Hönan som drömde om att flyga: Sun-Mi Hwang

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Hönan som drömde om att flyga handlar om den utslitna och deprimerade burhönan Knopp vars högsta önskan är att få värpa ett av sina ägg, att få bli mamma. Ju fler ägg som tas ifrån henne desto ledsnare blir hon, tills det en dag inte finns några ägg kvar i henne. Hon gallras ut, lyckas mot alla odds undfly "dödens grop", men mottagandet bland gårdsdjuren är allt annat än varmt och hon körs ut i vildmarken där en hungrig vessla är på jakt. Till slut hittar hon ett övergivet ägg och hennes önskan att bli mamma uppfylls äntligen. Vem bryr sig då om att ungen ser lite annorlunda ut?

Tankar: Andra boken jag läser i Lyrans jorden runt-resa, den representerar stoppet Sydkorea och det som framför allt fick mig att fastna för den var det absolut ljuvliga omslaget. Det är en välskriven fabel, men det är också i mycket en väldigt tröstlös bok där allt inte löser sig bara för att en önskan slår in. Stackars Knopp får nämligen inte ett lätt och lyckligt liv heller som mamma. En historia om frihetslängtan, en vilja att höra till och moderskap som trots små djurs tragiska liv inte riktigt förmår att gripa tag i mig vilket får mig att känna mig ganska kallhjärtad när jag skriver det.

Bloggsemester

Upptäckte just att det var en vecka sen jag postade senaste inlägget, trots att jag har en hög så gott som färdigskivna recensioner på lösblad. Jag har helt enkelt inte varit sugen på att skriva (och knappt på att läsa heller) så jag ger mig själv resten av mars att vara inläggsfri med gott samvete och hoppas att lusten kommer tillbaka.

Önskar er en glad påsk och en skön ledighet!

Smakebit: Stigma

Bild lånad från bokus

Har precis börjat på boken som dagens smakebit kommer ifrån, Stigma av Åsa Schwartz. En grupp semestrande vandrare har just upptäckt en man som varit begravd i isen i några hundra år:

     Så är hon framme hos honom. Hans läppar formar en sista bön. Inom Jessica ekar ord som bara hon kan höra. Hon slänger sig ned och tar hans hand för att tillfredsställa hans sista önskan. En krypande känsla övergår till en stöt som fortplantar sig från Jessicas hand, upp längs hennes arm och slutar i ryggraden. Hon sitter som förstenad i någon sekund. Sedan släpper greppet och mannens arm ramlar slapp ner på isen. Hon ser oförstående på sin handflata. En svagt rosa svullnad går längs livslinjen och suddar ur dess konturer.

Fler smakbitar hittar man hos Mari. Ha en fin söndag!

The Masked Truth: Kelley Armstrong

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

The Masked Truth handlar om Riley som lider av posttraumatisk stress och självförakt efter att ett par hon satt barnvakt för sköts medan hon gömde sig under sängen. I ett försök att få bukt med känslorna ska hon delta i en terapihelg tillsammans med andra tonåringar med problem. Ungdomarna man får träffa gillade jag, det tog inte lång tid innan jag brydde mig om de flesta av dem och bäst av dem alla var Max. Max med sin hemlighet som håller på att förstöra hans liv. Det dröjer dock inte länge förrän tre beväpnade och maskerade män bryter sig in och tar hela gruppen som gisslan.

Tankar: Det här är en bok där det händer mycket. Det är en hel del livshotande situationer och det var spännande och svårt att slita sig från boken, även om det ibland blev lite mycket av att smyga omkring i ett nästan öde hus. Här finns förresten ett av de mer svårköpta inslagen - varför ordnar man en terapihelg i ett kontorskomplex som är under ombyggnad? Eller jag vet varför, men hur kommer det sig att inga föräldrar som lämnar sina barn där reagerar? I bakgrunden finns en invecklad komplott som jag tyckte var bokens svagaste del, det blev lite löjligt komplicerat och uträknat, jag tror att jag hade tyckt ännu mer om boken om den rundats av efter första hälften.

Det handlar också om psykisk sjukdom och det var intressant, speciellt Max som är så rädd för sin diagnos och inte längre litar på sig själv, där blev jag som mest berörd. Naturligtvis (?) är kärlek också en ingrediens, jag gillar paret som formas, men tycker inte det är nödvändigt att så gott som all ya måste ha en romantisk tråd.

Manners & Mutiny: Gail Carriger

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus

Manners & Mutiny är den sista delen av fyra om Sophronia som går på en flygande flickskola (ett luftskepp) där man kombinerar etikettsregler med spionage. Under en tebjudning infiltreras skolan av picklemän och strax därefter börjar skolan sin kraschlandning. Sophronia gömmer sig kvar medan övriga elever evakueras och hon försöker febrilt decimera antalet bovar medan hon blir allt mer skadad. Till slut verkar det inte finnas något annat val än det ultimata offret.

Tankar: Jag var inte speciellt sugen på den här, var lite besviken på föregångaren och ville mest städa upp bland de många bokserier jag har igång, men jag tror inte jag hann läsa mer än en sida innan jag var himla glad att hade den i händerna! Jag som börjat ge upp steampunk som genre...

Det var kul att få återse det lilla tjejgänget tillsammans med deras lärare, syskon, fiender och kärleksintressen igen, några av dem visade sig ha väldigt oväntade hemligheter. Tilltalas överlag mer av karaktärerna här än i tidigare böcker, de har vuxit upp lite genom serien och man får se fler sidor och dolda motiv hos en hel del av personerna. Dessutom fick kläder, gadgets och accessoarer mindre plats vilket jag uppskattar.

Fallet med picklemännen började redan i första boken, men det är först nu som både jag och Sophronia äntligen förstod hela planen vilket gör att man lite bakvänt får större förståelse för tidigare händelser. Boken avslutas med att uppsamlingskapitel där man flyttas fram lite och får se hur livet far med de flesta av huvudkaraktärerna och för en gångs skull stör det greppet mig inte så mycket, det passade bra in i berättelsen. Man får också en snygg inspark till Carrigers serie The Parasole Protectorate som i den här världen utspelas dryga tjugo år senare även om de publicerades före.

Sadako och de tusen papperstranorna: Eleanor Coerr

Bild lånad från adlibris, vill
man ha den på svenska verkar
biblioteket vara säkraste kortet

Så jag läste Sadako och de tusen papperstranorna för mina tredjeklassare och jisses vad svårt det var att läsa utan att börja gråta! Den handlar om Sadako som blir diagnostiserad med "atombombssjukan" eller leukemi när hon är tolv. Hon var två när atombomben släpptes över Hiroshima, men strålning kan vara ett långtidsgift. Man får läsa om livet strax före insjunknadet, vistelsen på sjukhus och hennes förtvivlade bön att bli frisk som hon skickar med varje papperstrana hon viker. Enligt en gammal japansk myt så ska tusen vikta tranor uppfylla en önskan, men i boken hinner hon aldrig dit. I verkligheten hann hon med råge, men jag antar att det gör en sämre historia.

Boken jag läste kom från biblioteket, den hade fina illustrationer vilket var dubbelt bra eftersom de också hjälpte till att ge eleverna en bild av de mer japanska fenomenen som kimonos och altare i hemmen. Den avslutades med bilder från fredsmonumentet där en staty av Sadako håller en trana i händerna och en beskrivning av minnesmärkets uppkomst. Både jag och eleverna tyckte den var väldigt bra och det faktum att den baseras på en sann historia gör att man blir extra berörd.

Ja jag har mens, hurså? Clara Henry

Bild lånad från adlibris,
finns också på bokus

Ja jag har mens, hurså? är en informativ och underhållande bok om mens. Man får lära sig om hur kroppen och livmodern fungerar, olika typer av mensskydd gås igenom, det finns avsnitt om pms och mensvärk och hur det kan hanteras liksom lite om hur menstruerande kvinnor behandlats genom historien och i olika kulturer. Så långt är allt "normalt" om än ovanligt ingående, men texten blandas också med mer eller mindre smarta lifehacks som hur man kan bära sitt mensskydd till en offentlig toalett, vad man kan svarar på tykna frågor från de som inte har livmoder, hur man kan göra om man vill ha sex under mensen etc.

Det här är en nyttig bok med ett trevligt och positivt tilltal förstärkt med personliga anekdoter från författaren. Hela texten är dessutom ett försök att normalisera både mensen i sig och mens som samtalsämne. Jag önskar att jag hade haft den här boken när jag var nybörjare på området, numera har jag funderat ut det mesta av det som står i boken på egen hand :)

Smakebit: Love Life

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus

En grå söndag här på Hisingen så jag har bestämt mig för att fixa i ordning lägenheten tillsammans med den sista timmen av Rob Lowes Love Life i form av ljudbok. Jag tyckte väldigt mycket om hans Stories I Only Tell My Friends. Den här är inte fullt lika bra, mer episodisk än föregångaren, men bra nog och med en del höjdpunkter. Här är ett utdrag om när han coachade en av sönernas baseballag:

     Then the next mom spoke up. “I don’t see why you are dividing these boys’ friendships by letting your team win. These teams are from the same class!” 
     “You . . . You don’t want anyone to win?” I responded. I had heard about this new mind-set about sports in schools, but thought it was only a BS punch line for late-night talk show monologues. 
     “Well, I certainly don’t think you should be keeping score!” she answered. The other moms nodded gravely. 
     I explained that, in my view, the tradition of noting the amount of baskets achieved, adding them up and comparing the total to the other team’s is the only objective method to see who played better. The moms sniffed and looked at one another. I haven’t felt such tension and disapproval since I sang with Snow White at the Oscars. 
     “Well,” Norma Rae said with finality, “I don’t think it’s fair to have winners and losers."

Fler smakbitar hittar man hos Mari. Trevlig söndag!

The Husband's Secret: Liane Moriarty

Bild lånad från bokus,
finns även på adlibris
och översatt till svenska

The Husband's Secret handlar om Cecilia som hittar ett brev på vinden, på utsidan står det "Öppnas i händelse av min död" skrivet med hennes makes handstil. Men hennes make är inte död, bara bortrest på affärsresa. Hon tänker ju absolut inte öppna brevet, men han blir väldigt konstig när hon nämner brevet i telefon och kommer hem flera dagar innan han egentligen väntas tillbaka. Det är något som inte stämmer.

I en annan del av Australien faller Tess lyckliga äktenskap i bitar när maken hittar en ny och hon flyr klentroget till sitt barndomshem tillsammans med deras son.

En tredje kvinna, Rachel, sörjer fortfarande sin döda dotter trots att det gått 20 år sedan hon dog och får på toppen av det reda på att hennes son ska flytta med hennes älskade barnbarn till New York. Så småningom börjar deras historier vävas in i varandras.

Tankar: En trevlig bok med karaktärer som är lätta både att tycka om och känna igen sig själv och andra i, troligtvis för att de alla har sina fel och egenheter. Humor blandas med starka känslor (mest hos karaktärerna, som läsare blir jag väl sällan jätteberörd), så fastän historien bitvis, särskilt Cecilias tråd, är förutsägbar så är det underhållande läsning även om den inte lär sätta några djupare spår. Big Little Lies av samma författare är strået vassare tycker jag.

Bloggjerka: Ljudböcker

I helgens jerka undrar Annika om vilken som är vår favoritljudbok, uppläsare eller annat passande till ämnet. Det blir inte så många ljudböcker för mig, kanske en i månaden för jag rör mig mycket mindre än vad som är bra för mig. Men några favoriter har jag:

1. Stephen Fry som uppläsare av Harry Potter-serien. Härlig inlevelse och brittisk engelska. Mumma!
2. Rob Lowe är en ny favorit när han läser sina memoarer :)
3. Saker min som behöver vet om världen av Fredrik Backman var en bra ljudbok. 

Jag är inte jättebra på att lyssna på ljudböcker, ibland slinker tankarna iväg och efteråt vet jag inte riktigt vad som hänt... Det har blivit några memoarer av kända personer för där känner jag att det inte är lika noga, missar jag en bit om tonåren så funkar boken bra ändå (samma med Backman-boken ovan som består av vitt skilda ämnen). Men är boken tillräckligt bra *host*Harry Potter*Host* så blir plötsligt fokuset mycket bättre.

Det har också en hel del att göra med uppläsaren - jag har svårt för när det går långsamt och även om jag uppskattar när texten läses med intonation så blir det ibland ett sådant utspel att jag bara ryser av överspelet och irriterar mig på att jag inte hör texten mellan alla snyftningar och breda dialekter. Någon gång har jag träffat på att böcker där flera olika berättare turas om fått varsin uppläsare och det har varit väldigt bra, så mycket enklare att hålla reda på vems kapitel man är i.

Buy a Whisker: Sofie Ryan

Bild lånad från adlibris,
finns också på bokus

Buy a Whisker är den andra delen i serien Second Chance Cat Mysteries som utspelar sig i en liten kuststad i Maine. Det är vinter och antalet turister att sälja saker till är lågt, men det finns planer på att göra om hamnpromenaden för att förlänga säsongen. Det finns bara ett litet problem - Lily som äger en av lokalerna vägrar att gå med på planerna till alla de andra butiksägarnas förargelse, trots alla pengar som står på spel. Hon trakasseras och en morgon hittas hon död.

Sarah som äger en second hand-butik anar ugglor i mossen och de fyra pensionärer som var inblandade i lösningen av förra bokens fall ser sin chans att få leka detektiver igen. Tillsammans hjälps de åt att prata med alla inblandade de kan komma på vilket så småningom blir farligt.

Tankar: Jag kallade första boken mysdeckare, men en rättare benämning vore nog mysmysmysdeckare, för det är väldigt mycket mer prat (och mycket prat är det) om matlagning, möbelrenoveringar, skyltfönstersarrangemang, pubkvällar etc. än action. Karaktärerna är mysiga de med, men de flesta ganska förglömliga. Den som gjorde mest intryck i förra boken var katten Elvis som är härligt egen och särdeles intelligent, men han fick inte så mycket plats i den här, pratet tog väl för stor plats...

Vill man läsa om några vänners liv i en amerikansk liten kuststad så är det här en okej bok, men vidare mycket "mystery" är det inte. Stör mig också lite på att Ryan helt släpper första bokens fall där deras väninna blev misstänkt för mord. Henne pratar det konstigt nog inte med en enda gång. Skulle tro att det här är den sista boken i serien för mig trots Elvis.

En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret: Brian Selznick

Bild lånad från bokus

En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret handlar om Hugo som växer upp med sin urmakare till pappa. Pappan hittar en bortglömd gammal automat på vinden till ett museum och när han håller på att laga den blir han inlåst och sedan börjar museet att brinna...

Hugo får flytta till sin alkoholiserade farbror som arbetar med klockorna på stadens järnvägsstation och farbrorn inser snabbt att det är smartare att lära upp Hugo hur man sköter klockorna än att låta honom gå till skolan. På en tur utanför stationen går Hugo en dag förbi det nedbrunna museet och hittar där den gamla automaten liggande i askan. Hugo blir besatt av tanken på att hans pappa har lämnat ett meddelande till honom i den och börjar stjäla reservdelar för att få igång den. (Allt det här händer tidigt i boken, så det är inte så spoilrigt som man kan tro.)

Tankar: Jag hade det här som högläsningsbok för min trea och p.g.a. alla fina illustrationer använde jag den med dokumentkamera. Eftersom historien ungefär till hälften berättas enbart med bilder, ibland dryga tiotalet uppslag i följd så känns det som en förutsättning när det är många som ska lyssna.

Jag valde den just för det grafiska inslaget, för att vidga barnens erfarenhet av olika genrer, men jag tyckte bitvis att den var lite seg i textdelarna. Barnen var desto nöjdare, massor med höga poäng (och en enstaka lågpoängare) så nu vill de se filmen :)

Stories I Only Tell My Friends: Rob Lowe

Bild lånad från bokus,
finns även på adlibris

Rob Lowe har skrivit självbiografin Stories I Only Tell My Friends som sträcker sig från vad som verkar vara hans tidigaste minnen till slutet på hans medverkan i Vita Huset (The West Wing). Det är en intressant bok som bitvis är väldigt rolig. Jag lyssnade till ljudboken inläst av författaren själv och tycker att han gjorde ett bra jobb med undantag för hans imitationer som bara lät udda?

Det är en del kända namn som dyker upp, men jag har inte lika ont av det som jag har haft i en del andra böcker. Jag vet mestadels vem han skriver om (vilket inte är en självklarhet för mig) vilket gör stor skillnad för intresset, och han hamnar inte i fällan av att lyriskt hylla alla som nämns. Naturligtvis står det snälla saker och han avhåller sig från skitsnack, men det som framför allt står med är vad de sa, gjorde och upplevde tillsammans. Ett exempel från när filmen Outsiders gjordes: en av de andra huvudrollerna innehas av Tom Cruise som beskrivs som väldigt hyper, vilket jag lätt kan se framför mig, men när Patrick Swayze sedan anländer till filminspelningen får han Cruise att framstå som lobotomerad i jämförelse :) Lowe  och bröderna Charlie Sheen och Emilio Estevez var vänner när de växte upp, hade varit kul att få reda på vad han tycker om Sheens och Cruises livsval nu...

En av sakerna jag gillar med boken är att Lowe inte skyr att skriva om de dystrare sidorna med tillvaron, även om han ofta har med ett humoristiskt stråk även där. Så historien om föräldrarnas skilsmässa och hur den efterföljande flytten påverkat honom finns med, liksom alkoholmissbruket och hur han nästan lyckades sabba sitt livs viktigaste förhållande, hans vilja att passa in till varje pris och tvivlet han har när han misslyckas med att få rollerna han så gärna ville ha.

Jag ger den här boken ett högt betyg för av de självbiografier jag läst/lyssnat på är den här i särklass bäst. Den är intressant och personlig, bra skriven och ger en inblick i 80-talets filmindustri, brat-packets uppkomst, hur det är att bli känd riktigt snabbt och hur viktigt det är att välja rätt projekt. Och inte en enda gång beklagar han sig över att det är svårt att skriva boken, något som jag önskar att fler memoarskrivare tog efter.

The Walking Dead, book 2: Robert Kirkman

Bild lånad från adlibris

Våra vänner från första boken har hittat ett ställe där de kan leva i relativ trygghet (så fort de rensat det från zombierna som finns där) - ett fängelse där stängslen är höga, förråden välfyllda och med bara fyra interner fortfarande vid liv.

Dessvärre krävs det mer än att man är fysiskt avskild från de odöda för att man ska vara säker. Nu när de äntligen kan koppla av och så smått börja planera för en framtid börjar nämligen deras egna demoner komma upp till ytan och när man hinner tänka efter inser en del att livet kanske inte är värt att leva längre. Stressen får de stackars överlevande att uppföra sig alltmer extremt och det är få man kan lita på när deras psyken får dem att uppföra sig alltmer irrationellt. Rick får diktatoriska drag (han har ju faktiskt varit polis så vem kan veta bättre än honom hur man överlever en zombieapokalyps?) och han börjar allt mer att köra över de andras åsikter. Han halkar också in i ett alltmer misogynt beteende.

Tankar: Som jag skrev efter första boken så ville författaren skriva en zombieskildring som inte tar slut, där personerna inte blir räddade på slutet och jag måste säga att det är påfrestande läsning. Allt är fullständigt hopplöst nästan hela tiden och det blir liksom inte bättre. Det finns tillfällen när saker och ting ser ut att gå bra, men de följs oundvikligen av att allt blir sämre.

Det känns som en mycket trovärdig skildring om livet för några överlevande efter en zombieapokalyps, men jag kommer inte fortsätta med serien. Det är för nedslående läsning för mig och efter vad jag läst så kommer det att fortsätta i samma stil. Så - mycket bra zombiebok, men...

Smakebit: Northanger Abbey

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris 
och översatt till svenska, 
är del i Gutenbergprojektet

Jag har precis börjat på Jane Austens Northanger Abbey, en omläsning eftersom den är Kulturkollos nya bokcirkelbok. Jag läste den för sisådär 20 år sen, men har glömt nästan alltihop vilket känns helt okej med tanke på hur mycket liv som varit däremellan.

Smakbiten kommer från andra sidan där en beskrivning av huvudpersonen Catherine Morland som barn finns, liksom de något oväntade förväntningarna på en hjältinna:

She had a thin awkward figure, a sallow skin without colour, dark lank hair, and strong features - so much for her person; and not less unpropitious for heroism seemed her mind. She was fond of all boy's plays, and greatly preferred cricket not merely to dolls, but to the more heroic enjoyments of infancy, nursing a dormouse, feeding a canary-bird, or watering a rose-bush.

Fler smakbitar hittar man på Maris blogg Flukten fra virkeligheten.
Ha en skön söndag!

Champion: Marie Lu

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Champion är den sista delen i Lus dystopiska serie. Våra huvudpersoner Day och June har varit separerade sen den förra boken avslutades, Day lider av sviterna från experimenten man gjorde på honom och vill inte att June ska få reda på det. June är fast besluten att göra landet bättre och försöker lära sig hur man hanterar kongressen, vilket visserligen är fullt med små maktkamper i skymundan, men ändå ett riktigt trist sätt att tillbringa sina dagar.

Amerikas Republik och Amerikas Kolonier är äntligen på väg att komma överens om ett vapenstillestånd när en av republikens designade pestsjukdomar börjar sprida sig i gränsstäderna och det istället blir fullt krig. Enda chansen att ordna upp det är att få fram ett botemedel och för det behöver man en av de ursprungliga smittbärarna så in på scen kommer Eden, Days lillebror och enda kvarvarande familj.

Tankar: Jag tycker om den här, det händer väldigt mycket. Det är krig, motståndsrörelse och politiskt spel och en överväldigande mängd känslor. Att Day är sjuk gör sitt till och att man vill att han offrar det enda han har kvar svider rejält, det borde finnas en gräns tycker både jag och Day. June känns blekare än i tidigare delar, tror det beror på att det som intresserar mig mest händer där hon inte är. Istället är hennes tråd kongressarbete, kval över sina framtidsutsikter och olycklig och något förvirrad kärlek.

Jag gillar att man får reda på mer om världen efter att den översvämmats. Antarktis presenteras och visar sig ha ytterligare ett nytt sätt att styra sin befolkning, det är behavioristiskt ut i fingerspetsarna och jag dras till det. Hade man fått det att fungera och grundsynen varit bra så låter det inte så dumt. Afrika, Island och några fler platser nämns mer i förbifarten och inte alls lika positivt.

Så, historien och världsbygget tycker jag om, liksom mestadels Day, men det finns också många saker jag stör mig på. En uppräkning kommer här, jag rekommenderar dock att man inte läser den förrän man har läst boken, det vore synd att göra er kritiska till en väldigt läsvärd bok. En stark 4 i betyg fick den av mig, men jag måste få skriva av mig...

1. Min bok inleddes med en världskarta där större delen av Europa är översvämmad, liksom halva Usa och stora delar av Sydamerika. Så hur kan Afrikas kustlinje vara så gott som oförändrad? Och hur kan Brasilien nästan helt behålla formen, är inte det till stora delar ett lågt liggande land? Och England? Skulle kunna fortsätta, men min poäng är att topografin borde varit det som avgjort vad som skulle klarat sig över ytan eller inte.
2. Man kan bara skapa ett botemedel om man hittar patient "noll", alltså den först insjuknade... Hade det varit så det fungerade så hade det funnits många fler allvarliga sjukdomar idag, för då måste man hitta första patienten innan den dör. Och om man nu måste hitta en specifik person borde då inte den senast insjuknade vara bäst så att man fått med eventuella mutationer?
3. Day har en hjärntumör som har växt till sig under fem år och nu är livshotande, men det är inte förrän i den här boken som den gör ont nästan precis hela tiden. Hur kunde det förändras så mycket på den korta tid som förflutit sen de tidigare två böckerna? Han svimmar och spyr och faller ihop lite varstans, förutom när det absolut krävs att han håller sig på benen för att rädda landet ur knipa - då fungerar han till uppdraget är slut. Hmmm.
4. Och varför måste de vara femton? June ska utbildas till ledare över kongressen och Day är hjälten som hela landet ser upp till och lyssnar på. Dessutom är de överjordiskt skickliga på allt de företar sig - June är likvärdig och ofta bättre i strid än soldater som har dubbelt tyngd och erfarenhet, Day kan klättra uppför vilken skyskrapa som helst och göra upp planer som lurar de mest luttrade. För att inte tala om vilken överkropp denne 15-åring måste ha, han bär regelbundet omkring på June och lillebrodern och det är långa sträckor vi pratar om. När jag tänker på de gängliga och ganska taniga killarna som gick i mitt högstadium så får jag inte ihop bilderna... Hade Lu gjort dem några få år äldre så skulle jag ha svalt det lättare.
5. Slutet! Jag hoppades länge att June skulle vara gravid och Day leva vidare i deras barn, men nej, inga barn gjorda och Day överlevde. Jag tycker ju om honom så det borde ju inte vara en nackdel, men när han förutom den livshotande hjärntumören som är nästan omöjlig att operera dessutom blir skjuten i både sidan och bröstet så hade jag faktiskt föredragit att slutet blivit logiskt.
6. Idén om den första kärleken som varar för alltid...

Tigern: Jupiter Josephsson

Foto: Urban Jörén

Teaterföreställningen Tigern kategoriseras som "mockumentär" av Jupiter Josephssons Theatre Company. Man får träffa en del av befolkningen i en medelstor europeisk stad där en tiger en dag rymde från djurparken. Pjäsen består av vittnesmålen från de som stött ihop med tigern under dess timmar i frihet.

Man får bland annat höra om hur det gick när det missbrukande paret lät tigern fotograferas med turister mot pengar, om den gamle ensamme mannen som äntligen fick någon att prata med och som dessutom hjälpte till med att skrämma bort tonårsligisterna från grannskapet samt från bankdirektören, turisten, busschauffören etc. Några icke-mänskliga karaktärer som en gråsparv och en bil bidrar också med synpunkter.

Det är fem mycket duktiga skådespelare som spelar 23 roller och trots mestadels (men inte enbart) grundläggande rekvisita så bryts inte illusionen. Det var en fantastiskt rolig och absurd föreställning och jag skrattade nästan oavbrutet. Skrattet tenderade dock att fastna i halsen lite då och då, för tigern var så mycket mer än en tiger - hon var också flyktingen, tiggaren, den psykiskt sjuka eller bara den allmänt oönskade. Kommer den turnerande föreställningen till dina hemtrakter tycker jag absolut att du ska gå och se den.

Burnt Paper Sky: Gilly MacMillan

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus
och i svensk översättning

Burnt Paper Sky: En dag är Rachel och hennes 7-årige son Ben på söndagspromenad i skogen. Ben springer före och försvinner spårlöst. Vi får följa Rachel och polisen James i alternerande kapitel ett år efter händelsen. Det berättas om hur Rachel genomlider alla helvetets kval, men alla lider inte med henne. Är man inte en väldigt ansvarslös mamma som släpper sitt barn ur sikte? Får man inte skylla sig själv åtminstone lite grann? När hon sedan får ett ogenomtänkt utbrott på en presskonferens börjar ryktet spridas om att hon själv ligger bakom försvinnandet och tongångarna bland bloggar och press blir alltmer hatiska.

Allt eftersom dagarna går sedan Ben försvann minskar sannolikheten att hitta honom levande. För James är detta det första fall där han är huvudansvarig. Det är stor press på honom och han tar en del mindre bra beslut vilket fortfarande äter på honom ett år senare vilket man bland annat kan läsa om i psykologens anteckningar från mötena de har.

Tankar: Det är en otäck berättelse med stegrande spänning som är svår att lägga ifrån sig. Det är också ett språk som intresserar, hade jag samlat på citat hade jag haft en uppsjö att välja bland, men nu lägger jag bara nöjt märke till dem och läser vidare.

Jag suger i mig alla de skickligt inlagda ledtrådarna och villospåren som kryddar berättelsen. Det finns många misstänkta, både till Bens försvinnande, men också till läckorna om Rachel som förekommer och varken Rachel eller jag vet vem vi kan lita på. Gillar hur paranoid hon blir, det känns som en trovärdig utveckling. Överlag är känslorna väl beskrivna hos alla inblandade, även hos frånskilde pappan, gamla väninnan, James flickvän, systern etc. Häxdrevet mot mamman är en mindre del av berättelsen än vad jag trodde efter att ha läst baksidestexten, men följdverkningarna är allvarliga. Som läsare är jag inte heller helt opåverkad...

Sekten på Dimön: Mariette Lindstein

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Sekten på Dimön handlar om Sofia som går på en föreläsning om en ny hälsofilosofi - giftfri mat, god sömn och att hämta kraft från sitt förflutna är hörnstenarna. Hon uppmärksammas av den karismatiske föreläsaren och efter ett besök på hälsorörelsens gård på Dimön får hon ett jobberbjudande som är för bra för att tacka nej till. Det börjar bra, men gradvis blir timmarna allt fler och föreläsaren mer krävande. Saker måste färdigställas i tid och i god standard annars börjar utfrysning och anklagelser. Detta är starten till ett allt mer destruktivt liv där förmån efter förmån försvinner för att istället ersättas av hot, psykisk misshandel, våld och idiotiska regler.

Tankar: Fängslande och snabbläst bok med en lätt klaustrofobisk miljö. Vissa dialoger känns väl enkla, men det händer så mycket med karaktärerna att jag inte hänger upp mig på de passagerna. Spännande att läsa både om de yttre skeendena och vad som händer mentalt med personerna i sekten. Man får också små instick med sektledarens historia från barndomen, det känns inte som att han ändrat så mycket på sig.

Författaren har själv ett förflutet inom scientologin och det är tur (bokmässigt, inte så mycket för henne) för annars hade jag haft svårt att tro på att man så snabbt skulle gå med på alla dessa förändringar som stadigt gör allt sämre. Det svåraste att begripa är att Sofia ser att saker verkligen inte är bra och är kritisk mot dem (och jag antar att hon inte är ensam om det), men ändå så lätt fogar sig. Inte hjälper det att sektledaren är ytterst lynnig och spelar ut medlemmarna mot varandra. Man vill desperat befinna sig på hans goda sida.
Känns som att jag har lärt mig en del av den här boken :)

Läsmånad: februari-2016

En suverän läsmånad! Lade ner en Snow Crash som jag inte tyckte om, vilket är ett enormt framsteg för att vara mig, men i övrigt är det 14 av 16 böcker med högsta eller näst högsta betyg. (Hur räknar man förresten medelbetyg när man har en oavslutad bok? Ger men den 0 eller räknar man inte med den alls? Vad skulle du gjort?) Bäst av dem alla dystopin The Girl with All the Gifts där en sjukdom spridits över jorden och man får följa en flicka som vuxit upp under speciella omständigheter. Prayers for the Stolen ligger ett halvt steg under, men det kan hända att den flyttas upp med tid. Stories I Only Tell My Friends är den sista fempoängaren - kan vara den trevligaste biografi jag läst.

Har försökt avsluta/komma ikapp några serier (så att jag kan börja på nya...) och läste de senaste tre roliga Stephanie Plum, så nu dröjer det väl några månader tills det kommer en ny del. Carrigers sista del av Finishing School, Manners and Mutiny, räddade upp serien lite för mig och Sekten på Dimön är hittills bara en bok så det var ju ett lätt projekt. Dessutom har jag bestämt mig för att lägga ner The Walking Dead som visserligen är riktigt bra, men fruktansvärt nedslående. Orkar inte läsa alla de böcker som finns när eländet bara ser ut att fortsätta. Buy a Whisker har en fortsättning, men den gav inte mersmak så den säger jag adjö till, liksom The Morganvilles Vampires där jag äntligen fick tummen ur att skriva recensionen till boken jag läste i december och blev uppmärksammad på hur underväldigad jag var. Så egentligen är det totalt sex serier där jag är ikapp eller har avslutat. Jag är nöjd :)

Statistik:
Lästa sidor: 5837                                         Lästa böcker: 16 ( 2 barn, 1 ljud, 3 non-fic, 2 grafisk)
Böcker på svenska: 5, engelska: 11            Böcker skrivna av kvinnor: 11, män: 5, kombo
Nya författare för mig: 8                               Antal länder: 6
Del av serie: 7 (1 påbörjad, 3 avslutade/up to date och 3 nedlagda innan sista-boken)
Medelbetyg: 4.1 (utan avbrutna Snow Crash)
8 böcker av amerikanska författare
3 böcker av svenska författare
2 böcker av brittiska författare
1 bok av en australisk författare
1 böcker av kanadensiska författare

1 bok av en mexikansk författare

Utmaningar:  
The Reading Challenge: 7 (23/50)
Läs böcker från fyra nya länder: 1 (1/4): Mexico
Skriv om böckerna inom en vecka efter att du har läst dem: Drygt hälften, finns rum för förbättringar...

Böcker:
33.     Prayers for the Stolen - Jennifer Clement  5-/5  *månadsfavorit*
32.     Manners & Mutiny - Gail Carriger  4/5
31.     The Girl With All the Gifts - M.R. Carey  5/5  *månadsfavorit*
30.     Stories I Only Tell My Friends - Rob Lowe  (audio, non-fic) 5-/5  *månadsfavorit*
29.     Den amerikanska högern - Martin Gelin  4/5 (non-fic)
28.     The Husband's Secret - Liane Moriarty  4/5
27.     Tricky Twenty-Two - Janet Evanovich  4/5
26.     Sadako - Eleanor Coerr  (barn, non-fic)  4/5
25.     Top Secret Twenty-One - Janet Evanovich  4/5
24.     En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret - Brian Selznick (barn, grafisk) 3/5
23.     Takedown Twenty - Janet Evanovich  4-/5
22.     Sekten på Dimön - Mariette Lindstein  4/5
21.     Buy a Whisker - Sofie Ryan  3-/5
20.     Ja jag har mens, hurså? - Clara Henry (non-fic)  4/5
A.      Snow Crash - Neal Stephenson (avbrutit läsningen efter 15 kapitel)   -månadsbesvikelse-
19.     The Walking Dead, Book 2 - Robert Kirkman (grafisk)  4/5
18.     Burnt Paper Sky - Gilly MacMillan  4/5

Film: 
Cirkeln, dvd. Tycker de lyckats väldigt bra med att överföra boken till film! Spännande, bra karaktärer och bra skådisar. Himla synd att den inte verkar få en fortsättning.

Tv: 
Deutschland 83, svt. Om östtysk soldat som beordras att spionera hos västtysk toppmilitär. Ofta spännande och kul med 80-talsnostalgi :)
Breaking Bad, säsong 1-4, dvd. Välspelat och med ständigt nya förvecklingar om en kemilärare som diagnostiseras med cancer och som inte ser någon annan utväg än att börja koka meth för att finansiera sjukhusräkningarna.
Orange is the New Black, säsong 2, dvd. Tyckte ju hela första säsongen var ganska fantastisk, men frågan är om inte den här är bättre ändå. Drama, känslor, humor och underbart egna och oförutsägbara karaktärer!