The Rylee Adamson Novels 1-10: Shannon Mayer

Bilden är lånad från bokus,
serien finns också på adlibris

Sådär, nu har jag plöjt de tio böckerna och ett par av kortromanerna om Rylee Adamson. Hon är en tracker som har förmågan att hitta personer så länge hon har deras namn och bild och hon anlitas ofta av föräldrar vars barn försvunnit och där polis inte kunnat hjälpa dem, försvinnanden där övernaturliga varelser ofta är orsaken.

Hennes förmåga vaknade till liv när hon var 16 och lillasystern försvann och nu tio år senare får man följa med henne på ett par räddningar, men det är något som inte är som vanligt. En icke mänsklig man, Faris, lyckas nästan binda henne vid honom, en FBI-agent försöker sätta dit henne för mordet på hennes syster och ganska snabbt förändras hennes liv. Det finns demoner som vill ta över världen och enligt profetior verkar Rylee vara den som ska stoppa det.

Tankar: Jag gillar världsbygget och alla dessa övernaturliga varelser, alla med sina särdrag, som finns i hennes liv. Förutom de vanliga varulvarna, drakarna, häxorna och trollen finns ett otal andra raser, till de mer ovanliga hör harpys och elementärer. Rylee är kick-ass och får mig att skratta allt som oftast, hon är inte vidare diplomatiskt lagd och de flesta i hennes allt större krets ryggar någon gång till när hon öppnar munnen och det kommer ut något helt annat än vad de räknat med.

Det är ett högt tempo genom böckerna som berättas ur ganska många olika pov, det är emellanåt skratta högt-roligt, men däremellan kan det vara desto mer känslosamt - en bra blandning. I sista boken blir det dock väl smörigt med alldeles för fina och högstämda deklarationer. I de sista två böckerna finns dessutom vissa ganska motsägelsefulla ställen mot de tidigare böckerna.

Bilden är lånad från bokus,
serien finns också på adlibris

Det finns ett par ytterligare noveller och kortromaner som jag inte har läst, liksom några epilogböcker där fortsättningen berättas av andra personer än Rylee, men just nu så känner jag mig både mätt på Rylee och nöjd med slutet så jag låter dem vara, åtminstone för tillfället.

En sista liten fundering gäller omslagen: de tio huvudböckerna (alltså inte mellanromanerna/novellerna) har alla en kvinnokropp där huvudet inte syns vilket jag tycker är bra vill hellre ha min egen bild, oftast med ett japanskt svärd i handen (är förresten väldigt sugen på att skaffa mig ett sådant, finns en del väldigt snygga), men på bok nummer tio, Blood of the Lost, är det någon som har lekt lite väl mycket med bilden - den halsen är INTE lyckad.