men nu får jag mest av allt känslan av någon som pratar och pratar, men aldrig kommer till poängen. Som när det ska förklaras att en polissyster bor ensam, då nämns det inte när hon vaknar ensam på morgonen, utan istället är det tillagt ett avsnitt där hon tittar ut genom fönstret över ett torg och ser en mamma med barn gå där nere (vilket torg och vädret har jag för mig fanns med) och hur polissystern inte hade några barn eftersom hon levde ensam. Så onödigt tillkrånglat. Suck.

Dålig karma

Bild lånad från adlibris

Dålig karma av David Safier handlar om den ganska själviska programledaren Kim som efter en tv-gala får ett tvättställ i huvudet och avlider. Det visar sig dock att livet inte är slut där, utan man återföds på den nivå som ens handlingar berättigar. I Kims fall betyder det ett nytt liv som myra. Myrstacken hon återföds i ligger i hennes före detta trädgård och att se sin man och sin dotter på så nära håll gör henne fast besluten att återvända till sitt förra liv, vilket betyder att hon måste vara en god myra. Lättare sagt än gjort.

Omdöme: Blev inte så förtjust i den här. Jag tycker att idén är bra, men jag har väldigt svårt för Kim. Jag förstår hennes ocharmiga start, annars hade det inte blivit mycket till bok, men även om hon gradvis lyckas återfödas till högre nivåer som hamster och kalv, så tycker jag inte att hon blir mer sympatisk. I sin kamp för att få komma tillbaka till sin familj gör hon samtidigt en hel del för att förstöra för mannens nya kärlek.

Jag tycker också att det är synd att de olika liven inte utforskas mer, det nämns lite hastigt att det är ovant att gå på sex ben, men jag tror att man hade kunnat göra mer av det. Har dessutom problem med att hon ibland återföds som vuxen varelse, känns ganska ologiskt. Att ha med den återfödda Casanova i boken var däremot lyckat :)

Tematrio: Krig

I veckans tematrio ska vi tipsa om böcker som handlar om krig. Jag har redan reflekterat lite över att det blir mycket andra världskriget för mig i år, de tre nedan som jag läst och så har jag planerat att läsa två av dem som Lyran rekommenderade (Jag heter inte Miriam och Vi kom över havet) plus den svenska deckaren Ondskans pris som utspelas under samma tid. Lite lustigt hur det blir teman över året trots att man inte alls planerat det. Förra året blev det en hel del hbtq (egentligen mest bara h) ibland utan att jag ens visste att det var en viktig del av historien, som Tell the Wolves I'm Home. En suverän bok förresten.
Men till böcker om krig, och här då andra världskriget:

1. Mannen utan öde av Imre Kertész. Författaren satt själv i koncentrationsläger när han var ung och har lyckats skriva en bok som beskriver en massa hemska saker, men lite utifrån så att man, oftast, inte dränks i känslor. Låter kanske suspekt, men det var intressant att läsa om det på det sättet. 
2. City of Thieves av David Benioff. Om två män som får i uppdrag att fixa fram ett dussin ägg till ett bröllop (antingen det eller dö). Utspelas i Leningrad under den tyska belägringen där massvält råder i stan och man tar till alla medel för att överleva. Hur man handskades med svälten beskrivs bra och historien går ibland mot skrönehållet.
3. Om inte nu så när av Annika Thor. Om Sverige precis före och under kriget. Man får följa en handfull människor, t.ex. en byrådirektör på utlänningsverket, en judisk journalist och en svensk kvinna som gifter sig med en jude, och hur kriget påverkar såväl dem som samhället i stort. Intressant läsning, men jag har bara skrivit en söndagssmakbit om den ännu. Jag är egentligen mer förtjust i idén än boken och har svårt att sätta ord på det.

• Bubblare: Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford. Handlar om en kinesisk pojke och en japansk flicka som båda bor i Usa och behandlas ganska jävligt av sina klasskompisar. De blir vänner och skiljs sedan åt när hon och hennes familj interneras tillsammans med andra av japanskt ursprung.

Smakebit på søndag: Burn

Bild lånad från bokus

Rejäl sovmorgon idag. Och sedan vaknar man till sol och nya smakbitar på Maris blogg, inte dumt alls :) Min smakbit idag kommer från Burn av Julianna Baggott och det är den sista delen i en riktigt bra trilogi, första delen är Pure. Den handlar om jorden några år framåt i tiden, efter att bomber med någon form av nanoteknologi briserat och ändrat förutsättningarna för liv. Partridges pappa var ingenjören bakom bomberna och i slutet av förra boken spoiler, markera för att läsa: så mördade Partridge pappan och 
Partridge har nu blivit den nye ledaren, även om pappans medhjälpare gör sitt bästa för att använda honom som en marionett och få allt att fortsätta enligt planerna. Utdraget kommer från strax innan en minnescermonin för hans döde far och diskussionen handlar om man ska avslöja sanningen om bomberna för befolkningen:

    Foresteed claps Partridge on the shoulder, his grip too sharp. He leans in close and whispers, "You're wrong, you know. Your father wasn't just the biggest mass murderer in history. He was the most successful. There's a difference."
    Partridge puts his hand on the door, ready to walk out of the room. "I won't live his lies for him. I'm not his puppet, and I'm sure as hell not yours."
    Foresteed smiles at him. His teeth nearly glow they're so white. "As if you don't have lies of your own already, Partridge," he says so softly only Partridge can hear. "If you're going to come clean, why don't you start with yourself?"

Kan rekommendera den här serien. Det är något så bra som en ya-dystopi där fokus ligger på överlevnad och utforskande av hur allt blev som det blev istället för på en kärlekshistoria (är lite övermätt på "kärleksdystopier"). Mitt inlägg om första boken i serien finns här.

Shift: den bästa dystopin jag har läst

Bild lånad från adlibris

Shift av Hugh Howey är fortsättningen på hans dystopi Wool, även om det mesta av boken utspelar sig innan den. Shift är indelad i tre delar och i varje del växlar kapitelberättarna mellan olika personer, platser och årtal. I första delen mellan året 2049, när planerna på hur mänskligheten ska överleva dras upp i Washington och där får vi följa en ganska aningslös Donald (eller så kanske han bara inte vill inse vad han dras med i) och dels drygt 60 år senare när Troy vaknar upp från djupfrysning för att arbeta sitt första skift. Det här att man fryser ned människorna mellan skiften gör att berättelsen smidigt kan flyttas till de mer avgörande perioderna.

Omdöme: En suverän bok!! Den är så skickligt upplagd och att få läsa en dystopi där man får se hur samhället förändras och planerna bakom det nya samhällsbygget... det kan inte bli bättre. Vissa saker som jag störde mig på i början, som att bara männen väcktes upp för sina arbetsrundor medan kvinnorna fick vila i fred (typ Hallå, kvinnor kan mer än att bara förvaras som bihang till sina män) blev alldeles logiskt i slutet det med, det finns någon som har planerat för allt. Vet ju dessutom från förra boken att livet ser mer jämställt ut på andra platser. En bit in i boken så utspelar sig vissa händelser som var med i Wool, fast ur helt andra synvinklar... skickligt, mycket skickligt. Märker att det är svårt att skriva om den här, den är så fruktansvärt bra och jag vill inte förstöra något genom att spoila, men läs den! Utan tvekan den bästa dystopiserie jag läst, med trovärdiga personer och en mycket genomtänkt bakgrund.

Här finns ett litet smakprov från prologen.

Bokbloggsjerka: årets bästing

I helgens jerka ställs frågan om vilken som är den bästa bok man läst hittills i år? Det har blivit en del böcker och många av dem har jag tyckt om, men allra bäst är nog Shift, andra delen av en trilogi, av Hugh Howey. Det är en dystopi och i första boken, Wool, lever de människor som finns kvar i en stor underjordisk silo och de som bestämmer låter befolkningen leva i okunnighet om både det förflutna och världen runtomkring. I Shift så flyttas handlingen tillbaka och man får följa hur och varför silobygget nånsin kom till och den första tiden där.

Andra riktigt bra böcker under året är:

• The Age of Miracles av Karen Thompson Walker, en långsam och mycket trovärdig framtidsskildring där jordklotet saktar farten och hur det påverkar både natur och samhället.
• Don't Turn Around av Michelle Gagnon, en ya-bok i högt tempo om försöksoperationer som görs i smyg på hemlösa ungdomar. En Lisbet Salander-liknande tjej som huvudkaraktär.
• Saving Francesca av Melina Marchetta, ytterligare en ya-bok, men mycket mer realistisk. Om en väldigt ensam tjej vars mamma blir djupt deprimerad.
• Innocent Traitor av Alison Weir, en historisk roman om Lady Jane Grey, niodagarsdrottningen under tudortiden, skriven av en författare som skrivit otaliga faktaböcker om tiden. 
• Light av Michael Grant, sista boken i hans Gone-serie. Gillar hela serien, men sista boken var suverän. Om barn och ungdomar som fångas under en stor kupol och vad som händer när de till slut kommer ut därifrån till en värld som förväntar sig att de ska vara som vanligt.

Läsmånad: april

Har haft en bra läsmånad, både mängd- och innehållsmässigt. Snittade på 200 sidor om dagen och avslutade månaden med att läsa en novell av Charlaine Harris (gillar hennes böcker, men konstaterar återigen att noveller inte tillhör hennes starka sida) för att komma över 6000 sidor, ibland blir man lite fixerad... Dystopin Shift blev utan tvekan månadens bästa bok, tätt följd av den historiska romanen Innocent Traitor som fick mig att beställa hem både tv-serien The Tudors och filmen Lady Jane. Andra riktigt bra var Ru och The Man of my Dreams, den sistnämnde fick mig att hylla mitt beslut att ha hyllvärmarutmaning - vilka bra böcker som finns olästa här hemma!

Jag började på fem nya serier, varav jag lade ner fyra efter första boken: Lament, Ondskans pris, The Eyre Affair och Full Speed (den sista var inte först ut i serien, men den första av serien jag läste). Den femte nya serien, Delirium, startade inte helt övertygande, men del två och tre tyckte jag om. Jag läste också vidare på siloserien (Shift), deckarna om Irene Huss (I skydd av skuggorna) och avslutade The Maze Runner med boken The Death Cure - tre serier som jag gillar :)

Två tredjedelar av författarna är amerikaner och lika stor andel är kvinnor. Svettades en del över om jag skulle placera Kim Thúy som kanadensare eller vietnames, vill ju gärna utöka läskartan med en asiatisk författare... Tre författare som jag läste för första gången och som jag troligtvis inte kommer läsa något mer av är Jasper Fforde, David Safier och Set Mattsson. Däremot gav nykomlingarna Kim Thúy, Alison Weir och Lauren Oliver mersmak.

Bloggandet går sådär. Upptäckte i mitten på månaden att jag hade 15 inlägg att skriva, arbetade ner mig till nio i kö och slappande av bara för att se siffran öka till 13 igen. För tillfället har jag 10 inlägg som ska skrivas om böcker jag läst eller biofilm jag sett och det tänkte jag ska vara gjort innan helgen är slut. Nästa månad ska jag verkligen försöka skriva mer direkt om böckerna, men tycker det är svårt ibland, en del böcker behöver bearbetas klart innan jag skriver. Men att ha mer än en handfull på vänt känns ju bara löjligt.

Statistik:
Lästa sidor: 6003                                                 Lästa böcker: 17 (1 ljud), noveller: 1
Böcker på svenska: 4 , engelska: 13                   Böcker skrivna av kvinnor: 11, män: 6

Nya författare för mig: 7                                      Antal länder: 5

11 böcker skrivna av amerikanska författare
2 böcker skrivna av brittiska författare
2 böcker skrivna av svenska författare

1 bok vardera skriven av författare från Tyskland och Vietnam

Utmaningar:
Läsutmaningen: 9
Kaosutmaningen 2.0: 3               
Författartolvan: 4
Hyllvärmare: 1

Böcker:
N.  If I had a Hammer - Charlaine Harris (novell)
17. Ru - Kim Thúy
16. Ondskans pris - Set Mattsson (ljudbok)  -månadsbesvikelse-
15. The Eyre Affair - Jasper Fforde
14. Delirium Stories: Hana, Annabel & Raven - Lauren Oliver
13. Requiem - Lauren Oliver
12. Pandemonium - Lauren Oliver
11. Innocent Traitor - Alison Weir  *månadsfavorit*
10. The Man of my Dreams - Curtis Sittenfeld
9.   Lament - Maggie Stiefvater  -månadsbesvikelse-
8.   Full Speed - Janet Evanovich & Charlotte Hughes
7.   I skydd av skuggorna - Helene Tursten
6.   Shift - Hugh Howey  *månadsfavorit*
5.   Delirium - Lauren Oliver
4.   Eleanor & Park - Rainbow Rowell
3.   The Death Cure - James Dashner
2.   Dålig karma - David Safier

1.   Every Day - David Levithan

Film:
Lånaren Arrietty på bio med klassen, tyckte om!
Alla fem Twilightfilmerna när de sändes på tv i påskveckan.
Och Jane Eyre inför läsningen av The Eyre Affair, också på tv, mycket bra.