MaddAddam: Margaret Atwood

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska.

MaddAddam är den tredje och sista delen i dystopin som startar med Oryx och Crake. Den inleds med en alldeles strålande sammanfattning av de två första böckerna som får en direkt in i handlingen (något som borde användas oftare). Till skillnad från de två första böckerna som utspelas parallellt så går den här vidare, in i tiden efter katastrofen och den delen handlar mycket om de laboratorieskapade humanoiderna Children of Crake. Det finns ett samspel mellan dem och de få överlevanden där bland annat deras skapelseberättelse berättas och justeras (och där kan det vara svårt att hålla sig för skratt, att förklara saker för Children of Crake är som att förklara något för en frågvis tre-åring) och Toby får ta över Jimmies roll som orakel. När man inte går och lullar hemma vid gården så oroar man sig för att bli attackerad av ett par mordiska våldtäktsmän som också överlevt, men det finns ingen större plan för vad man ska göra långsiktigt, man verkar ganska nöjd med att lämna över till Children of Crake.

Även i den här boken får man dock läsa om livet före genom att ta del av ett par karaktärers bakgrundshistoria, den här gången Zebs och Adams. Det blir min favoritdel, kanske mycket för att det gås hårt åt en genomrutten evangelisk rörelse och jag gillar de intelligenta killarna som växer upp.

Gillar den här boken, det blev min favorit i serien (fast jag har sett ganska många recensenter som tycker tvärtom) mycket på grund av Zeb och Adam. Tycker dock att alla böckerna i trilogin hade kunnat kortas av en hel del, det blir emellanåt långdraget. Det största problemet med MaddAddam är dock Toby, hjältinnan från The Year of the Flood, hon är förälskad och är svartsjukare än en högstadietjej i sitt första förhållande och det är lite synd för jag tyckte hon var en sån bra karaktär tidigare.