The Rose Ransom: Spencer Baum

Bild lånad från adlibris

The Rose Ransom av Spencer Baum är den tredje i serien Girl's Wearing Black. Flickorna som nämns i serienamnet är de som kommer svartklädda till balen i sista året på high school och därmed meddelar sin medverkan i tävlingen om att bli odödlig. Vinnaren blir vampyr, den som kommer sist blir den nya vampyrens första måltid. Nicky och Jill är medlemmar i motståndsrörelsen The Network som planerar att utnyttja tävlingen för att komma åt att oskadliggöra en av de mest inflytelserika vampyrerna.

*Spoilers från tidigare böcker kan förekomma* 
I tredje delen så har hela projektet gått käpprätt åt hel-e. Agenter är döda, motståndarna vet precis var Nicky befinner sig och har sett till att ingen kan komma i kontakt med henne. Jill tänker fly, hon ska bara... men bara drar ut på tiden och sedan hittar hon en ny bundsförvant som lockar henne till nya livsfarliga uppdrag.

Omdöme: Snabb läsning och för det mesta spännande. Det är intressant att läsa både från Nickys och Jills perspektiv, vilket inte alltid är självklart. Vissa kapitel får vi även se ur vampyrers p.o.v. och jag gillar det :) Vampyrerna i det här världsbygget är extremt inflytelserika, så till den grad att alla vet att de har slavar som arbetar och blir mat åt dem, men eftersom de är farmuppfödda så är det få som bryr sig, det är ju ingen de känner. Reagerar ibland på hur mycket inflytande vampyrerna har, det blir lite väl lätt när de tar ögonkontakt med någon och sedan kan styra dem i princip hur de vill, oavsett tid och avstånd.

Det som drar ner tempot periodvis är när datorer hackas och det ska förklaras vad som görs. Har läst hela boken och har ändå ingen aning om hur det fungerar, och det gör mig ingenting! Jag läser inte de här böckerna för att lära mig hur man bryter sig in i hårddiskar och knäcker koder. Kan även tycka att tråden med Annika och Shannon är ganska ointressant. Personerna i sig är ju inga man fått lära känna och då blir läsningen om dem ganska överflödig. Tråden om Jills mamma är å andra sidan riktigt bra. Visar sig att hon kommer från en av slavfarmarna :)

Bloggsjerka: Det som började så bra...

I helgens jerka undrar Annika om vi har blivit besvikna på någon serie som börjat så bra, men som sedan tappat i senare delar. Och jo, det är klart att det har hänt. En av dem är Robin Hobbs Farseer-trilogi där jag var helt såld under första boken Assassin's Apprentice (Mördarens lärling) som handlar om en liten oäkting som aldrig ens fått ett namn och som sedan lämnas till pappans hov och uppfostras till kungens egen lönnmördare. Så mycket ensamhet, jag led när jag läste. I del två och tre så hamnade serien i fantasyfällan av oändliga resor...

En annan serie som jag älskade i början var City of Bones (Stad av skuggor), framför allt Jaces karaktär och hans kaxiga, sarkastiska humor. Det var inget kul när hans självförakt tog över och han bara ältade hur han inte var något bra, och hur idén om arvssynd åt honom (så empatisk är jag...).

Åke Edwardssons serie om Eric Winter lade jag ner efter att sjunde boken, Segel av sten, varit så oändligt seg. Elizabeth George deckare om Barbara Havers och Thomas Lynley mötte samma öde, jag tror det var i boken När ingen ser. Så lång, men så lite som hände... Jag skulle kunna nämna fler serier, men nöjer mig här.

Kurt i Kurtby: Erland Loe

Bild lånad från adlibris

Kurt i Kurtby av Erland Loe marknadsförs för 6 till 9-åringar och vi köpte in ett ex till skolan eftersom andra Kurtböcker vi läst varit roliga och uppskattade. När den anlände så var den större och mörkare än resten av böckerna så jag fick för mig att läsa den och blev ganska konfunderad.

Den börjar som en vanlig Kurt-bok där familjen planerar en semesterresa. På vägen dit hamnar de i en liten frälst håla där pastorn har arresterats och Kristi brud letar efter en ny pastor som gör och säger det som hon tycker. Känns det här igen? Knutby någon? Ett ganska knepigt ämne för en barnbok där jag tror att det som är menat att vara sarkastiskt och roligt inte är det, inte för mig som vuxen och jag har ännu svårare att se att lågstadieelever skulle tycka att det är kul även om ett av straffen som hotas med är att få smäll på snoppen. Bitvis är det ganska svart när Kristi brud hotar familjen till livet. Mamman Anne-Lise börjar fundera på att lämna Kurt till sitt öde och sekten gör sitt bästa för att förtrycka alla självständiga tankar.

Svart och trist och svårbegriplig för åldersgruppen tror jag. Men jag inser att jag kanske har totalt fel. Knutbymordet är några år gammalt och inget som mina elever vet om, så deras läsupplevelse skulle inte färgas av det. Så... den kanske funkar för dem? Jag har ingen aning. Ännu så länge har inte någon av eleverna plockat upp den.

No Humans Involved: Kelley Armstrong

Bild lånad från adlibris

No Humans Involved av Kelley Armstrong är del sju i serien Women of the Otherworld och den här gången är det en nekromancer, Jamie, som är huvudkaraktär. Hon är i Los Angeles för att spela in en tv-serie som hon hoppas ska bli hennes stora publika genombrott. Dessvärre räcker det inte att navigera bland egocentriska tv-personligheter, det spökar även på inspelningsplatsen. Normalt inget problem för Jamie, hon har varit med förr, men den här gången så nyps och knuffar spökena henne utan att kunna uttrycka vad de vill henne. När hon tillsammans med valda medlemmar ut den övernaturliga befolkningen, både sådana vi träffat förut och helt nya karaktärer, börjar undersöka hur det kan ha blivit så leder tecknen mot mörk magi, kanske t.o.m. utförd av vanliga människor.

Omdöme: Gillar den här, Armstrong har som vanligt fått ihop en rolig och spännande historia. Världen hon bygger, med alla sina övernaturliga element och karaktärer hänger ihop på ett väldigt bra sätt. Bästa avsnittet i boken var för mig när Jamie träffar Tee, en oroväckande bild av sin framtid?

Jamie träffar återigen på Jeremy, varulvarnas alfa, som hon varit förälskad i under flera år och nu äntligen börjar det hända saker trots att de båda två vet att de har förpliktelser som kommer att göra det svårt för dem. Men där kommer också det största av mina minus: Armstrongs huvudpersoner är starka och intelligenta kvinnor, men jag kan störa mig på att de allihop är så väldigt sexuellt självsäkra, känner inte igen mig alls i den biten, är väl det som stör... Mitt andra minus är inget riktigt minus, det är bara den lätta ångesten av att inse att jag nu har läst över hälften av serien och nu närmar mig slutet. Vill inte att det här tar slut!

The Festival of the Moon: Spencer Baum

Bild lånad från adlibris

The Festival of the Moon av Spencer Baum är del två i hans serie Girl's wearing Black (inlägget om del 1 finns här). Vi får följa Nickys och Jills kamp för att Nicky ska vinna tävlingen som får de odödliga att göra henne till en av dem (så att organisationen de jobbar för skall kunna döda den mest inflytelserika vampyren) och det är frustrerande läsning. De invecklade planerna störs av misstag som beror på svartsjuka över ett gammalt ex, av att en av dem blir dumpad, av drömmar från en barndom man inte kommer ihåg etc. och man lämnar spelplanen vidöppen för största rivalen.

Mycket av det de planerat håller på att gå käpprätt åt skogen, men samtidigt gör det boken bättre när det visar sig att 18-åriga agenter inte är lika kompetenta som James Bond för det var jag lite orolig över i första boken. När det visar sig att organisationen de jobbar för inte heller den är superproffsig får jag lite ont i magen.

Det mesta händer i "realtid" till skillnad från den första boken och det gör att det blir ett bättre flyt. Boken är full med stora avslöjanden som är av den överraskande sorten och de gör att jag måste läsa vidare, för jag måste ju få veta vad som ska hända. Jag gillar personteckningarna i boken nu när både Jill och Nicky blir lite verkligare, men det finns fler personer som fångar intresset även om de flesta är ganska osympatiska: svage Art som inte har något att sätta emot pappan hur gärna han än vill, den genuint vidriga Kim och, allra bäst, bitarna vi får se från vampyren Melissa (men stör mig lite på att det är så otroligt lätt för vampyrer att ta kontroll över människor).

Tematrio: Död och död

I veckans tematrio handlar det om liv och död i titlar. För mig blev det bara död, hittade en vampyrtrio :)

1. Dead until Dark av Charlaine Harris: tillsammans med övriga tolv böcker i serien som alla har något med "dead" i titeln. Böckerna som ligger till grund för serien True Blood och handlar om den telepatiska servitrisen Sookie som träffar sitt livs första vampyr. Det som jag tycker bäst om med serien (förutom Eric) är skildringarna av motsättningar mellan vampyrer, människor (en del av dem som konservativt religiösa), och i senare böcker, hamnskiftare.
2. De odödligas regler av Julie Kagawa: i en framtid där ett virus nästan slagit ut människorna och de som överlevt bor i städer under "vampyrbeskydd" bor Allie som skyller sin mammas död på dem. Så blir hon dödligt sårad och får erbjudandet att bli en av dem. Hon tackar ja, men lovar sig själv att aldrig bli som dem. Gillar att man får följa en "nyfödd" vampyr och hur hon handskas med förändringarna.
3. The Dead Girl's Dance av Rachel Caine: andra delen om Claire som flyttat till Morganville, en stad som styrs av vampyrer. Inte den bästa vampyrserien, men lättsam avkoppling om inte annat. Händelsespäckad bok med trevliga, om än inte helt trovärdiga, huvudkaraktärer.

Derek: säsong 1

Bild lånad från Ricky Gervais sida

Såg första säsongen av Ricki Gervais serie Derek på box på en kväll, det var några trevliga timmar. Den utspelar sig på ett äldreboende och man får följa vardagen där, med nedläggningshot, dödsfall och samhällstjänst. Gervais spelar titelrollen, Derek, som är en genomsnäll och djurälskande, men inte alltför intelligent man som arbetar där. Det är en nedtonad roll för att vara Gervais, alla grövre repliker lämnas till sexfixerade kompisen Kev (David Earl) som hänger på boendet. Det blir ofta lite väl mycket när Kev är med, hade man tonat ner det till hälften hade jag trott mer på karaktären. Karl Pilkington är vaktmästaren Dougie och det är han och och föreståndaren Hannah (Kerry Godliman) som gör serien för mig. De har hjärta och ett allvar i replikerna som jag tycker om. Sedan har Karl sin beskärda del av klockrena iakttagelser också, som man är van vid från An Idiot Abroad, hur kan man inte älska det?

Den här började jag titta på efter inrådan från svågern som satt och grät sig igenom serien, men han är mer lättrörd, jag krackelerade inte förrän i sjätte och sista programmet. Jag tyckte om den här, men är inte säker på att jag kommer att se andra säsongen, det blir tydligen mer plats för Kev där, och han är den jag har svårast för. Skulle inte ha något emot att Gervais tog steget ut och blev ännu allvarligare, han har talang för det.

Smakebit på søndag: Barnbruden

Bild lånad från bokus

Det blev en lång sovmorgon idag, ljuvligt. Innan jag tar mig ut i halvsolen och våren, för det är officiellt vår på västkusten nu :) så får det bli en smakbit ur Barnbruden av Anna Laestadius Larsson som jag började på igår. Den handlar om hovlivet under Gustav den III och man får följa hertig Karls fru, Hedvig Elisabeth Charlotta, den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia, henne väninna Sophie von Fersen och pottungen som håller Charlotta sällskap om nätterna. I smakbiten är det Sophie som tänker tillbaka på sin barndom:

Straff var vanligt. Själv hade hon föredragit de kroppsliga. Ett rapp med ridspöet var inte så farligt. Det hon hade svårast att stå ut med var skulden. Den ständiga känslan av att vara otillräcklig. Att inte duga.
     Hon mindes ett samtal med sin mor från när hon var liten. Vad som föranledde det kom hon inte längre ihåg, bara att hennes mor som vanligt varit missnöjd med henne av någon anledning.
     "Ligger jag er till last, mor?" hade hon bedrövat frågat.
     "Utan tvekan. Som den flicka ni är."
     "Men en flicka är väl också en människa?"
     "En flicka är någon som med tiden kan bli en människa."
     "Vad är jag då nu?"
     "Vet ni inte det, då har ni lyssnat dåligt till vad jag försökt lära er. En flicka är en svag varelse som ligger andra till last. Okunnig, besvärlig, utan karaktär..."

Tur att tiderna förändras.
Fler smakbitar finns hos Mari där man är välkommen att bidra med egna smakbitar. Önskar er en trevlig söndag :)

Inlägget jag skrev efter att ha läst ut boken finns här.

In the Forests of the Night: Amelia Atwater-Rhodes

Bild lånad från adlibris

In the Forests of the Night av Amelia Atwater-Rhodes handlar om Rachel som är 17 år när hon blir gjord till vampyr i början på 1700-talet. Berättelsen växlar mellan hur hennes liv var före och strax efter förvandlingen och hennes nutida liv. vampyrlivet är i början en kamp för att inte svika sin moraliska kompass, för att senare acceptera vad man är och att man har mer gemensamt med rovdjur än människor. Rachel har en pågående kamp mot en vampyr som var där när hon omvändes, en som dödade hennes älskade bror i processen och hon har fortfarande inte släppt tankarna på hämnd.

Omdöme: In the Forests of the Night är Atwater-Rhodes debutroman, den publicerades när hon var 14 år gammal. Som om det inte vore nog imponerande att ha skrivit en bok vid den åldern så är den dessutom bra. Boken är skriven ur första person och jag gillar språket som Atwater-Rhodes har gett sin vampyr, det är inte svårt att tänka sig att det tillhör en 300 år gammal vampyr, med sitt lite stela och ganska känslolösa uttryck. Jag tycker också att den här varianten av vampyrmyten fungerar, som t.ex. att det är farligt att visa sig svag för då blir man lätt byte för de andra av ens slag, men att motviljan mot vitlök mest har att göra med ett starkare doftsinne.

To the Nines: Janet Evanovich

Bild lånad från adlibris

Bild lånad från bokus

To the Nines av Janet Evanovich är den nionde i serien om bounty huntern Stephanie Plum. Det är återigen en charmig bok där man vet vad man får: många roliga överdrivna karaktärer (en ny klient, Mrs Apusenja, blir lite väl mycket till och med för mig), lite spänning och en del sexuell ambivalens och ibland är det precis vad jag behöver :) Nytt i den här boken är att Stephanie förföljs av någon och det är inte självklart att det hänger ihop med hennes arbete.

Ranger blir allt tydligare min favorit när jag läser och jag gillar hur Stephanie vågar retas med honom i boken, hon har varit lite väl vördnadsfull innan. Men hur man kan ge en kvinna som är förföljd och livrädd en livvakt utan att presentera honom först är mer än jag kan förstå, kan ju bara gå illa när hon upptäcker honom...

Is it Just Me? Miranda Hart

Bild lånad från adlibris

Is it Just Me? av Miranda Hart var inte som jag väntade mig, tror att det är en av anledningarna till att jag inte tyckte om den. Jag hade väntat mig en rakare historia från hennes liv, med roliga anekdoter lite här och var. Jag fick anekdoterna som handlade om att vara awkward och klumpig, men också en slags positiv självhjälpstext som i stort handlar om att man ska vara nöjd med den man är. Det fanns även händelser från hennes liv, men när delen om arbetslivet blir en lista på varför kontorsmaterial är bra och en lista på vad man kan göra i förrådet så känns det mest bara suck. Teknologikapitlet där hon skulle förklara sms och emejl för sitt yngre jag kändes totalt onödigt.

Jag hade också svårt för hur boken var skriven, det kändes som ett så krampaktigt försök att vara rolig precis hela tiden, med direkt tilltal till My Dear Reader Chum och glada tillrop att jag läst tre meningar, ett stycke, tre kapitel och så vidare. Där fanns också dialoger med Mirandas 18-åriga jag och med hennes hund. Ogillade det så mycket! Läste en recension där man tyckte att dialogerna med 18-åringen var "rörande", så man kan tydligen se olika på det. Så 18-åringen gnällde över att Miranda inte var så cool som hon hade planerat att bli, och Miranda försvarade sig med att hon trivdes ändå. Hade jag varit yngre och osäkrare på mig själv hade det här kanske slagit an en sträng, men eftersom jag redan försonats med de flesta av mina egenheter så blev det mest bara tröttsamt.

Veep: säsong 1

Bild lånad från cdon

Veep handlar om en vicepresident i Usa, spelad av Julia Louis-Dreyfus, som gör sitt bästa för att spela spelet och få inflytande. Det är inte helt lätt, hennes schema och frågorna hon arbetar med kan hela tiden ändras av vardagens alla stötestenar och av presidenten om han tycker att det finns någon annan fråga som behöver all mediafokus för tillfället. Det blir en ganska kritisk bild av systemet man får se, med kohandling, brutna löften, mediadrev och kampanjer som mer är till för att säkra väljare än för att man verkligen tror på dem.

Serien är benämnd som komedi, men det är inte direkt en skrattar högt-serie för mig. Den roar ibland och det finns många one-liners som är kul, men de flesta karaktärerna är av den udda och endimensionella typen. Trots det så är den mindre fånig än många andra sit-coms. Jag köpte Veep på dvdbox efter att ha läst en del bra saker om den och jag tyckte den var okej, men jag blev inte såld. Skulle behövt bättre, mer komplexa personporträtt för det tror jag.

Tematrio: Helt sjukt

I veckans tematrio har vi fått uppdraget att tipsa om böcker där sjukdomar eller sjukhus på något sätt spelar en roll.  Här kommer en trio som jag tycker är väldigt läsvärd.

1. Tell the Wolves I'm Home (Låt vargarna komma) av Carol Rifka Brunt - om 14-årige June och hennes förhållande till sin älskade aidssjuke morbror och mannen som kanske dödade honom. Också om syskonskap i olika former.
2. A Monster Calls (Sju minuter över midnatt) av Patrick Ness - om 13-årige Connor som lever med sin svårt cancersjuka mamma. Han försöker att ordna allt för henne och har inte någon att vända sig till. Om nätterna får han besök av ett monster och sluter ett avtal.
3. Drottningoffret av Hanne-Vibeke Holst - Elizabeth arbetar för att bli Danmarks första kvinnliga statsminister, men med sin stadigt förvärrade alzheimer så är det en kamp mot klockan och mot upptäckt.

The Evolution of Mara Dyer: Michelle Hodkin

Bild lånad från adlibris

The Evolution of Mara Dyer av Michelle Hodkin är del två om Mara Dyer. Eftersom hon är övertygad om att hon sett sin döde pojkvän livs levande är de flesta andra övertygade om att det verkligen har brustit för henne och att hon behöver professionell hjälp, kanske till och med sluten sådan. Det är det sista Mara själv vill, hon vill undersöka vad som egentligen pågår med henne, så när nya konstiga saker inträffar tycker hon det är bäst att hålla tyst om dem för att inte bli ivägskickad. Det är bara nye pojkvännen, Noah, som reservationslöst står på hennes sida.

Omdöme: Det är en trevlig bok, mycket händer och man vet inte alltid vad som är sant. Ungdomarna i är härligt sarkastiska, om än lite för snabbkäftade för att vara trovärdiga, men man har kul när man läser. Vad jag verkligen gillar är hur man får läsa Maras tankar när hon försöker hålla god min när folk pratar, vem har inte gjort det?
"Well! Mr Robins said, clapping his hands together. "Now that that's settled, I've set you up for a tour with Phoebe Reynard, another student at Horizons. Yes," he said, nodding meaningfully, "everyone is a student here. A student of life."
     Oh, God.
 Det finns försök till olidlig spänning också, som en otäck docka som verkar leva sitt eget liv, men det bres på lite väl mycket. Dessutom finns avsnitt där man får uppleva saker som Maras mormor var med om, och vissa paralleller kan dras.

Det största problemet för mig är Noah, han är drömpojken över alla andra, och det blir alldeles för bra. Han är snygg, intelligent och sexig. Han är den som stöttar i vått och torrt. Han följer alla hennes infall, oavsett hur ologiska de verkar och han är dessutom tillräckligt rik för att kunna göra det med stil. Han säger saker som jag föreställer mig att hjälten i en Harlequinroman skulle bli grön av avund över, som:
"The part where I tell you that I want to feel the softness of your curls at the nape of your neck? To know what your hipbone would feel like against my mouth?" he murmurmed against my skin. "To memorize the slope of your navel and the arch of your neck and the swell of your -" 
Vilken sjuttonåring säger sådana saker? Eller är det mer troligt att förälskade tonåringar faktiskt gör det än män i deras bästa år? Kanske.

Så om man sammanfattar: roligt skriven med bra tempo och en del mysterier, men inte helt trovärdig.

Smakebit på søndag: The Slow Regard of Silent Things

Bild lånad från bokus

Har haft en härlig vecka med sportlov, vilket betyder att jag mest suttit och läst. Jag har också tittat på tre dvd-boxar, de första säsongerna av House of Cards, Derek och Veep, och kan särskilt varmt rekommendera den förstnämnda :)

Idag kommer smakbiten från The Slow Regard of Silent Tings av Patrick Rothfuss och det är en personstudie av Auri, som är en av karaktärerna i hans påbörjade trilogi The Name of the Wind. Auri är en ung kvinna som bor i the Underthing, tunnlarna under universitetsstaden, och hon lever så som man bör leva. En hel del av hur man bör leva går ut på att låta saker få vara och göra det de vill för i hennes värld är de personligheter. I utdraget har hon just upptäckt ett nytt rum i bland tunnlarna:

     There was a landing halfway up where the stairway turned back upon itself. There was a door, but it was terribly bashful, so Auri politely pretended not to see it. She made her careful way up the second flight of steps and found half of them were also loose or prone to tipping.
     Then she went back down the stairs, making sure she'd found all the shifting stones. She hadn't. It was terribly exciting. The place was tricky as a drunken tinker and a little sly. It had a temper too. It would be hard to find a place less like a garden path.

Det är en rar bok där nästan ingenting händer, utan att det gör något :) Ha en trevlig söndag!

Meteorer: Horace Engdahl

Bild lånad från bokus

Meteorer av Horace Engdahl är en udda liten bok, fylld med fragment. Det är betraktelser om bland annat drömmar, konst och litteratur, men också mycket annat. En del av fragmenten stannar vid ett par rader, de längre får ibland sprida ut sig över några sidor som t.ex. funderingarna över fiendeskap.

Omdöme: Det här är en sådan bok där man kan välja vilket tempo man har när man läser. Den kan gå ruggigt fort för det är inte många sidor och det finns luft mellan ämnena, men man kan också låta det ta tid och fundera på det som faktiskt står. Jag kör en mellanvariant och funderar på det som fastnar ögonblickligt, det som sticker ut och intresserar mer än annat, det andra läser jag ganska fort. Med tanke på hur vitt skilda ämnen som behandlas så tänker jag att det är svårt att vara intresserad av allt. Fem av mina korta favoriter kommer här:

En kverulant är egentligen missnöjd med något annat än det han klagar över, något som emellertid är för pinsamt att nämna. Det är denna falskhet, och inte själva gnället, som gör typen outhärdlig.

House of Cards: säsong 1

Bild lånad från cdon

Så köpte House of Cards första säsong på box och ett halvt program in så satt jag med världens största grin över ansiktet, lycklig över att ha hittat en så bra serie. Andra kvällen är jag lite ledsnare, nu har jag inga avsnitt kvar - för vilken otroligt bra tv! Det händer mycket och det är många personer inblandade så man gör bäst i att inte låta sig distraheras av annat under tiden, vilket jag tycker är bra.

Det hela handlar om maktspelet i Usas kongress. Det är övertalningsförsök, utpressning, mutor och falskspel över hela linjen och i centrum för det finns Francis. När serien börjar får han veta att han snuvats på posten Secretary of State som han trodde att han hade som i en liten ask efter allt jobb han gjort för presidenten inför valet. Han blir inte glad och går in för att "rätta till" det som felats och det är en mästare i arbete man får se. 

Francis spelas av den underbara Kevin Spacey och det är ett porträtt av en lågmäld, men livsfarligt beräknande man vi får se dessutom med sydstatsdialekt. Älskart! Lite då och då vänder sig Francis direkt till kameran och berättar om varför han gör något eller vad han räknar med att den andre ska göra nu och jag tycker det är ett roligt grepp. 

Hans fru Claire (Robin Wright) är chef för en välgörenhetsorganisation och är lika kallhamrad hon, vilket hon döljer bakom bekymrade utspel och stora leenden. Makarna är samspelade och bryr sig om varandra även om bägge finner förströelser vid sidan av. Skådespelarinsatserna överlag är riktigt bra, man tror på de gamla gubbarna som vill hålla sig kvar bland maktspelarna, de hungriga medelsålders som försöker ta sig dit och journalisterna som gör vad som helst för att vara först med en story. 

Broken: Kelley Armstrong

Bild lånad från adlibris

Broken är sjätte delen i Kelley Armstrongs serie Women of the Otherworld och Elena är (äntligen) tillbaka som huvudperson omkring fem år efter händelserna i Stolen. Hon är gravid och ganska ängslig, vilket inte förvånar med tanke på att det inte finns några källor om kvinnliga varulvar som fött barn innan och att blodiga mardrömmar återkommer. Frågorna är många: kan hon ta vargform utan att det skadar fostret, är det normalt att magen växer så fort, varför känner hon inte fostret sparka? Elena är inte den enda som är orolig, både hennes partner och hennes flockledare försöker skydda henne från allt som kan tänkas vara det minsta farligt eller ansträngande (som att bära ut trädgårdsmöbler) och en bit in i graviditeten är hon nära att bli skogstokig av den påtvingade omsorgen.

*Ett stycke spoilers framöver*
Då kommer ett erbjudande som verkar lite spännande, men på ett fullkomligt säkert sätt - att stjäla ett brev som skrevs av Jack the Ripper. Stölden går bra, men sen kommer problemen. En portal har öppnats i samband med stölden och ett par mordiska zombies från ett viktorianskt England kommer igenom, tillsammans med några vanliga sjukdomar från samma period. Istället för att lämna staden till sitt öde stannar Elena och flocken kvar för att försöka reda upp vad de ställt till med, men det är lättare sagt än gjort.

Omdöme: Slukade boken på två dar, gillar (som alltid) Armstrongs kombination av relationer, humor, spänning och erotik. Hennes världsbygge i Otherworld-serien är strålande, det finns många olika typer av övernaturliga varelser och hur de fungerar och samverkar (eller inte) är så himla snyggt gjort.

Gillar hur graviditeten påverkar hur de agerar, allt mer ju längre in i graviditeten hon kommer. Att uppdragen inte alltid lyckas är skönt, det gör läsningen desto mer spännande :) De nya karaktärerna i boken är intressanta, gillar Zoe och Tee som båda blir egna personligheter. Favoritavsnittet i boken måste vara när de har ett litet girl-power ögonblick med spoiler: den kvinnliga zombien. Strålande! Enda minuset som jag kan se så här en timme efter avslutad läsning är de lite väl grafiska hångelscenerna. Jag fattar, de har djurisk (he he...) sexdrift, men jag behöver inte veta detaljerna.

Hittade ett par scener på Armstrongs hemsida som ströks i den färdiga boken. De gör inte så mycket för berättelsen, men åtminstone den första är ganska rolig.

Astronauten som inte fick landa: Bea Uusma

Bild lånad från adlibris

Astronauten som inte fick landa: om Michael Collins, Apollo 11 och 9 kilo checklistor är den något mastiga titeln på Bea Uusmas bok om den första månlandningen och Michael Collins, astronauten som åkte hela vägen dit, men som istället för att landa fick åka 42 varv ensam runt månen medan han väntade på att Niel och Buzz skulle bli klara att återvända till rymdkapseln.

Boken innehåller ett flöde av olika fakta om allt ifrån maten och rymdraketen Saturn 5 till vilka hobbies de tre astronauterna hade. Den går också in på hur oerhört stor den här händelsen var när den begav sig. Det är fascinerande läsning på samma sätt som Uusmas vuxenbok Expeditionen och det är lätt att leva sig in i historien. Vissa saker får det att rysa till, framför allt när det handlar om timmarna Michael var ensam, som hur Michael hittar en ny färg på månens baksida: det är så svart där att svart inte räcker för att beskriva det, eller att det är så tyst att han inte bara hör sina hjärtslag utan även ljudet när han blinkar och musklerna som knakar.

Omdöme: Läste den här som högläsningsbok för klassen, tvåor, och vi tyckte den var superintressant, mest sexor (högsta) och några femmor i betyg. Det är inte en bok man läser snabbt, det blir många diskussioner och funderingar och det finns en del bilder man vill detaljgranska innan man fortsätter till nästa sida, som hur raketen var uppbyggd inuti och de fantastiska bilderna på månen med jordklotet i bakgrunden. Rekommenderas!

A Series of Unfortunate Events: The Bad Beginning

Bild lånad från adlibris

The Bad Beginning av Lemony Snicket är första delen om syskonen Baudelaires tragiska liv. De mister sina föräldrar tidigt i boken och får sedan oönskat bo ett tag hos advokaten innan de flyttas till en elak släkting de aldrig har mött tidigare, men som är mycket intresserad av att lägga vantarna på deras arv.

Omdöme: Det är tragiska händelser som syskonen råkar ut för, och mitt största problem med boken är att jag inte berörs alls. Det är en serie av händelser som beskrivs, men lite lätt utifrån, och jag känner inte med barnen och jag tycker inte heller att jag lär känna dem. Än värre är det med karaktärerna runt omkring som blir rena karikatyrer.

Boken förde tankarna till Tvillingarna Thorntwaites testamente när jag läste, är skriven på samma lite torra språk samtidigt som intrigen är ganska invecklad och överdriven, men jag tyckte sämre om The Bad Beginning. Författaren vänder sig ofta till läsaren med ett direkt tilltal och bedyrar att "det här kommer inte att sluta lyckligt, vilket jag (författaren) redan har berättat för dig", och jag tycker det är sällan som det greppet lyckas.