Tell Me Three Things: Julie Buxbaum

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Tell Me Three Things handlar om Jessie. Hennes mamma dog för ett par år sedan och nu har pappan hastigt och lustigt gift om sig och dragit med sig Jessie till de rika och lyckligas L.A för att börja ett gemensamt liv med sin nya fru. Jessie får börja på en privatskola som känns långt ifrån den kommunala hon gick på i Chicago och hon kommer inte alls in i gemenskapen.

Så en dag efter skolan får hon ett mejl från Somebody/Nobody som säger sig vara elev på skolan och som erbjuder sig att guida henne genom skolans alla svårigheter. Hon misstänker att det är någon som har funderat ut ett practical joke, men ensam som hon är nappar hon till slut. Mejlväxlingen växer och hon blir lätt besatt av vem som döljer sig bakom pseudonymen. Jessie slåss både mot ensamheten i skolan och ensamheten hemma - den nygifte pappan är fullt upptagen med att inte vilja se och det är känslosamt med ilska och sorg på ett sätt som får mig att tänka på amerikansk film fast på ett bra sätt.

Tankar: Jag tyckte om den här, trots att den är lite av en blandning av standard-ya och high school-film. Karaktärerna, speciellt de i utkanten, är något av karikatyrer med bland annat den intelligenta, lite udda kompisen kontra den blonda mobbande bitchen och de läckra killarna som spelar i band, men de har tillräckligt med egenheter för att ändå kännas någorlunda trovärdiga.

Jag inser att det inte låter strålande, men jag slukade boken och hade under tiden bitvis roligt och däremellan greps jag av det känslosamma och jag njöt av att det i grunden var rart - då gör det inte så mycket att det är lite av formel 1A och förutsägbart, men jag kan föreställa mig att det beror vilket humör man är på och jag var glad :) Dessutom gillar jag tanken som titeln bygger på, tell me three things är hur många av deras mejlväxlingar börjar och sakerna som berättas är allt från något som hänt under dagen, att man är himla duktig på att fixa mackor, ett minne av sin döda mamma eller en halv kärleksförklaring. Mejlväxlingarna och dialogerna känns väl genomförda, de känns som saker man faktiskt hade kunnat kläcka ur sig i den åldern utan att bli för styltiga eller finstämda.