Bloggjerka: Brukar du läsa om böcker?

Det gör jag och det är det som dagens bokbloggsjerka handlar om.

När jag var liten var det vissa böcker som återkom flitigt, som Syskonplaneten, Hemlängtan och Nimhs hemlighet. Det var något som drog i dem. I Hemlängtan fanns det några sidor som jag läste när jag behövde gråta, så där var det inte ens hela boken som lästes om och om igen.

Sedan följde en massa år när jag läste böcker som var nya för mig, ända tills för några år sedan då jag började läsa om böcker igen. Är inte säker, men tror att det kan ha börjat med Harry Potter. Där vet jag i alla fall att jag läste första, väntade ett år innan fortsättningen kom, och efter ha läst Hemligheternas kammare läste om ettan och sedan tvåan igen för att få dem i rätt ordning (lite OCD-varning?) och det här fortsatte jag sedan med för varje ny bok, först den nya och sedan serien från början... Första HP har jag läst över sju gånger nu. Det här mönstret har till viss del fortsatt med The Sookie Stackhouse Novels, medan Game of Thrones var för tjocka, efter tv-serien så är jag sugen på en ny omgång dock.

Tv/film är för övrigt något som påverkar läslusten - innan jag såg The Hunger Games ville jag läsa om serien för att ha 'min' bild aktuell, efter The Hobbit-filmen står boken i omläsningskö för att jag vill se hur mycket som skiljer sig/överensstämmer och där misstänker jag att Sagan om-trilogin kommer att omläsas som en fortsättning.

Och jag som kan störa mig på spoilrar, varför läser jag böcker där jag vet hur det går? Jag tror det är för att jag vill tillbaka till den där världen och karaktärerna där, jag gillade ju sällskapet första gången och vill återuppleva det igen, med varierande resultat. Ibland är det som att komma hem, ibland försämras boken drastiskt vid omläsningen.

Foxfire - Confessions of a Girl Gang: Gillar idén, men inte boken

Bild lånad från adlibris

Det tog ett tag att läsa Foxfire, Confessions of a Girl Gang av Joyce Carol Oates. Gillar idén med historien, dessvärre tycker jag inte om sättet Oates skriver på:

• det är långa pladdriga meningar, minst en av dem var en bra bit över en sida
• det är långa utvikningar typ 'Det var en fredag det hände. (fyra sidor om ngt annat)... Den kvällen hade vi alltså inget annat val än att...'
• det är bara två personer som vi kommer under huden på (där kan jag inte låta bli att jämföra med Cirkeln) och det finns fler personer som nog skulle kunna vara intressanta men som bara beskrivs perifert
• det är seeega utläggningar om hur svårt det är att skriva en memoar för när börjar det egentligen, något har ju alltid hänt innan, och utläggningarna återkommer flera gånger och säger alla samma sak
• mycket av texten känns väldigt distanserat, kanske beror det på att berättarrösten ser tillbaka på sin ungdomstid, men det gör också att jag blir mindre engagerad

Om en mer händelsedriven författare hade haft samma recept på en historia: 50-tal, arbetarklass, utsatthet, tjejgäng som 'står upp för varandra', karismatisk ledare, korrigeringsanstalt, accelererande händelser på väg mot katastrof; så tror jag att historien hade kunnat bli så bra.

Läsningsenkät

Fick syn på en enkät hos nyläst, som hittat den hos ett hem utan böcker, som tagit den från bokbabbel som tagit den från ... o.s.v.

1) Ljudbok eller bok i handen?
Bok i handen. Har försökt med ljudböcker, men tappar lätt fokus. Och dessutom känns det som att jag bör göra något med händerna om jag "bara" lyssnar, t.ex. diska eller så. Det behöver jag inte om jag läser :)

2) Pocket eller inbunden?
Pocket, mycket bekvämare att ha med sig för mig som alltid vill ha en bok i väskan. Med brasklappen att vissa pocketar får så väldigt liten text, då vill jag hellre ha bokstäver som jag ser och en tjockare bok. Börjar bli gammal...

3) Påhittat eller verklighetsbaserat? (fiction/non fiction?)
Det blir mest påhittat, just nu i dubbel bemärkelse eftersom det blivit en hel del fantasy/dystopi det senaste. Men faktaböcker har också sin plats, är de bra blir jag mer påverkad av dem, som 'Tyst hav' och 'Oväder'.

4) Harry Potter eller Twilight?
Harry Potter. Jag tyckte om Twilight, men ser bristerna med den, medans Harry Potter har hållit för många omläsningar (även om det finns en del brister där med...).

5) Fantasyvärld eller vår värld?
Mycket fantasy och dystopi nu, men en bra bok är en bra bok oavsett i vilken värld den utspelas.

6) Kindle, iPad eller annat?
Har inte provat, men är sugen på en Kindle eller annan läsplatta. Tycker det är svårt att veta vilken man ska ha bara.

7) Låna eller köpa böcker?
Hittade tillbaka till biblioteket för något år sedan så nu kollar jag oftast om boken finns där innan jag köper den. Förutom vissa böcker som jag helst vill ha eller inte orkar vänta på...

8) Bokhandlar eller online?
Det blir mest online, tyvärr, för jag tycker det vore synd om bokhandlarna försvann. Men priset, utbudet och bekvämligheten gör onlinehandlarna till mina favoriter.

9) Ensamstående bok eller trilogi?
Är det bra så vill jag ju helst läsa mer.

10) Tjock bok eller kort bok?
Lagom :) Inte för tunn, men för tjock kan bli otympligt (hellre då en fortsättning).

11) Romans eller action?
Gillar bägge, gärna kombinerat.

12) Mysa under filt eller steka i solen?
Så här under årets första sköna dagar så känns det bra i solen, sedan kryper jag in i skuggan.

13) Varm choklad eller latte?
Varm choklad eller riktigt kall cola.

14) Läsa recensioner eller bilda en egen uppfattning?
Alltid trevligt med tips (eller varningar), så länge det inte spoilars för mycket. Läser också gärna recensioner om böcker jag läst för att se hur andra uppfattat boken.

En liten sommarsamling

Har inte läst så mycket på det senaste. Det har varit tokstressigt med flytt, uppsatser och skriftliga omdömen. Men nu börjar jag komma i fas igen så Joyce Carol Oates 'Foxfire' ligger på nattduksbordet och min handbagageväska med böcker som jag är sugen på att läsa under sommar och höst står fint i bokhyllan. Ska flytta hem igen om ungefär ett  halvår när min lägenhet har blivit uppsnofsad till tänderna så resten av böckerna (av de som klarade utrensningen) står och väntar i vindsförrådet. Mycket fantasy som jag redan har läst står i hyllan... i princip hela högra delen är sådan, sedan finns det en del fantasy och en del jag redan läst till vänster också. Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag sorterade, men känner mig nöjd med min reserveralista på biblioteket, därav två, The Power Of Six och The Night Circus, som jag ska hämta i helgen :)

Filmer att se fram emot

Författaren till The Fault in Our Stars, John Green, har tillkännagett vilka som ska spela Hazel och Augustus. Två helt nya namn för mig: Shailene Woodley och Ansel Elgort (ett namn som av oklar anledning påminner mig om mellanstadiets engelskbok, Edgar Elk). Av en ren händelse ska de också spela syskonen Prior i Divergent. Ska bli intressant att se hur filmatiseringarna blir och om man kan låta bli att flytta över personlighetsdrag från den ena filmen till den andra.

Död i skugga: Sorg överallt

Anne Holts Död i skugga var inte vad jag väntade mig. Historien om en liten killes tragiska död börjar samma dag som katastrofen på Utöya och hamnar totalt i skymundan. Lille Sanders död är en olyckshändelse, eller... Det finns några små bitar som skaver när människorna i hans närhet tänker på hans liv och Inger Johanne Vik åtar sig motvilligt att titta lite på händelsen.

Det här är en ingen traditionell deckare, utan är väldigt mycket en bok om sorg. Sorg i nationen, sorg i Sanders familj och sorg över en förändrad förälder. Boken blir aldrig spännande på det där smyga-runt-efter-mördare-sättet, men är en välskriven insikt i människors psyken. Slutet på "fallet" var inte vad jag hade väntat mig, och slutet på boken fick mig att sitta med munnen öppen och undra vad det var jag egentligen hade läst. Sedan läste jag om de sista två sidorna, men det stod fortfarande samma sak :( Gillade det inte, vill veta fortsättningen! 

The Book Sacrifice

Hittade en kul lek på bokrygg: The Book Sacrifice Tag och blev sugen på att göra den jag med...

1. En överskattad bok. Vi börjar med Zombieapokalyps! Låt oss säga att du är i en bokhandel, kollar runt bland bokhyllarna, när BAM! Zombieattack. Ett meddelande i högtalarna berättar att militären har upptäckt att zombiernas enda svaghet är överskattade böcker. Vilken bok, med vetskap om att det är en väldigt hypad bok (för att vara säker på att det ska fungera), skulle du kasta på dem?
 - Hypnotisören av Lars Kepler. Den var alldeles för rörig, invecklad och låååång. Massor av bihistorier och ett långsökt slut. Nej tack.

2. En uppföljare. Låt oss säga att du precis lämnat frisören med en fantastisk ny frisyr och BOOM: kraftigt skyfall, du har aldrig sett sådant regn i hela ditt liv. Vilken uppföljare är du villig att offra som paraply för att skydda dig själv? 
- Segel av sten av Åke Edwardsson. Gillade serien  om  komissarie Winter fram tills dess, har inte läst något av Edwardsson efter den... kommer inte ihåg så mycket av handlingen nu, mer än att hela boken kändes tung och grå och seg.

3. En klassiker. Låt oss nu säga att du sitter på en föreläsning och din lärare pratar oavbrutet om hur en klassiker förändrade världen, hur den revolutionerade litteraturen och du blir så trött på det att du kastar klassikern rakt i ansiktet på hen för att vet du vad? Den här klassiker är bara idiotisk och är värd all kvarsittning bara för att visa alla hur du känner. Vilken klassiker kastar du?
- Lady Chatterlys älskare av D H Lawrence. Finns så många böcker som är bättre och som skulle vara värda en klassikerstatus. Nu har jag i och för sig inte rätt historiskt perspektiv, vet inget om vilket intryck den gjorde när den kom, men är inte alls förtjust i den.

4. Sämsta boken i ditt liv! Du hänger i biblioteket när BAM! global uppvärmning råder plötsligt och världen utanför har plötsligt blivit frusen ödemark. Du är fångad och din enda chans att överleva är att elda böcker. Vilken bok springer du först till, som du skulle bränna upp utan att känna någon ånger?
- Det finns ju en del, men den senaste är Kvinnor om natten av Tove Nilsen. Så outhärdligt tråkig. Undrar fortfarande varför jag tvingade mig igenom den, hade ju kunnat läsa något annat. Mina tankar efter att ha läst den. (Och inte ens där beskrev jag handlingen.)

Vad svarar du? Vilka böcker har du läst som du verkligen inte tycker om? Och blev du inte sugen när du läste, så ge originalvideon en chans, hon är övertygande. 

Bloggjerka: Svenska eller originalspråk? Vilket är finast?

Det var veckans fråga på bokbloggsjerka. För det mesta finns inget alternativt till svenska, det enda övriga språk som jag behärskar tillräckligt för att läsa en bok är engelska. Och jag läser gärna på engelska. För mig blir det två flugor i en smäll: läsa OCH träna engelska. Skadar dessutom inte att jag missar en del som skaver när jag läser på engelska och blir mer koncentrerad på handlingen. (Första Gerhardsen jag läste höll på att bli min sista, tyckte inte att språket stämde alls, förväntade mig en debuterande pensionär till författare.) Att jag alls tog steget till att läsa på engelska (förutom panik-måste-ha-bok-nu när man är ute på semester) berodde på recensionerna av Död tills mörkret faller (Dead until dark) - Charlaine Harris, där den svenska översättningen sågades totalt. Och inte vågade jag låta något förstöra mitt älskade True Blood :) Att jag väntade så länge på att börja? Dåligt självförtroende, men det fungerade oväntat bra.

Men att det skulle vara finare att läsa på originalspråk? Att man skulle få författarens egna oförändrade ord (som Mohammeds Koranen), nja. Jag tror att man måste vara extremt bra på ett språk för att kunna ta del av alla små nyanser, och det är inte jag. Och gå omkring som en annan hipster och säga "men, du får ju ut så mycket meeer om du läser den så som den är skriven", det kan andra få hålla på med. Jag får säkert del av en proffsig översättares nyanser :)

Bloggjerka: Böcker och författare som fått mig nyfiken på andra platser

Böcker och författare som fått mig nyfiken på andra platser är min första bokbloggsjerksfråga. Det här var de två första som dök upp i huvudet:

Dewey - the Smalltown Library Cat who Touched the World av Vicki Myron fick mig att vilja uppleva Iowa. Boken har målande beskrivningar av hur mil efter mil av oändliga majsfält brer ut sig och hur den lilla staden och omgivande landsbygd håller på att förändras. Det låter inte så spännande när jag skriver ner det här, men när jag läste om skildringen av Iowa, hittekatten Deweys nya liv som bibliotekskatt (varför har inte alla bibliotek en egen katt?) och bibliotekarien Vickis liv så ville jag bara dit.

Charlaine Harris böcker (hon har bl.a. skrivit romanserier om Sookie Stackhouse, Lily Bard och Aurora Teagarden) utspelar sig alltid i små städer i amerikanska södern och de gör mig jättenyfiken på livet där. Hon beskriver hur man klär upp sig till kyrkan, prästens anseende, kvinnoföreningarna, dejtandet, rasmotsättningar och det övriga vardagslivet (plus naturligtvis ett mysterium eller två). Ibland tror man att det man läser utspelar sig på 50-talet, men nej, det är nutid. Vill dit!

Så amerikanskt småstadsliv verkar vara trenden för mig :)

Håll tummarna! Jag tror att det ska gå...

Oops. Upptäckte just att de flesta länkar på mina ämnessidor inte fungerade eftersom jag bytt adress. Nåja. Nybörjarmisstag kan vi kalla det. I alla fall så är det fixat nu. OM jag har gjort rätt...

Uglies: Läste tidningen och kom att tänka på en bokserie

Läste den här skrämmande artikeln som handlar om skönhetsoperationer i Sydkorea och kom att tänka på Scott Westerfelds dystopiska ya-serie jag läste förra året, första boken var Uglies. Den handlar i korthet om en totalitär framtid där 16-årsdagen innebär att man får sin första skönhetsoperation och går från att vara en uglie till en prettie. Den som läggs under kniven har inget att själv säga till om utan det är vetenskapligt beräknat hur stora ögon man får, näsform, hudfärg, hur skelettet skulpteras, tjocklek etc. I uglies finns det vissa "vilseledda" tonåringar som rymmer innan de får sin operation, en av dem är Tallys bästa vän Shay. Tally utpressas sedan till att hjälpa till att hitta henne, annars får hon inte sin efterlängtade operation (ett öde värre än döden).

Jag tyckte det var ett spännande koncept, men det tog över halva boken innan berättelsen fick lite nerv och det fanns stora luckor med saker jag hade velat veta. Boken följs sedan av Pretties, som jag tyckte var rätt svag med ett jobbigt, men träffande, språkbruk - everything is like, totally, bubbly! Nummer tre, Specials, är min favorit. Lite mer själ och grubblerier i den :) En mer spännande typ av operation också. Bok fyra, Extras, har helt nya huvudpersoner och visar hur världen utvecklats några år efter upplösningen i Specials. Tyvärr tog väl mänskligheten inte direkt några steg framåt och det viktigaste i livet har blivit att synas - och här sitter jag med en blogg... :)

  

City of Fallen Angels: En jakt på inre demoner

City of Fallen Angels är fjärde delen i Cassandra Clares serie Mortal Instrument och den jag gillar bäst hittills. Ända tills jag kommer till upplösningen. Men jag tar det som är bra först:

• Handlar mycket om inre demoner den här gången, både bokstavligt och bildligt. En hel del grubblande om ens egen godhet och värde. Simon är min nya favorit. Han och Jace står för en hel del av grubblandet, men Simons problem känner jag lättare igen mig i (även om de i mångt och mycket är samma som Jaces). Diskussionen om arv och miljö fortsätter.
• Lilith, Adams första fru, var med. Jag känner att jag vill läsa på vad som står om henne som biblisk gestalt.
• Två karaktärer som innan bara nämnts av de andra kommer in i handlingen.

Men så var det upplösningen då. Den vimlar av förälskade par, men alla paren har så storslagna kärekshistorier att Romeo och Julia skulle hamna i skymundan. Eftersom de flesta huvudpersonerna är tonåringar så kan man ju se mellan fingrarna (första kärleken är förhoppningsvis himlastormande), men när en 700-årig karaktär känner lika starkt efter bara en kort kärlekssemester med sin "squeeze" så blir det lite mycket.

Med tanke på hur starka känslor de har för varandra så är de extremt dåliga på att faktiskt uttrycka dem. Återigen så kan ju det förklaras med att de är tonåringar och ovana vid att ha förhållanden, men tröttsamt att läsa blir det i alla fall. Lite: "Nej, jag har inte pratat med honom, han ringde inte tillbaka när efter jag sökte honom." Och då har de varit med om strider på liv och död tillsammans. Suck. Eller när man blir svartsjuk på att ens partner haft förhållanden innan - när någon har levt i flera hundra år får man väl hoppas att de inte varit ensamma hela tiden...

Blev extra besviken på Clary. Dels för att hon en av dem som inte pratar och som låter deprimerade vänner "vara ifred", men mest för att hon, för att vara snäll och bekräfta sin kärlek för någon som tvivlar, går med på att gifta sig trots att hon inte vill.

Och min gamla favorit Jace. Hans sarkastiska narcissism saknades nästan helt. Allt som händer är hans fel. Han är bara värd förakt. Det vore bättre om han inte alls fanns. Tycker han. Ett himla ältande blir det. Och då lämnar man honom ensam? Där trodde jag att han skulle ta livet av Sebastian en gång för alla och därmed begå självmord. Med tanke på hur slutet var så hade jag föredragit det.

Bara för att klarlägga: Gillar den här boken, trots allt.

Bok 1
Bok 2
Bok 3 

City of Glass: I'm a sucker for a good love story

I del 3 av The Mortal Instruments, City of Glass, har serien hamnat på rätt spår igen. Inser att jag gillar gryende kärlekshistorier... City of Glass syftar på Alicante, huvudstad i det gömda Idris dit våra huvudpersoner kommer. Beskrivningen av staden får den att låta som en medelhavsby från 1800-talet med väldigt rigida regler och styre, och fördomarna haglar.

Valentin är tillbaka och ska "rädda" Nephilim från sig själva, till vilket pris som helst. Men det är inte det som fångar mig, det är relationerna (en del föräldra-barn relationer i den här boken) och reflektionerna och självhatet inne i Jaces huvud som gör att jag hela tiden vill läsa vidare.

Boken känns rätt slutgiltig och nästan alla lösa trådar binds ihop. Det känns som att jag läser sista boken i en triologi, inte att jag bara  kommit halvvägs i en serie.

Läs om del ett här.
Läs om del två här. 
Läs om del 4 här.

City of Ashes: Lite väl många demoner

City of Ashes är del två i Cassandra Clares The Mortal Instruments-serie, dessvärre är den inte lika bra som ettan. Det är liksom mer action och mindre känslor. Det fanns naturligtvis bra saker ändå - gillade komma ut-temat, svårt både för homos och vampyrer. Fördomarna mellan vampyrer och varulvar var kul att läsa om. Gillade också den rabiata inkvisitorn och hoppas att någon mer kommer att upptäcka vad det nu var hon upptäckte precis innan hon dog. Favoritkaraktären var Alec, han fick lite mer personlighet här än i den första boken.

Tankar om bok 1, City of Bones, här.
Läs om del 3, City of Glass, här.
Fjärde delen finns här.

I am Number Four: Ologiskt om alien med superkrafter

Har läst I am Number Four av Pittacus Lore, men är inte helt övertygad. Bakgrunden är att den utopiska planeten Lorien attackerats av morgadorier med syfte att stjäla Loriens resurser. För att lyckas med det slaktar de hela Loriens population, inklusive djuren. Nio barn, alla med speciella förmågor som visar sig i tonåren, och deras väktare lyckas komma ombord ett rymdskepp och sätter kurs mot jorden. Så långt är allt logiskt. Problemet för mig är att morgadorierna jagar efter barnen till jorden och söker efter dem med ljus och lykta för att döda dem med. Eftersom de redan erövrat Lorien och skövlat den tills det inte ens finns vatten kvar, så förstår jag inte ansträngningarna de lägger ner på att få tag på rymlingarna. De nio barnens (eller tonåringarnas, eftersom boken börjar när de varit på jorden i 10 år) mål är att överleva och så småningom återvända till sin hemplanet och bygga upp livet där igen. Men igen, med tanke på att planeten redan är ödelagd förstår jag inte varför mogadorierna skulle ha något att invända mot det?

Förutom det så är det en hyfsat okej bok om en tonåring (man följer barn nummer fyra i boken) som levt hela sitt liv på flykt och som försöker gå igenom livet i olika småstäder utan att utmärka sig, så att inte mogadorierna hittar honom, vilket tydligen också betyder att inte lära känna någon? Personbeskrivningarna är lite kliché med sci-fi-nörden, populäre sportkillen och mobbaren, reformerade cheerleadern... I stridsscenen på slutet har författarna (de är två som samsas under pseudonymen) klämt i med allt de har, vilket blir mer tröttsamt än spännande.

Att mogadorierna troligtvis planerar att erövra jorden är något som jag tror kan bli behållningen av att läsa de böcker som följer. Boken jag läste avslutades med första kapitlet från fortsättningen - och det känns som att de nio barnen kanske inte är helt slumpvis utvalda, att det kan finnas en större plan än vad deltagarna vet om.

Del 2 - The Rise of Six
Del 3- The Rise of Nine

City of Bones: En värld full av skuggor

Bild lånad från adlibris

Har upptäckt en ny serie - Mortal Instruments av Cassandra Clare :D Fastnade så gott som omedelbart när jag läste första boken i serien, City of Bones, och väntar nu ivrigt på att fortsättningen ska landa i brevlådan.

Boken handlar om 15-åriga Clary som upptäcker att det finns en slags "parallellvärld" som vanliga människor inte kan se. Hon lär känna några skuggjägare (det är de som slåss mot demonerna som våldgästar jorden) och sedan rämnar hela hennes värld. Hennes mamma kidnappas och samtidigt förskjuter "bonuspappan" henne. Allt beror på att mamman har stulit en av de mest åtråvärda sakerna som finns i skuggvärlden. Mamman och en omedveten Clary visar sig ha ett förflutet i skugglandet Idris och genom boken får Clary pusselbit efter pusselbit till sitt förflutna.

Det finns flera anledningar till att jag gillar boken:

• Den utspelar sig i nutid, i och för sig i NewYork, men i det mindre omskrivna Brooklyn.
• Huvudpersonen Clary känns verklig. Lite självupptagen som så många är under tonåren, och lite av en särling redan innan händelserna i boken tar sin början. Dessutom en tjej som vet vad hon vill och som inte är passiv på något sätt. Kanske lite väl ung och skicklig dock.
• Personbeskrivningarna överlag är riktigt bra, med mer djup och motstridiga känslor än i många andra böcker. De inbördes relationerna mellan de tonåriga huvudkaraktärerna och mellan dem och deras föräldrar tillhör också det som är bra.
• Äntligen en kärlekshistoria där man inte kan räkna ut vad som ska hända redan från början. Det är inte ens självklart vem som kommer vara med i den. När kärlekshistorien väl börjar läggs det inte jättemycket tid på den, eftersom karaktärerna i boken har ett mycket mer angeläget uppdrag. Och sedan... blir man minst sagt förvånad.
• Skuggvärlden med dess invånare: demoner, silent brothers, vampyrer, varulvar och skuggjägare för att nämna de mer framträdande. Beskrivningen av deras klasssamhälle (eller rassamhälle) och de konflikter som blir resultatet är rätt tankeväckande.

Läs om del 2 här.
Läs om del 3, City of Glass, här.
Läs om del 4 här.

MsHisingen - same ol', but different

Så gjorde en namnändring idag. Det tre år gamla mediakonsumista som skulle leka med med begreppet fashionista kändes helt enkelt inte som jag längre. MsHisingen däremot - känns just idag klockrent :) Om namnbytet gör något med kvalitén och frekvensen på inläggen återstår däremot att se...

The Silver Linings Play Book: Gulliga psykiska problem

Jag hade rätt stora förhoppningar på Du gör mig galen (vilket är en urusel titel, föredrar den engelska: Silver Linings Playbook), men blev besviken trots att det är en rätt trevlig film. Eller kanske just därför. Bipolär man med misshandelsdom möter kvinna i sorg och med självdestruktivt beteende. Han umgås också med sin pappa och största skillnaden mellan pappan och honom är att pappan inte är diagnostiserad. Det känns inte som att just de ingredienserna ska göra en TREVLIG förutsägbar film.

Gillade att huvudpersonerna var så obekvämt uppriktiga att det var en social mardröm att umgås med dem, men på slutet spelade de det där tröttsamma romantiska spelet som är så vanligt på film (och annars med?). Gillade middagen hos kompisen, familjeslagsmålet på vinden och Tiffanys stackars föräldrar. Tyckte också att jag förstod Tiffanys skulddrivna beteende väldigt väl.

Jennifer Lawrence gör ett bra jobb i den kvinnliga huvudrollen, Bradley Cooper funkar rätt okej i den manliga. Roligt att se Julia Stiles igen, tror att hon egentligen hade gjort en väldigt bra Tiffany, på ett lite mer slitet sätt, Lawrence är bra, men ung.

Tyckte inte om det gulliga: Det var alldeles för många helyllekaraktärer - polisen, brorsan och hans vänner, mamman, psykiatrikern, bästa kompisen och, framför allt, kompisen från psykhuset. Det livsbejakande sökandet efter "silver linings", indierna på fotbollsmatchen, brevet, vadet, dansen (där satt jag bokstavligen med halsduken som skämskudde framför ansiktet) var näst intill kväljande. Jag blev också väldigt underväldigad av Rober De Niro som pappa. Läste någonstans att filmen var feelgood, medan boken var feelbad, så den kommer jag kanske att läsa lite längre fram.

[bubble]: I paranojans våld

[bubble] är den sista, men inte den bästa, delen i Anders De La Mottes trilogi [geim], [buzz] och [bubble]. Berättelsen framförs, och läses, i ett hejdundrande tempo, men huvudpersonen HP är så paranoid att varken han eller jag vet vad som är verkligt och hans syster Rebecca är lika förvirrad hon, vilket gör att boken blir rätt frustrerande att läsa.

På slutet binds trådarna från alla tre böckerna ihop och... jag blir besviken. Var det inte mer? Allt det besväret och intrigerandet för det här? Var det värt det? Och varför... jag fick väl inte svar på... Hmmm. Ibland stör jag mig lite på den här typen av böcker som krånglar till allt så till den milda grad.

Tror att det här skulle bli en strålande filmserie dock, inte en tråkig minut.

Insurgent: Jag är nog dessvärre Erudite, suck. Vad är du?

Bild lånad från adlibris

Insurgent av Veronica Roth är fortsättningen på Divergent och den är bra! Man får följa Tris när hon rör sig mellan de fem olika falangerna och de "kastlösa" och man får större insikt i hur de olika delarna fungerar och passar ihop och hur manipulerade de är. 

Under besöken hos de olika falangerna försöker hon och hennes följeslagare hitta det som Erudite har riskerat hela samhället för att få tag på. Hela bilden är fortfarande inte klar, men det som antyds är stort, även om jag reagerade på antalet generationer (försöker att inte spoila något här...). Här finns också ett embryo till tanken bakom det väldigt ologiska styrelsesättet som jag suckade över när jag läste första delen.

Tris själv känner skuld över sina föräldrars död, relationen med pojkvännen Four knakar (och med ens tycker jag att hela romantikdelen är mycket bättre skriven...) och hennes falang, Dauntless, är inte längre vad den brukade vara. Dessutom är hennes älskade bror mer indragen än vad han låtsas om. Som om inte allt det här vore nog så fortsätter jakten på de "annorlunda" (divergents) oförtrutet. Gillade verkligen den här boken.