Time Riders: Ett slöseri med tid?

Bild lånad från adlibris

Time Riders av Alex Scarrow är den första boken i en serie om en grupp ungdomar som värvas som agenter åt en "tidsresepolis". Deras jobb är att upptäcka och återställa när någon reser i tiden och därmed förändrar historien. Det här första uppdraget kan väl bara kallas klassiskt, det är utgången på andra världskriget som det mixtras med.

Jag gillar början av boken, när agenterna värvas och får sin första inblick i arbetet, men sen blir det lite för trist. Den är inte tillräckligt välskriven för att hålla kvar intresset. Ett tag funderade jag på att lägga den åt sidan, men jag har ju svårt för det. Bestämde mig nöjt för att inte läsa resten av serien i alla fall. Ända tills jag hade läst klart... då började jag undra hur det ska gå i nästa, då åker de till dinosauriernas tid :), men jag tror inte att jag kommer att ta reda på det.

En fundering jag har är varför man är så emot att ändra historien, man får i boken reda på att det så småningom går åt helsike med smältande poler, miljöförstöring och arbetslöshet. Har man en chans att förändra det så varför inte ta den?

Bröderna Lejonhjärta: En bok som alla barn borde få höra

Bild lånad från adlibris

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren är en strålande bok! Har läst den några gånger nu och den är fortfarande lika bra. Miljöbeskrivningarna är barndom i en burk - Nangiala med sina dalar och blommande körsbärsträd, Karmanjakas berg med den skräckinjagande Katla, pilträdet som sträcker sig ut över floden... Och sedan personerna - godhjärtade Jonathan, rädde Skorpan och underbare Mattias. Gillar hur Skorpan försöker vara modig trots att han är så rädd och just därför är desto modigare. En bok om vikten att stå upp för det som är viktigt och värt att försvaras. Och en bok som inte värjer för döden, ett ämne som inte alltid ska undvikas.

Jag har just läst den som högläsningsbok för min etta och de har varit totalt fängslade. En del gammaldags ord behöver förklaras, men annars är det bara att läsa (och diskutera). Ilon Wiklands illustrationer är klockrena. När jag haft boken som högläsning tidigare år så har den alltid vunnit omröstningen vi har innan sommarlovet om bästa högläsningsbok under året.

Tematrio: Elizabeth, Lisbeth, Beth...

Det visar sig att Lyran, hjärnan bakom tematriona, heter Elisabeth och därmed har namnsdag imorgon. Så den här veckan är uppdraget att skapa en trio med tre stycken Elisabeth (eller varianter av namnet) i handlingen. Första tanken var ju Elizabeth I, hon förekommer ju i ganska många historiska romaner, men kom i slutändan på tre jag tycker bättre om :)

• Milleniumtrilogins Lisbeth Salander. Otroligt tuff och egensinnig. Gillar henne skarpt! 
• Stolthet och fördoms Elizabeth (Lizzie) Bennett. Ytterligare en tjej man inte sätter sig på, om än med ett lite beskedligare yttre...
• What Happened to Goodbye's McLean Elizabeth Sweet. Hon använder ganska många av smeknamnen för Elizabeth: Beth, Eliza, Lizzie, Liz - allt beroende på vem hon bestämmer sig för att vara för tillfället. En bra bok det med.

Håll tummarna!

Boktjuven Ingerun har snällt nog utlottning av den nyss utgivna boken Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (fortsättningen på Cirkeln och Eld) på sin blogg. 

Önska mig lycka till, det är inget vidare att stå i biblioteksköer...

Vem är jag i Austens fauna?

Hittade en länk på Ugglan & boken som ledde till ett quiz på Strangegirls blogg om vilken Austen-hjältinna man var. Mitt resultat blev Elinor Dashwood. Inte min favoritfigur, men det hade kunnat vara värre och beskrivningen låter väl inte allför långt ifrån om jag skall vara ärlig, ännu bättre är beskrivningen på bilden jag hittade - snarky, den skon passar :)

You are Elinor Dashwood of Sense & Sensibility! You are practical, circumspect, and discreet. Though you are tremendously sensible and allow your head to rule, you have a deep, emotional side that few people often see.

Vill du också göra testet? Det finns här.

Smakebit på søndag: Vanmakt

Bild lånad från bokus

Söndag och dags för en ny smakbit ur boken jag läser för tillfället. Fler smakbitar finns på Maris blogg, väl värd ett besök.

Just nu läser jag Vanmakt av Thomas Erikson, en thriller jag hade turen att vinna på Mias blogg Cum libris non solus. Den handlar om en diplomatfamilj vars barn kidnappas, bara för att återlämnas och kidnappas igen. En demonstration av någon som vill visa hur lätt det är att komma åt familjen, ett hjärnspel. En beteendevetare vid namn Alex King kopplas in för att hjälpa till. Det finns två tidigare böcker om Alex, men jag har tyvärr inte läst dem.

Vem som kom i kläm hade ingen avgörande betydelse. Det var inte barnflickan de var ute efter. Visst kunde de gå raka vägen fram till henne och helt enkelt tvinga sig till barnvagnen, men ett uppträdande mitt ibland en massa människor var det sista de ville ha.
   Så de bidade sin tid, letade efter det rätta tillfället. De misstänkte att de inte skulle behöva vänta så länge.

Här finns mitt inlägg efter att ha läst hela boken.

Child 44: en riktigt bra bok

Bild lånad från adlibris

Child 44 av Tom Rob Smith är en av de där böckerna som är som ett kinderägg. Den är spännande och har intressanta relationer samtidigt som man lär sig en massa om 50-talets Sovjetunionen där Stalins arbetsläger och hemliga polis är i högsta grad närvarande hela tiden.

Det är intressant läsning, jag kunde nästan ingenting om det här innan, men att i deckarform få ett samhällssystem beskrivet är suveränt. Statens felfrihet är absolut, arresteras du misstänkt för ett brott är du skyldig eftersom staten inte begår några fel, frågan är bara hur lång tid det tar innan du erkänner. Sätten att få någon att erkänna är som hämtade ur en mardröm. Huvudpersonen Leo arbetar för den hemliga polisen och tror på systemet. Han inser att vissa fel begås, men tycker att det är smällar man får ta för att behålla folks tro på staten. Så blir hans fru anklagad för att vara spion...

Den historiska aspekten är kulissen till ett mystiskt mordfall. Mord är normalt inget som förekommer i ett lyckligt socialistiskt samhälle, alltså är det något man helst ska sopa under mattan. Det är inte smart att bli inblandad i en sådan utredning om man vill vara på partiets goda sida.

Förutom att man får veta en del om Stalintiden och läsa om mordfall (som kommer i andra hand) så är dessutom relationerna intressanta. Framförallt den mellan Leo och hans fru, där Leo är ganska naiv, men där finns också en syskonrelation samt den mellan två konkurrerande kollegor. En suverän bok helt enkelt.

Här kan du läsa inlägget om nästa bok om Leo, The Secret Speech.

Film: Ender's Game

Bild lånad från cdon

Hade lyckan att för några veckor sedan läsa den utmärkta boken Ender's Game (inlägget om boken finns här) och kunde inte motstå att se filmen trots några tveksamma recensioner. Efter att ha sett den så är jag väldigt nöjd med att ha läst boken innan, för jag tycker att filmen misslyckades med två ganska stora saker: Först med empatin för Ender. I boken så tycker jag så mycket om honom och så synd om honom. Hela strategin att isolera honom och den långa nernötningen tills han i princip är utbränd hoppas så gott som över i filmen. Det andra stora misslyckandet är tidsperspektivet. I filmen får man intrycket att det hela inträffar under en eller ett par månader. Man får se en strid från skolan, en något omgjord variant av sista striden innan han skickas iväg.

Sedan finns det några mindre detaljer som jag stör mig på också. Att det antyds en kärlekshistoria, den behövs inte, det måste inte alltid bli romantik bara för att någon är av ett annat kön. Den låga syrenivån på planeten där syrgas ibland behövs, men inte när det händer något spännande... Och det sista mötet med the Formics är riktigt lökigt.

Men det finns som tur är mycket som är bra också. Harrison Ford är lysande som en beräknande överste Graff. Miljöerna är snygga och effekterna välgjorda. Och framför allt så är det mesta av historien kvar även om det är lite påskyndat. Tror att det hela hade gjort sig bättre som tv-serie där man hade kunnat ta tid på sig att gå ner till djupet med berättelsen.

Allegiant: Life damages us

Bild lånad från adlibris

Allegiant är den tredje och efterlängtade delen av Veronica Roths dystopitrilogi. Vi får återknyta bekantskapen med Tris och Four, kapitlena varvas från deras respektive synvinkel. Jag har ju klagat lite i tidigare recensioner över att man fått veta så lite om deras värld i de tidigare böckerna: hur blev det så här och varför de använder ett så konstigt system? I den här boken får man förklaringar till det mesta och jag köper dem faktiskt, de känns ganska möjliga :) En invändning jag har kvar är hur lite folket i systemet vet om omvärlden. Även om de varit isolerade länge så tycker jag ju att några böcker eller tidskrifter från tiden innan borde ha överlevt så att man vet någonting om utsidan. En annan invändning är att det ibland blev lite väl smörigt, speciellt när Tris reflekterade om kärlek och familj där texten närmade sig sådana där "motiverande" captions som man ibland ser på facebook. Har svårt för sådana :)

I början av boken (och spoilervarning om du inte har läst del två, Insurgent) blev jag lite besviken. De factionslösa tog ju makten i slutet av förra boken och det planeras redan för hur man kan ta den tillbaka, samtidigt som några ger sig ut på upptäcksfärd utanför gränsen, och planeras det inte en kupp där med? Det kändes som att börja om från början med alla intriger och maktkamper igen. Men den känslan gav sig efter ett tag när handlingen mer och mer skiljde sig från de tidigare delarna. Gillade diskussionen om varför vissa begår mer brott och är fattigare än andra, svårt att inte dra paralleller till dagens samhälle. Slutet var överraskande, uppskattar det.

Inlägget om första delen, Divergent, här
Inlägget om andra delen, Insurgent, här.
Inlägget, med ett kort utdrag, som jag skrev i början av Allegiant här.

Tematrio: Tillfälligt avbrott

I veckans tematrio vill Lyran att vi ska göra en trio med böcker som vi inte läst ut. Det är svårt, jag läser nästan alltid ut böcker som jag börjar på även när det tar emot. Jag hoppas in i det längsta att det ska vända och grämer mig när boken är utläst om det inte gjort det, hade ju kunnat lägga tiden på något bättre, men även när jag tycker att boken är usel så brukar det sluta med att jag åtminstone skummar den för att få reda på hur det slutar. En vana jag önskar att jag kunde sluta med...

Nåja, en trio kommer här:

• Gud vill det! av Dick Harrison. En faktabok om korsriddare som jag aldrig kom in i. Placerades i bokhyllan en fjärdedel in och rensades sedan ut.
• Jag, Claudius av Robert Grave. Var, och är, väldigt förtjust i tv-serien/dvd-boxen. Upptäckte den när den gick på tv 1986(?) och framför allt Caligula gjorde ett djupt intryck. Letade sedan upp boken på biblioteket, men var  inte mogen nog att läsa klart den, tyvärr. Hade inte riktigt börjat med vuxenböcker då.
• Illusionen om Gud av Richard Dawkins. Intressanta resonemang, men inget som jag skulle försökt sträckläsa... Avbröt ungefär i mitten och glömde bort den. Tills jag flyttade och hittade den stående i hyllan med bokmärke i. Skulle bara bläddra lite... läste ut den. Vet inte om det var intressantare ämnen i slutet eller om jag bara var mer mottaglig?

Smakebit på søndag: Kyss mig först

Bild lånad från bokus

Söndag och smakbit på böcker hör numera ihop, gott så :) Fler smakbitar från bokbloggare finns på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Jag är ett par kapitel in i Kyss mig först av Lottie Moggach, en bok jag vann i en utlottning hos Läsa & lyssna, och nu när jag börjat på den så är jag ännu gladare för vinsten, för hittills gillar jag den! Den handlar om Leila som är en ensamvarg och datanörd. Hon börjar "hänga" på en sajt där man diskuterar filosofiska och moraliska frågor och blir efter ett tag tillfrågad om hon vill ta över Tess liv. Tess har nämligen planer på att begå självmord.

Ett utdrag från s. 20-21, där Leila reflekterar över hur hennes bekanta fungerar:

Och så förstås dessa eviga bilder på dem själva i festkläder, där de sög in kinderna och satte ena benet framför det andra som hästar. Det var som om alla andra hade varit på en lektion som jag inte hade blivit inbjuden till - där de hade fått lära sig att håret måste plattas, naglarna måste ha en vit rand längst ut, armbandsuret ska sitta på insidan av handleden och handväskan måste bäras i armvecket, så att underarmen sticker upp som om den var avbruten.
   Likadant var det med deras statusuppdateringar. Ibland kom de med ofullständiga meddelanden som i sig själva inte sa någonting, såsom ibland är det bäst att inte veta nåt eller jaha, då var det kört, utan att förklara vad de syftade på. Deras liv var fyllda av banal dramatik. Jag minns att Raquel Jacobs en gång skrev att - OMG!!! - hon hade tappat sitt busskort i toaletten. Jag menar, vem vill eller behöver få reda på det?

Tror jag dras till det här stycket just för att facebook är en av de saker som känns väldigt meningslöst väldigt ofta och de ofullständiga statusuppdateringarna är något som jag stör mig enormt på... Och den där lektionen, den har jag med missat :)

Inlägget jag skrev efter att boken var utläst (och det hade gått några veckor) finns här.

A Street Cat Named Bob: A bit of a jewel

Bild lånad från adlibris

A Street Cat Named Bob av James Bowen är en väldigt söt, och sann, historia. Boken handlar om James, f.d. hemlös och missbrukare, som ser en skadad katt i svalen utanför sin träningslägenhet. Efter att ha tittat på den ett par dagar tar han med den in och sedan börjar världens bästa bromance :)

Boken handlar delvis om hur James och Bob lär känna, och lär sig lita på varandra och hur Bob följer med James på hans jobb som gatumusikant, men den handlar också om James, hur hans liv har varit både innan och medan han var missbrukare och hur osynlig man blir när man lever på gatan. Det är rörande att läsa om hans försök att få ordning på livet för Bobs skull. Och ganska hemskt hur lite som krävs för att suget efter en fix ska återkomma.

Det är inte världens bäst skrivna bok (å andra sidan är det inte den sämst skrivna biografin jag läst heller), men historien är hjärtvärmande. Ibland misstänker jag att James skyler över sina brister, men det förlåter man honom i så fall gärna.

Bok-shuffle

Hittade en kul grej hos Boksmurfen och jag är inte sämre än att jag kan låna en god idé :) Det hela kallas bok-shuffle och är mycket svårare (för mig i alla fall) än vad det verkar. Man sätter sin musikspelare på shuffle, tar fem låtar och ser vilken bok man skulle vilja para ihop med låten som spelas. Det roligaste, och svåraste, är att faktiskt ta de låtar som kommer utan att fuska, så det är vad jag gjort här.

Sabotage av Beastie Boys - skulle vilja ha den här till Pure (Julianna Baggott), en dystopi som utspelas i en totalt förstörd värld.

Sad but True av Metallica - tycker den här passar till Händelser vid Kirkstone Abbey (Patrick Redmond), lite lagom demonisk och en bra låt till en bra bok.

Sail Away av The Rasmus - brusten kärlek, passar bra till Konsten att tala med en änkling (Jonathan Tropper), varken boken eller låten griper riktigt tag.

Son of a Gun av Bodies Without Organs - ganska lättviktig låt så varför inte para ihop den med The Silver Linings Playbook (Matthew Quick) som är en överraskande lättviktig bok om en kille med psykiska problem.

Geraldine av Glasvegas - en bra låt med känsla (sångaren har sådan underbar röst och dialekt) och då får det bli en bra bok som griper tag, Tell the Wolves I'm Home (Carol Rifka Brunt).


Märker när jag gör det här hur lite jag lyssnar på texten. För mig är det känslan i rösten och hur melodin är som spelar roll.

Speaker for the Dead: fortsättningen på Ender's Game

Bild lånad från adlibris

Speaker for the Dead av Orson Scott Card är en fortsättning på Ender's Game, 3000 år efter att den avslutades. Mänskligheten har under tiden koloniserat nya planeter, de hundra världarna, som mestadels håller kontakt med varandra och det styrande rådet genom ansibeln (en slags extremt snabb datakommunikation).

På en av de nya planeterna har man hittat intelligent liv, piggies, som nu studeras med så liten påverkan som möjligt av forskare. Det här leder till  intressanta tankar om evolution. De lever på en väldigt monoton planet, det finns en sorts fågel, en sorts gräsätare, en sorts träd etc. och piggiesarna har utvecklat kroppsliga företeelser som de inte verkar behöva. Hur blev planeten som den blev och varför ser piggiesarna ut som de gör? Ännu intressantare är hur man delar in levande i utlanning, framling, ramen och varelse beroende på hur främmande de är. Forskarna som studerar piggiesarna menar att de betraktar dem som jämlikar, men hade man då inte lärt dem saker istället för att bara betrakta dem från utsidan?

Något som gör mig lite förskräckt är hur 3000 år in i tiden så är religionens makt fortfarande stark. Man hade ju hoppats att de gamla bronsålderstankarna, som är gamla redan nu, hade försvunnit, men planeten med piggisarna är en katolsk koloni och biskopens inflytande är starkt. En ny "religion" (utan någon gud) har också spridit sig över de de hundra världarna, en där man fokuserar på det som är sant och genom att acceptera det förstå och förlåta. Den kallas Speaker for the Dead.

Och vad handlar då boken om? En av de forskare som är intresserade av piggisarna upptäcker något som får piggisarna att mörda hennes kollega. Resten av hennes liv straffar hon sig själv och koncentrerar mycket av sin tid på att dölja vad det egentligen var hon fick reda på. Det här gör att hela hennes familj lämnas i sticket och sex olyckliga syskon växer upp. När deras pappa äntligen dör ber de att en Speaker for the Dead ska komma till dem för att tala om honom. Det här blir en massa intressanta resonemang, lite väl predikigt under några bitar i slutet av boken, men fortfarande intressant. Man får också reda på vad som hänt Ender, hur hjälten har krashlandat från pidestalen under tidens gång.

Jag är glad att jag läste boken på engelska. En del av handlingen utspelas på en ganska kall planet och språket där har lånat från nordiska ord, förutom utlanning och framling så kan man äta havregrin. Någon gång känns det som engelsspråkiga måste känna det när de läser en ikea-katalog: in the spring, skrika came to spawn and flocks of halkig went crazy with reproductive energy Jag förstår inte riktigt vad som händer om vårarna, men får en bild ändå :)

Ender's Shadow: If he's as clever as you think, he already knows

Bild lånad från adlibris

Ender's Shadow av Orson Scott Card är vad författaren själv kallar en parallax till Ender's Game. Det är i princip samma historia, men berättad från en annan synvinkel. Från början var det tänkt att en annan författare skulle skriva historien, men under diskussionerna tyckte Card att det verkade som en så rolig idé att han ville göra det själv. Vems synvinkel som historien skulle skildras från var självklart för dem. Inte så mycket för mig. Hade jag fått välja hade jag gärna läst en historia från Överste Graffs synvinkel, han som vet hela planen, eller kanske Bonzo som ser hur Ender vänder upp och ner på hela skolan och hatar honom för det, eller varför inte Petra, en av de få flickorna på plats. Men istället ser man historien genom Bean, den elev som är mest lik Ender. Blev lite besviken när jag läste det i förordet...

När jag började läsa boken så lade sig besvikelsen snabbt. Den är riktigt bra! Dessutom får Bean en bakgrundshistoria som är ganska extrem, som gatubarn på gatorna i Rotterdam och med mer i generna än vad man först tror. Hans sätt att betrakta omgivningen är också intressant, han har ett väldigt kyligt, analytiskt intellekt. Även i den här boken får man se en del av vad som rör sig "bakom scenen", genom samtal mellan lärarna och, förvånande nog, en nunna. Vad som rör sig under Beans yta är också intressant. Hur han jämför sig med en totalt omedveten Ender och har svårt att förstå varför Ender är den som är utvald att rädda mänskligheten, när Bean själv är intelligentare. Diskussionen om var gränsen går för att räknas som mänsklig är också intressant och ganska fördomsfull.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Ender's Game. En bok som jag tycker du ska läsa.

Tematrio: Den som ändå vore ung

Dagens tematrio från Lyran ska handla om ungdomsböcker, tre bra sådana. Jag tillhör dem som gillar ungdomsböcker, men jag tycker att det är synd att de angivs för en viss ålder. Jag tycker att en bra bok kan läsas av alla oavsett ålder och det vore synd om folk skrämdes bort av en åldershänvisning. Tre bra böcker, varav två väldigt omskrivna, kommer här:

1. Tell the wolves I'm Home (Låt vargarna komma) av Carol Rifka Brunt. Om en ganska ensam tjej vars bästa vän och största stöd i livet får aids. Också en bok om syskonrelationer.
2. The Fault in our Stars (Förr eller senare exploderar jag) av John Green. Om Hazel som är obotligt sjuk i cancer som träffar Augustus som tillfrisknat. Grät floder, men skrattade ofta.
3. Slated av Terri Tery. Kyla har fått sina minnen raderade på grund av något brottsligt hon gjort och hon försöker vänja sig vid ett liv utanför sjukhuset. En dystopi som har väl underbyggda argument för varför världen har blivit som den blivit och som dessutom känns ganska möjlig.

Smakebit på søndag: Allegiant

Bild lånad från bokus

Håller just nu på med Allegiant, den tredje delen i Veronica Roths serie som startade med Divergent. Systemet med olika factions krossades i förra boken och nu är det Evelyn, ledare för de factionlösa och Fours mamma, som tagit makten. Här är ett tal hon håller ganska tidigt i boken:

“Yesterday’s events made it clear that we are no longer able to trust each other,” she says. She looks ashen and exhausted. “We will be introducing more structure into everyone’s lives until our situation is more stable. The first of these measures is a curfew: Everyone is required to return to their assigned living spaces at nine o’clock at night. They will not leave those spaces until eight o’clock the next morning. Guards will be patrolling the streets at all hours to keep us safe.”

“It’s also time to prepare for our new, factionless way of life. Starting today, everyone will begin to learn the jobs the factionless have done for as long as we can remember. We will then all do those jobs on a rotation schedule, in addition to the other duties that have traditionally been performed by the factions.” Evelyn smiles without really smiling. I don’t know how she does it. “We will all contribute equally to our new city, as it should be. The factions have divided us, but now we will be united. Now, and forever.”                     

  All around me the factionless cheer. I just feel uneasy. I don’t disagree with her, exactly, but the same faction members who rose up against Edward yesterday won’t remain quiet after this, either. Evelyn’s hold on this city is not as strong as she might like.

Det här är inte något som tilltalar alla...

Fler smakbitar kan du hitta på Flukten fra virkeligheten.
Inlägget jag skrev när jag läst klart boken finns här.

100 böcker på en lista

Hittade en lista på 100 läsvärda böcker (enligt någon som gör sådana listor) hos Bokoholic. Ville naturligtvis se hur jag låg till på en sådan...

• Fetmarkera de du har läst
• Stryk under de som du älskade
• Pride and Prejudice – Jane Austen

1. The Lord of the Rings – JRR Tolkien
2. Jane Eyre – Charlotte Bronte 
3. Harry Potter series – JK Rowling
4. To Kill a Mockingbird – Harper Lee
5. The Bible (delar av)
6. Wuthering Heights – Emily Bronte
7. Nineteen Eighty Four – George Orwell 
8. His Dark Materials – Philip Pullman
9. Great Expectations – Charles Dickens 
10. Little Women – Louisa M Alcott
11. Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
12. Catch 22 – Joseph Heller
13. Complete Works of Shakespeare
14. Rebecca – Daphne Du Maurier
15. The Hobbit – JRR Tolkien 
16. Birdsong – Sebastian Faulks
17. Catcher in the Rye – JD Salinger
18. The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger 
19. Middlemarch – George Eliot
20. Gone With The Wind – Margaret Mitchell
21. The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
22. Bleak House – Charles Dickens
23. War and Peace – Leo Tolstoy
24. The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams 
25. Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
26. Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevski 
27. Grapes of Wrath – John Steinbeck
28. Alice in Wonderland – Lewis Carroll
29. The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
30. Anna Karenina – Leo Tolstoy
31. David Copperfield – Charles Dickens
32. Chronicles of Narnia – CS Lewis
33. Emma – Jane Austen
34. Persuasion – Jane Austen
35. The Lion, The Witch and The Wardrobe – CS Lewis
36. The Kite Runner – Khaled Hosseini
37. Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres
38. Memoirs of a Geisha – Arthur Golden 
39. Winnie the Pooh – AA Milne
40. Animal Farm – George Orwell 
41. The Da Vinci Code – Dan Brown 
42. One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez 
43. A Prayer for Owen Meaney – John Irving
44. The Woman in White – Wilkie Collins
45. Anne of Green Gables – LM Montgomery
46. Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
47. The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
48. Lord of the Flies – William Golding
49. Atonement – Ian McEwan 
50. Life of Pi – Yann Martel 
51. Dune – Frank Herbert 
52. Cold Comfort Farm – Stella Gibbons 
53. Sense and Sensibility – Jane Austen 
54. A Suitable Boy – Vikram Seth 
55. The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon 
56. A Tale Of Two Cities – Charles Dickens 
57. Brave New World – Aldous Huxley
58. The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
59. Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez
60. Of Mice and Men – John Steinbeck 
61. Lolita – Vladimir Nabokov
62. The Secret History – Donna Tartt
63. The Lovely Bones – Alice Sebold
64. Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas 
65. On The Road – Jack Kerouac
66. Jude the Obscure – Thomas Hardy 
67. Bridget Jones’ Diary – Helen Fielding
68. Midnight’s Children – Salman Rushdie
69. Moby Dick – Herman Melville 
70. Oliver Twist – Charles Dickens
71. Dracula – Bram Stoker
72. The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett
73. Notes From A Small Island – Bill Bryson
74. Ulysses – James Joyce
75. The Bell Jar – Sylvia Plath
76. Swallows and Amazons – Arthur Ransome
77. Germinal – Emile Zola
78. Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
79. Possession – AS Byatt
80. A Christmas Carol – Charles Dickens 
81. Cloud Atlas – David Mitchell 
82. The Color Purple – Alice Walker 
83. The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
84. Madame Bovary – Gustave Flaubert
85. A Fine Balance – Rohinton Mistry
86. Charlotte’s Web – EB White
87. The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
88. Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle (har läs någon, inte alla)
89. The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
90. Heart of Darkness – Joseph Conrad
91. The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
92. The Wasp Factory – Iain Banks
93. Watership Down – Richard Adams 
94. A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole 
95. A Town Like Alice – Nevil Shute
96. The Three Musketeers – Alexandre Dumas
97. Hamlet – William Shakespeare
98. Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl 
99. Les Miserables – Victor Hugo

44/100 har jag läst, riktigt bra tycker jag.

Bokbloggsjerka: Snart i en bokhandel nära dig

I veckans jerka ställer Annika frågan om det växande fenomenet boktrailers är något som påverkar oss? För mig blir svaret nej. Jag tror att jag bara har sett en enda trailer och då hade jag redan bestämt mig för att läsa boken.

Däremot så tror jag att det kan vara ett bra sätt att göra reklam för böckerna (om det görs bra), så länge de visas där folk faktiskt märker dem för jag tror att det kommer att dröja innan åtminstone jag börjar leta efter dem på egen hand.

Den jag såg, en trailer för Den nya människan, var riktigt bra och fångade stämningen i boken :) Och nu när jag ser om den märker jag att ljudet stämmer med...

The Cuckoo's Calling: A wooly mammoth, attempting to blend in among capuchin monkeys

Bild lånad från adlibris

The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith, d.v.s. JK Rowlings pseudonym, är en vuxendeckare. Den handlar om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterarvikarie Robin. De får i uppdrag att lösa ett fall med en död fotomodell som antingen har mördats eller begått självmord.

Det här är en långsam bok. De pratar med människor som träffat modellen och sen pratar de med fler människor som träffat modellen och sen med ännu fler. Det är egentligen handlingen i hela boken. Det blir aldrig spännande. Det roligaste tyckte jag var när han skulle prata med rika överklassmänniskor (hur det ter sig avslöjas i inläggstiteln), gillar när människosynen som finns under det förfinade lagret avslöjas... Cormoran blir efter ett tag misstänksam mot någon, men avslöjar inte vem, så som läsare vet man inte varför eller vem man ska oroa sig för (och gör det inte heller). Efter halva boken så kom jag äntligen in i boken ett tag, men jag kan inte påstå att det hände så mycket då heller. På slutet avslöjar Cormoran alla vindlingar och omvägar som han har listat ut i ett 15 (!) sidor långt samtal.

Jag gillar Rowlings person- och miljöbeskrivningar och hennes språk, men jag förstår inte varför det händer så lite? Hennes The Casual Vacancy hade jag också svårt att komma in i för att det var ett sådant myller av personer där de flesta kallades olika namn av olika personer, men handlingen var bra när jag väl lärt mig hålla ordning på dem. I Harry Potter-serien händer hur mycket som helst (även om jag läste en intervju med översättaren som var lite trött på hur ingående alla vandringar på Hogwarths skildrades), karaktärer utvecklades, Harry har en usel fosterfamilj och naturligtvis kampen mellan gott och ont för att inte tala om hela trollkarlsvärlden... och sedan kommer en deckare (!) där det inte händer någonting? Skumt.

En liten smakbit från början av läsningen finns här.