The Kraków Ghetto 1941-1943

The Kraków Ghetto 1941-1943 är en liten (40 sidor) museibok skriven av en av deras anställda, Anna Pióro. Man får läsa lite om hur gettot kom till och hur det senare avvecklades. Tyvärr är det väldigt lite om vardagslivet i själva gettot, istället har Pióro valt det lite udda greppet att skriva om vissa av husen som i de flesta fall står kvar. Så efter den inledande beskrivningen av hur det hela startades får man läsa om huset där apoteket låg och sedan vissa händelser som inträffade i dess närhet och sedan får man läsa om daghemmet och vissa händelser som inträffat runt där och så vidare. 15 platser hinns med. Oftast är det samma händelser som beskrivs med lite olika fokus och oftast är de händelserna förflyttningar från lägret mot koncentrationsläger eller ren slakt inne i gettot. Står ni och väljer bland böckerna i museishopen så skulle jag nog chansa på någon annan. Kan däremot starkt rekommendera ett besök på Schindlers fabrik och dess fantastiska museiutställning, där kommer livsödena nära på ett helt annat sätt.

Mei wenti! Inga problem!

Bild lånad från bokus

Mei wenti! Inga problem! av Catarina Lilliehöök är en bok om Catarinas flytt till Kina och kulturkrockarna som blir följden. Den är några år gammal, den kom ut 2006, men underhållningsvärdet är det inget fel på :) Det är många personer man träffar i boken, lärarna som lärt henne kinesiska, grannarna i kvarteret, arbetskamraterna och det är många nya situationer som hon hamnar i. Man får läsa om hennes första besök hos en kinesisk akupunktör där behandlingsrummet och väntrummet är samma rum och alla är jättenyfikna på vad utlänningen har för problem. Hennes och mannens skapande av hem först i Pekings hutonger och senare i en lägenhet i Shanghai får en att ana vissa likheter mellan hantverkares tidsuppfattning världen över. Besöket på muren där Catarina försöker uppleva den som hon tycker den bör upplevas, i ensamhet, förstörs av en envis liten gumma till försäljare som förföljer henne i ett allt snabbare tempo tills Catarina till slut frågar vart hon är på väg och får svaret "jag håller dig sällskap"...

Det är en mycket trevlig bok att läsa, full med roande och kärleksfullt skildrade möten med nya saker och den gör mig jättesugen på att besöka Kina igen även om man som turist inte ser alls lika mycket. Till skillnad från många andra böcker om Kina så innehåller den här väldigt lite om politik, på gott och ont.

One for the Money: Janet Evanovich

Bild lånad från adlibris

One for the Money är den första av hela 21 böcker i Janet Evanovichs serie om Stephanie Plum. Jag har läst några spridda böcker innan, men det var kul att få reda på hur allt började, med en arbetslös och skuldsatt Stephanie som utpressar sin kusin att ge henne ett jobb. Kusinen lånar ut borgenspengar och Stephanies uppgift blir att leta upp dem som smiter från rättegången och ta dem med till polisen. I första boken så innebär det att hitta en polis, Morelli, anklagad för mord på en obeväpnad man och för att hitta honom pratar hon bland annat med Ramirez, en tungviktsboxare och tillika sadistisk psykopat, som tycker att hon inte visar honom tillbörlig respekt...

Omdöme: Ingen dum bok alls, en glad-deckare. Stephanie är en person som det är lätt att tycka om, en lite småkaxigarbetartjej, hon gör också en del misstag i sitt nya jobb som gör att det blir lite mer intressant att läsa om. Ramirez får det att krypa i mig, polisen Morelli är en lagom charmig anti-hjälte och Stephanies mormor är härlig, överförtjust som hon är i barnbarnets nya karriär och vapentillgång. Persongalleriet gör att man förlåter att det blir lite väl invecklat när allt ska nystas upp.

Timeless: Gail Carriger

Bild lånad från adlibris

Timeless av Gail Carriger handlar om Alexia, själlös muhaja, som blir kallad till Egypten av en antik vampyrdrottning. Drottningen vill träffa Alexias dotter som är något så ovanligt som en själstjälare. Det blir en händelserik resa över atlanten ihop med Tunstells dramatiska teatersällskap och intrycken i Egypten är faktisk lite som att vara där, både påträngande och exotiska. Så blir ett barn kidnappat...

Omdöme: Det här är den femte och sista delen i serien The Parasol Protectorate och det är en av de bättre. Det är fortfarande drastiskt och underhållande, men det finns dessutom lite mer känslor. Alexia får förödande besked och förblir inte oberörd den här gången. Händelserna som inträffar när dottern, Prudence, är i närheten är härligt underhållande, lite slapstick över dem. Jag gillar också hur snyggt Carriger lovar oss ett slut och knyter det till alfasjukan (blir lite kryptisk här för att undvika att spoila...). Favorittråden är dock den om Biffy, det är den som känns mest.

Rufus: Doris Lessing

Bild lånad från adlibris

Rufus av Doris Lessing är en novell om en alldeles speciell katt som enträget nästlar sig in i i hennes liv. En ganska vanvårdad och mager hankatt som följer efter henne på vägen tills hon till sist ställer ut en skål med vatten som han tömmer i ett svep. Efter mycket tvekan, hemmet har redan två katter, släpps han in.

Omdöme: Det här är en hjärteknipande liten historia om en stackars katt som haft ett hårt liv och när han har blivit upptagen i familjen, men förväntas stanna i köket som en annan askunge vill man ruska om Lessing. Turligt nog får hon samma impuls själv. Han uppskattar, men litar aldrig helt på, sina nya livskamrater tragiskt nog.

Lyssnade på den här inläst av Meg Westergren, men den verkar inte finnas att köpa. Däremot finns en bok med ett totalt intetsägande omslag...

Harry Potter: funderingar kring bok 5-7

Funderingarna jag hade om de första fyra böckerna finns här.

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Harry Potter and the Order of the Phoenix: Det som är den övergripande känslan efter att ha läst (lyssnat på) den här boken är hur totalt onödigt det är att Sirius dör. Det är som Dumbledor säger i samtalet med Harry på slutet, att han borde ha förklarat varför de ville att Harry skulle lära sig ocklumenering och att de aldrig borde ha satt Snape att ha hand om undervisningen. Att inte förklara risken med att ha Voldemort i huvudet gör ju att Harry tror att det är en viss fördel, man kan inte klandra honom för hans ganska håglösa försök då. Sedan kan jag förstå varför Dumbledor är tveksam till att ha lektionerna själv, men varför inte McGonagall? Åtminstone tills Harry lärt sig tillräckligt mycket för att ha en chans mot Snape. Och vilket slöseri med magisk spegel, hade slått mig själv hårt om jag hittat den så sent som Harry och vetat att jag hade kunnat prata med Sirius hela tiden. Och stackars Sirius instängd i sitt dystra hus, tittande på en spegel som aldrig visar någon annans ansikte än hans eget (egen tolkning). En påminnelse till Harry om dess existens hade kanske varit bra...

     Harrys humör i boken känns lite igen från mina egna tonår, det var ofta nära till ilskan den perioden, tycker Rowling gör ett sånt utmärkt jobb! Blir naturligtvis lite extra intressant när man inte vet om det är han eller Voldemort som är arg.
        Hermiones försök att frigöra husalfer genom att lura dem att plocka upp kläder blir inte helt logiskt för mig. Visst, får de kläder av sin ägare är det väl en sak, men att bli fri genom att råka plocka upp kläder på en internatskola för tonåringar... Det borde inte finnas några husalfer kvar efter första veckan på terminen.

        Funderar lite på prefektsystemet, förstår inte riktigt varför man inte tar de äldsta på skolan? Ron får ju t.ex. problem att kontrollera sina storebröder (som förresten blir favoritpersoner i den här boken). Valet av Malfoy känns också tveksamt. Visst han har inflytande över en del av sina kamrater, men han är samtidigt långt ifrån schyst (enorm underdrift).
        Hagrids jättemamma nämns i boken. Jättar överlag beskrivs ju som våldsamma och ganska fåordiga, och normalstora jättar är 20 ft, ungefär 6 meter. Det får mig att fundera på Hagrids pappa. En väldigt lång människa är två meter, vilket skulle göra att han når upp till hennes lår. Han ska någon gång ha förälskat sig i denna enorma, lite primitiva (min tolkning) varelse, och skaffat barn med henne. Hon var ju dessutom med i bilden när Hagrid var liten så de måste ju ha bott ihop, ett långt steg bort från grottor i bergen. Skulle vara intressant att läsa en bok om den kärlekshistorien...
        Umbridges inspektion av lärarna får mig att fundera på hur undervisningen egentligen genomförs, det verkar som att det ofta är väldigt lite samtal och förklaringar. Snape svischar fram instruktionerna på tavlan, sedan kokar allihop fram sina trolldrycker medan Snape går omkring och hånar dem som misslyckas. Spöket Binns sitter och läser upp sina anteckningar utan att avvika från dem det minsta, antagligen hade eleverna lika gärna verkar ha kunnat läsa en bok, det hade förmodligen varit intressantare. Och Umbridge själv säger åt dem vilket kapitel de ska läsa. Inte heller där verkar det förekomma samtal om innehållet efteråt. Inte för att hon tar Hermiones ifrågasättande så bra den gången det förekommer.

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Harry Potter and the Half-Blood Prince: Den av böckerna som är mest fokuserad på kärlek och svartsjuka? Vi har Ron förälskad i Lavender, iakttagna av en bitter Hermione; och Ginny ihop med Dean, svartsjukt bevakade av Harry och en obehagligt fördömande Ron. Man blir lite besviken på den senare som uppför sig som en antik farbror med omoderna värderingar. Alla känslor beskrivs i alla fall väldigt bra av Rowling, inte svårt att se de små dramerna framför sig. Funderar förresten på det här med kärlek i böckerna, det är väldigt många av relationerna som inleds tidigt och leder till livslånga äktenskap (som Ron+Hermione, Harry+Ginny, Arthur+Molly, Lily+James...), skilsmässorna som nämns verkar vara mest förekommande i "blandäktenskap". Lite väl gulligt kan jag tycka, är glad att Tonks och Remus bryter den trenden.
       Den större handlingen, med forskandet om vad Malfoy har för sig liksom historien om horrocruxerna är inte världens bästa omläsning. Det här har varit en av mina favoritböcker innan, men nu när jag vet handlingen så fångas jag inte lika mycket av just den biten, det är de små mänskliga bitarna som intresserar mig mest. Det som fick mig att fnissa mest var Luna som kommentator och Romilda Vanes kärleksdryck.
       Slutet måste vara det mest dramatiska i serien. Jisses! Grips av det trots att jag vet vad som ligger bakom. Gillar pusslandet som de inblandade gör efteråt för att få hela historien eftersom alla bara har sett sin egen lilla del. Blir dessutom lite tårögd av scenen vid Bills säng.

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Harry Potter and the Deathly Hallows: Det första jag funderar på är den sista transporten från Privy Drive när Fenixorden för säkerhets skull använder polyjuice för att dödsätarna inte ska veta vilken Harry de ska attackera. De lugnar de som är oroliga med att Voldemort kommer vilja ha Harry levande så de som ser ut som honom är de som är säkrast. Varför tar då inte hela gänget polyjuice, måste vara bättre med fjorton Harrys än sju?
        Raslagarna skärps i boken, till och med innan Voldemort kommit till makten, och jag får otäcka kopplingar till andra världskriget med sin smutskastning av de mugglarfödda som tydligen stulit sin magiska förmåga...
        Sedan tar handlingen en lång paus från inbrottet på ministeriet till inbrottet på Gringotts. De tältar och surar och tältar och surar. Visst känner jag tristessen och ovissheten som Harry, Hermione och Ron upplever, men det är samtidigt ganska trist läsning.
        Kan tycka att den här boken har vissa likheter med Bröderna Lejonhjärta: osviklig vänskap, grym diktator och framför allt ett ganska hoppfullt synsätt på döden. Flera favoriter dör i kampen, men man får samtidigt träffa en del som redan avlidit, som Harrys föräldrar, och de är mer än bara minnen, de lever som vidare i en annan dimension. Fint tycker jag.


Som bonus bifogar jag två klipp från underbara Khyan om ämnet :)

Gregor the Overlander: Suzanne Collins

Bild lånad från adlibris,
den finns även på svenska

Gregor the Overlander av Suzanne Collins (mest känd för att ha skrivit The Hunger Games) är den första boken av fem om Gregor, en kille i elva-årsåldern som bor med sin mamma, sina systrar och sin mormor i en sliten lägenhet i New York. Hans pappa försvann för över två år sedan och ingen har hört av honom sedan dess och eftersom mamman måste arbeta lämnas Gregor att ta hand om sin lillasyster och sin dementa mormor. Det verkar bli det sämsta sommarlovet någonsin. Medan han är i tvättstugan försvinner plötsligt lillasystern ner bakom ventilationsgallret, Gregor kommer efter och sedan faller de. Länge. När de äntligen slutar att falla upptäcks de av gigantiska talande kackerlackor som säljer dem till människorna som lever där nere. Människor med nästan genomskinlig hud och lila ögon. Där finns också gigantiskt stora mordiska råttor, spindlar och fladdermöss stora nog att flyga på. En av de ledande människorna, Vikus, tror att Gregor kan vara den ovanjordare som nämns i en gammal profetia som kan rädda deras befolkning, och en trupp, liknande the fellowship i Sagan om ringen, sätts samman. Där finns två ovanjordare, två underjordare, två flygare o.s.v. och sällskapet beger sig ut för att rädda en människa ur råttornas klor, samtidigt som råttorna förklarar krig. Enligt profetian ska bara åtta av de tolv komma levande tillbaka.

Omdöme: Det här är en trevlig fantasy för barn, gillar hur Collins tagit vanliga djur, oftast av den obehagligare sorten, men gjort om dem till något mer. Gillar att de är lite stingsliga och stolta och att det inte pratas obehindrat utan att de har egna sätt att kommunicera också. Tänker också att hon måste vara bra på att skriva när man blir lite tårögd när en kackerlacka dör... Gregor gillar jag skarpt, moralisk i överkant, men trovärdig. Kommer läsa fler böcker i serien, och jag tänkte också titta efter hur de är på svenska, hoppas att de kan vara något för högläsning och läsläxor.

Här finns ett inlägg jag skrev där jag sammanfattade mina tankar om serien.

Tematrio: BFF

Lyran ger i veckans tematrio uppdraget att tipsa om tre böcker som handlar om vänskap på ett eller annat sätt.

1. Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan som handlar om två stycken Will och en Tiny och vänskapen och kärleken däremellan. Dålig självkänsla är något de har alla tre, inte alltid så lätt med vänskap och kärlek när man inte på riktigt tror att man är värd det.
2.  Saving Francesca av Melina Marchetta, om Francesca som börjar på en ny skola tillsammans med några udda typer samtidigt som alla hennes gamla kompisar börjar på en annan. Som om det inte vore livskris nog så säckar den vanligtvis så levnadsglada och starka mamman ihop fullständigt och rollerna i familjen vänds på ända.
3. Glass Houses av Rachel Caine, den första delen om invånarna i Morganville där det är livsfarligt att vistas ute nattetid eftersom stadens vampyrer är som mest aktiva då. Det som fick mig att falla för den här boken var de fyra ungdomarna i Glass House som gör sitt bästa för att ta hand om varandra samtidigt som de slänger lite käft. Man önskar lite att man fick vara med i deras lilla gäng.

Longbourn: Jo Baker

Bild lånad från adlibris

Longbourn av Jo Baker har berättelsen Stolthet och fördom som bas, det är för det mesta samma platser och personer, men det skildras från tjänsteflickan Sarahs perspektiv. Sarah kom till huset Longbourn som liten, direkt från barnhemmet, och har inte sett mycket mer än Longbourn och den lilla staden Merriton i sitt liv. Hon är inte alls nöjd med sin lott, hon har ingen större önskan hålla på att tvätta och städa i hela sitt liv, hon vill se havet och arbeta i London. Intrigerna bland döttrarna Bennett är inget hon är jätteengagerad i, mycket viktigare för henne är att huset ska få en ny betjänt, för att inte tala om den spännande svarta betjänten hos mr Bingley.

Omdöme: Det är mycket hushållsgöromål som skildras, den tunga tvätten, stoppandet av strumpor, serverandet, väntandet på att de unga flickorna ska komma hem efter baler och middagsbjudningar då hon ska servera dem te, tidiga mornar när hon ska tända brasor och fylla vattentråg och det är ett hårt liv. Kroppen slits och händerna är spruckna. Jag kan förstå att Sarah vill se och uppleva något annat, men jag har lite svårt för Sarah som person, så väldigt naiv och missnöjd.

Baker förändrar till viss del synen jag har på familjen Bennett: Elizabeth och Jane är ganska bortskämda, trevliga  och snälla, men ganska bortskämda. Mary tycker jag bättre om här, hon får lite mer personlighet. Får större förståelse för mrs Bennetts hysteriska drag, hennes liv har inte blivit

Dust: Hugh Howey

Bild lånad från adlibris

Dust av Hugh Howey är den sista delen i hans eminenta silotrilogi. Vi får återse de vi lärt känna i de tidigare böckerna som Jules, Lukas, Donald och Solo, och i den här boken så knyts de samman än mer. Den slutgiltiga planen med silona får den allt sjukare Donald att kämpa in i det sista för att om möjligt gottgöra sina tidigare handlingar. I en annan ände finns Jules som drivs av hämnd, men hon får allt mer mothugg av dem som tidigare såg henne som räddare. Misstänksamhet är något som präglar det mesta i den här boken.

De religiösa blir allt fler. Var de kommer ifrån vet jag inte, kommer inte ihåg dem från tidigare böcker... De är inte intresserade av några förändringar (eller nya kunskaper som inte står i deras värdefulla bok) förrän det plötsligt blir nödvändigt och då gör de sitt bästa för att ändra på reglerna så snabbt som möjligt, oavsett hur omoraliska de förändringarna är. Det här känns lite ologiskt, speciellt när förändringen går emot deras tidigare liv så totalt. Har svårt att tänka mig en församling som bara skulle köpa allt det nya, och oändligt sjuka, så lätt.

The Name of the Wind: Patrick Rothfuss

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

The Name of the Wind av Patrick Rothfuss är första delen av tre i en episk fantasysaga. Det är svårt att skriva om handlingen utan att spoila, så läs försiktigt... Den handlar om värdshusvärden Kvothe som bor i en liten by mitt ute i ingenstans, affärerna går dåligt och när en mystisk demonliknande varelse attackerar en av hans gäster ger han sig ut för att fixa det. Då känns han igen av en kringresande krönikör som misstänker att han är den sagorna pratar om, den som har dödat drakar, bränt ner städer och kan piskas utan att blöda, och han övertalas att berätta sitt livs historia.

Första boken av trilogin är det Kvothe berättar under dag 1. Han börjar från början med sin lyckliga barndom som tillbringades med familjen i en kringresande gycklargrupp tills han en dag hittar resten av truppen död och firande varelser runt lägerelden. En apatisk sommar i skogen väntar, men när så många strängar har brustit på hans pappas lyra att den inte går att spela på längre beger han sig in till staden för att ersätta dem, men blir istället ett av ett otal gatubarn som kämpar för att överleva från dag till dag. I tonåren kommer magi, äventyr, vänner och oförsonliga och långsinta fiender (och vad man inte tycker om dem) in i handlingen.

En mördarkatts dagbok

Bild lånad från bokus

En mördarkatts dagbok av Anne Fine är en härlig liten bok om katten Tuffy som anklagas, i vissa fall rättmätigt, för att ta livet av små djur. Boken är hans dagbok/försvarstal, med stycken som går ungefär:  Okej, okej. Jag dödade fågeln. Så skjut mig. Hallå, jag är en katt. Men vad skulle jag göra, den praktiskt taget landade på min tass, den hade kunnat göra mig illa. (minnestolkning, boken är tillbaka på biblioteket). Fågeln följs av en mus och sedan en kanin, och kattens familj betraktar honom alltmer som en brottsling.  De försöker göra sitt bästa för att gottgöra hans brott, allt till kattens förvåning och förnöjelse. Gillar hur osentimentalt katten betraktar sin familj, han har ingen större förståelse för sin lilla ägarinnas tårar över en okänd mus utan tycker att hon är ganska fjompig och dessutom gråter hon ju ner hans päls så han nästan drunknar...

Boken är kort, 56 sidor med bilder av Emma Göthner, och inte alltför svår att läsa själv när man har kommit igång lite. Jag hade den som högläsning i min etta, behövde en kort bok innan sommarlovet och den här läste vi ut på tre dagar. Boken är väldigt trevlig att läsa högt, och tydligen även väldigt rolig att lyssna på. Funderar på att låta barnen återse Tuffy till hösten för att träna på den svåra konsten att läsa med inlevelse, känns som att boken är som gjord för det.

Tre på tre-trippel

Pocketlover anordnar även i år Tre på tre, utmaningen där man läser tre böcker som på något sätt hänger ihop, oavsett hur långsökt, under de tre höstmånaderna, och hon har redan börjat samla deltagare. Jag kom ju på ena goda trippeln efter den andra, så det slutade med att jag anmälde mig till tre tripplar (motsvarigheten till en iron-man tänker jag glatt).

Första trippeln är deckarförfattare jag varit nyfiken på ganska länge, men som jag fortfarande inte läst. Misstänker att det här är trion som jag kommer få anstränga mig mest med...

1. Maria Lang - Mördaren ljuger inte ensam. En författare som det känns som att jag bör läsa för att vara någorlunda allmänbildad vilket jag lätt skulle struntat i om det inte vore för att det låter som att hon skriver den typen av mysiga deckare som jag brukar gilla.
2. Fred Vargas - Okänd kontinent. Franska böcker tillhör inte stapelvaran hos mig så när jag läste att det fanns en översatt deckarförfattare som dessutom blandade in vampyrer blev jag mycket nyfiken. Inte för att jag kom mig för att läsa henne, men i höst så...
3. Mehmet Murat Somer - Profetmorden. Turkisk deckarförfattare där det framför allt är de supersnygga omslagen som drar, men det låter dessutom ganska intressant med en transa som huvudkaraktär :)

Teamtrio: Trés bien

Bild lånad från cdon

Bild lånad från cdon

Bild lånad från cdon

Tematrion var egentligen igår, på Frankrikes nationaldag, och uppgiften från Lyran var att lista tre bra franska romaner. Jag hade svårt nog att göra det förra året, fick fuska med en film, och eftersom jag inte kommer på några fler bra franska böcker jag har läst så listar jag helt enkelt tre bra franska filmer. Har sett flera bra sådana, problemet är att komma ihåg vad de heter, så den översta var med i förra årets franska trio...

• Jag har älskat dig så länge - fantastisk film med Kristin Scott Thomas i huvudrollen. Hon har just kommit ut efter femton år i fängelse och söker upp sin lillasyster som hon inte har haft någon kontakt med under alla dessa år. Trevande försök att hitta tillbaka till något som kan kallas ett liv börjar. Man får vänta länge innan man får veta vad hon suttit inne för, men femton år...

Harry Potter: funderingar kring bok 1-4

Jag har njutit av att lyssna på Harry Potter-serien inläst av den underbare Stephen Fry och eftersom jag har läst böckerna några gånger förut så kände jag inte för att recensera böckerna. Istället har jag samlat lite strödda funderingar från lyssningen. Har du inte läst böckerna själv så kommer du att bli spoilad...

Bild lånad från adlibris

Bild lånad från adlibris

Harry Potter and the Philosopher's Stone: Älskar den här boken! Gillar skildringen av den vedervärdige familjen Dursley som är så fruktansvärt fördomsfulla och ogina och hur Harry är så totalt utsatt. Tycker det är konstigt att man kan avsky ett barn som man haft hand om sedan det var litet, men familjen Dursley lyckas.
   När upplösningen av boken närmar sig och Harry, Ron och Hermione söker efter Dumbledore bara för att få reda på att han kallats till London funderar jag lite på hur han transporterade sig dit. Man vet att Hogwarths ligger en hel dags tågresa därifrån så kvast känns ganska otänkbart, liksom tåg för en person. Det logiska borde vara transferens (även om man behöver gå ut från Hogwarths område för att lyckas), alternativt flampulver. I båda alternativen så borde han ha upptäckt att kallelsen var falsk och kunnat återvända mycket fortare vilket får mig att tro att Rowling inte hade alla detaljer i sin trollkarlsvärld klara för sig i första boken. 

   Stephen Fry har en underbar engelska och har massvis med röster och dialekter för de olika personerna, ibland blir det mer radioteater än bokläsning, och jag älskar det. Kvinnoröster är inte hans starka sida däremot.

Bild lånad från adlibris

Bild lånad från adlibris

Harry Potter and the Chambers of Secrets: Det här har aldrig varit min favorit i serien, men den är bra nog och bitvis väldigt rolig (som när Harry brottas ner av en valentinsjungande dvärg). När man har läst boken tidigare lägger man dessutom mer märke till ledtrådarna om Ginnys avtacklande och Gyllenlocks mediokritet byggs upp (eller så var jag bara ganska ouppmärksam tidigare läsningar).
   En sak jag funderat på när det gäller skoluniformen, kåpor, är hur de lyckas flyga kvast när de har den? I matchen med den förtrollade dunkaren snurrar och hänger Potter så det känns som att kåpan borde åka ner över huvudet på honom, vilket inte borde vara möjligt i den lite pryda internatskolemiljön. För er som bara sett filmatiseringarna så kan jag ju nämna att de misslyckats ganska rejält med att överföra klädmodet som verkar baseras mer på munkkåpor.
   Älskar Stephen Frys inläsning, men kvinnorösterna är bedrövliga, speciellt när de ska vara upprörda. Han får madam Hooch att låta som en husalf, ett öde som hon tyvärr inte är ensam om.

Bild lånad från adlibris

Bild lånad från adlibris

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban: Funderar en del över tavlan som vaktar ingången till Gryffindortornet. Det verkar ju som en någorlunda intelligent varelse, men varför behövs i så fall lösenordet över huvud taget, borde inte porträttet bara kunna lära sig vilka som tillhör elevhemmet och hålla resten ute?
   Funderar också över internatskolor i stort, i boken stannar flera lärare kvar på skolan över jullovet, får mig att tänka på forna tiders guvernanter, har de inget eget hem? Att Snape har ett kommer ju fram i en senare bok, men han verkar inte vilja vara där? Sedan nämns också den extremt ovanliga händelsen att McGonagall besöker sitt elevhems lokaler. Skulle ganska lätt kunna bli otäck elevfostran á la Lundsberg.
   Den här boken har, tillsammans med the Philosopher's Stone och the Half-blood Prince, varit mina favoriter i serien, gillar att Sirius Black och Remus Lupin kommer in i handlingen och att det är lite känslosamt, men tycker att Harrys vändning när det gäller Sirius, från hat till sådan absolut förtröstan, går lite väl snabbt. Men är väl ett tecken på hur svältfödd han är när det gäller kärlek och omtanke.
   Stephen Fry har i den här boken äntligen fått ordning på sina kvinnoröster, de är inte längre i konstant falsett. Han har ett sätt att läsa som gör att jag noterar flera detaljer som jag innan hastat förbi i min iver att ta reda på hur det hela ska gå, härligt :)

Bild lånad från adlibris

Bild lånad från adlibris

Harry Potter and the Goblet of Fire: Det här har inte varit en av mina favoriter tidigare, men jösses vad bra jag tycker att den är. Den är fortfarande rolig och de magiska lösningarna strålande, men den är också väldigt känslosam. Dels de här utbrotten av avundsjuka som framför allt Ron har, första förälskelsen som man inte vågar prata med och sedan Cedrics död. Hon gör det bra Rowling. Gillar också hennes fokus på rasfördomar: mudbloods, jättar, husalfer - allt är bara olika sidor av myntet.
   Sirius är på flykt i boken, men ugglor kan alltid hitta honom och han ber Harry att alternera ugglor så att man inte kan lista ut var han är. Jag undrar lite över varför inte trolldomsministeriet bara skickar ut sina långsammaste ugglor med brev till honom, skuggar ugglorna och fångar honom? Eller om problemet är att omgivningen noterar att ugglor plötsligt börjar leverera post till övergivna hus så färga ugglorna rosa och be alla hålla utkik. Jag är glad att de inte gör det, gillar Sirius, men det känns som en inte alltför långsökt plan.

Mina funderingar om de sista tre böckerna hittar du här.

Heartless: Gail Carriger

Bild lånad från adlibris

Heartless av Gail Carriger är den fjärde i serien och mordförsöken på Alexia fortsätter oförtrutet. Som en sista desperat åtgärd lovar hon att adoptera bort sitt väntade barn till vampyrerna så att de kan vara säkra på att det uppfostras utan illvilja mot dem. Det ryktas om mordplaner på drottningen och en höggravid Alexia vaggar till allas förfäran fram genom boken i sin jakt efter ledtrådar.

Omdöme: Del fyra är fortfarande trevlig läsning, men bristen på djupare känslor börjar sätta sina spår i mig. När mer fokus läggs på vilka färger kläderna har och hur de accessoeras än hur det egentligen känns att bli tvingad till adoption, eller hur hjärtkrossad man kan bli när man blivit varulv av misstag och inte längre får leva med sin älskade så blir resultatet haltande. Det blir lite för mycket behärskning, stiff upper lip, och etikett i längden. Det är synd för alla ingredienser finns där, hade Carriger bara vågat fördjupa sig mer känslomässigt så hade den här serien kunnat vara riktigt bra. Som det är nu är det roligt, men väldigt grunt. Kan inte låta bli att skriva med ett litet citat som handlar om Lord Maccons ointresse för kläder och anledningen till att jag fortsätter att läsa serien trots min kritik: "The earl threw it on in an arbitrary way, showing all the attention to detail a ferret might employ if called upon to decorate a hat."  :)

Blameless: Gail Carriger

Bild lånad från adlibris

Blameless av GailCarriger är den tredje delen i hennes serie The Parasol Protectorate som handlar om Alexia Tarabotti, en själlös kvinna som med en enkel beröring kan motverka vampyrers, varulvars och spökens förvandling. Hon är gravid, vilket är omöjligt om man är gift med en varulv eftersom han kan sägas vara död och slutsatsen blir att hon måste ha varit otrogen. I ett viktorianskt England gör detta att hon kastas ut från deras hem, sina föräldrars hem och sitt arbete i drottningens övernaturliga råd. Samtidigt så fortsätter mordförsöken (som började i förra boken). Alexia bestämmer sig för att resa till Italien, dels för att slippa se alla skandaliserade miner och dels för att försöka ta reda på hur hon kan ha blivit gravid. I Italien finns tempelriddarorden som förutom att föra krig mot allt övernaturligt även har oöverträffad forskning om ämnet.

Omdöme: Skulle räkna det här som gladläsning. Det är roligt, händelserikt och överdrivet och det är helt okej. Den här boken har mer fokus på sina personer igen (något jag tyckte saknades lite i bok två) och är därmed bättre. *Spoilers, markera för att läsa* Gillar hur en förtvivlad lord Maccon berusar sig på formalin, med de bevarade fåren som "inlagda snacks", gillar hur fruktansvärt ohövliga personerna som Alexia träffar är, med sitt adresserande till "female speciment" istället för miss, och gillar hur Alexia är obeveklig. 

Graden av skuld: Richard North Patterson

Bild lånad från adlibris

Graden av skuld av Richard North Patterson handlar om en provrättegång där programledaren Mary står åtalad för att ha skjutit en författare, hon menar att det var självförsvar eftersom mannen försökte våldta henne. Till försvarare har hon huvudpersonerna Christopher, som vanligtvis arbetar som affärsadvokat och som också råkar vara hennes ex och pappa till deras nu femtonårige son, och hans assistent Teresa. Christopher vill egentligen inte alls ta fallet, men med lite utpressning från hennes sida så går han till slut med på det.

Marys berättelse om händelserna som ledde fram till skottet låter inledningsvis trovärdig, men ju närmare man tittar på ledtrådar, bevis och motiv desto luddigare och mer otroligt blir det, som läsare har man länge ingen aning om hon är skyldig eller inte.

Sökandet efter bevis, vittnen och sanningen om vad som faktiskt hände blandas med återblickar från Christophers och Marys förflutna. Man får också en del, mindre glada, glimtar från Teresas hemliv som är en karusell av emotionell utpressning från hennes oduglige, men charmige mans sida.

Omdöme: Det här är en tegelsten, drygt 600 sidor, och det tog tid för mig att komma in i den. I vissa böcker så fungerar återblickar som pusselbitar där man allt eftersom får reda på bakgrundshistorien

Under the Dome: Stephen King

Bild från adlibris, finns även på svenska

Under the Dome av Stephen King handlar om den lilla staden Chesters Mill och invånarna som en dag plötsligt finner sig inneslutna av ett osynligt kraftfält i form av en kupol. Så plötsligt att bilar kör rakt in i den och massakreras och varelser, både människor och djur, som befinner sig där kupolen "slår ner" får kroppsdelar avkapade. Det här skildras så detaljrikt att det känns som att man ser det hela framför sig i slow motion. Det hela inträffar en helt vanlig lördag med många människor ute på ärenden i orterna runtomkring vilket resulterar i att familjer splittras, barn lämnas ensamma och viktiga personer, som läkare och den lokala brandkåren, befinner sig på utsidan av kraftfältet utan möjlighet att ta sig in.
 
Det hela blir ett enormt socialt experiment. Vissa (men alltför få) människor växer när de måste ta ansvar, andra ser sin chans att få mer makt och tar den med alla medel. Situationen urartar snabbare än man kan tro möjligt med lite strategiska knuffar på rätt ställe. Kupolen synliggör också växthuseffekten i den lilla staden nu när föroreningarna stannar kvar, och precis som i den "stora världen" är det alldeles för få som bryr sig.

Omdöme: En så otroligt bra bok! Jag har sett och gillat första säsongen på tv, men den står sig slätt emot boken som är läskigare på alla sätt och vis eftersom det som är hemskt i högsta grad är mänskligt istället för övernaturligt. Vad jag förundras och förskräcks över när jag läser är hur

What Maise Knew: filmen

Bild lånad från cdon

What Maise Knew är en film om Maise, en lillgammal tjej som är runt 7 år gammal. Hennes föräldrar, spelade av Julianne Moore och Steve Coogan, skiljer sig efter en tid av hätska gräl och båda kämpar för vårdnaden av Maise och tar till rätt fula knep för att få som de vill. I mitten hamnar Maise som glöms av, lämpas över och får klara sig själv...

Omdöme: En riktigt bra film. Onata Aprile i huvudrollen är strålande som en undergiven dotter som accepterar det mesta. I början störde jag mig på hennes lillgamla sätt, men när jag väl förstod hur hennes liv sett ut och hur mycket ansvar hon fått ta så kändes det som en väldigt logiskt utveckling.

Hennes föräldrars extrema själviskhet påverkar inte bara Maise utan också deras nya förhållanden, spelade av Joanna Vanderham och Alexander Skarsgård. Den sistnämnde var den största anledningen till att jag såg filmen, och han gjorde mig inte besviken. Löftena om kärlek och ett liv tillsammans byts ut mot krav om en

Tematrio: Den som väntar på något gott...

I veckans tematrio undrar Lyran om vi har böcker som vi borde läsa, alternativt äntligen har sett till att läsa? Jag har ju en hyllvärmarutmaning i år där minst en (och hittills har det aldrig blivit mer) hyllvärmare i månaden ska läsas och än så länge är jag övervägande nöjd med resultatet, det finns en del guldkorn som stått och dammat alldeles för länge :) Här kommer de tre bästa av dem:

• Ninas resa av Lena Einhorn, en gripande berättelse om hur Nina, Lenas mamma, blev en av få överlevare från Warzawas getto under andra världskriget. En bok som inte bara ger en bild av hur många som påverkades, men också hur planlagt det hela var.
• Korkade vita män av Michael Moore, en arg debattskrift om saker som inte är bra i Usa. Att den skrevs för över tio år sen mildrar inte ilskan som överförs.
• The Man of My Dreams av Curtis Sittenfeld, det var säkert tio år sedan jag läste Prep och jag hade glömt av hur bra hon är, men den här berättelsen om en ung flickas uppväxt och snåriga jakt på kärlek är alldeles strålande. Kommer inte vänta tio år på att läsa henne igen.

Changeless: Gail Carriger

Bild lånad från adlibris

Changeless är del två i Gail Carrigers serie om Alexia Tarabotti. Det har gått tre månader sedan den förra boken, Soulless, slutade och Alexia har börjat vänja sig både vid sitt liv som gift och vid sitt nya jobb som drottningens muhjah (själlös rådgivare). Så störs lugnet en dag av att vampyrer och varulvar i centrala London blir vanliga dödliga och att spökena försvinner helt. Spekulationerna rör sig från hemligt vapen till mystisk epidemi. Det hela är övergående, men nya rapporter kommer allt längre norrifrån där Alexias man Lord Maccon för tillfället befinner sig. Hon beslutar sig för att åka dit med luftskepp och blir övertalad att ta med sin otrevliga syster Felicity samt sin trevliga, men ganska korkade och kärlekskranka vän miss Hisselpenny. Med på resan finns också en okänd lönnmördare. Det blir en händelserik resa med både stöld och flera mordförsök.

Omdöme: En rätt trevlig bok som inte riktigt lever upp till den första, men den slutar väldigt dramatiskt/tragiskt så jag ser fram emot att läsa nästa bok. Jag tror att handlingen kan fokusera på en mer personlig nivå i den, upplägget finns där. Nu var det mysteriumet som fick mest plats. Jag gillar dialogerna i

Smakebit på søndag: Timeless

Bild lånad från bokus

Sista smakbiten på en månad eller så, Mari tar en välförtjänt smakbitspaus. Jag fortsätter med bloggandet under sommaren, kan bli att jag missar en dag här och var, men jag tar ingen schemalagd paus så ni får gärna titta in :)  Just nu håller jag på med Timeless av Gail Carriger och eftersom det är sista delen av The Parasol Protectorate-serien vill jag inte avslöja för mycket så dagens smakprov kommer från när Alexia och Lord Maccon är på teater, föreställningen handlar om en vampyrdrottning och hennes kärleksaffär med en varulv:

Ivy Tunstell, Alexia's dear friend, played the vampire queen. She did so with much sweeping across the stage and fainting, her own fangs larger than anyone else's, which made it so difficult for her to articulate that many of her speeches were reduced to mere spitting hisses. She wore a hat that was part bonnet, part crown, driving home the queen theme, in colors of yellow, red and gold. Her husband, playing the enamored werewolf, pranced about in a comic interpretation of lupine leaps, barked a lot, and got into several splendid stage fights.
   The oddest moment, Alexia felt, was a dreamlike sequence just prior to the break, wherein Tunstell wore bumblebee-striped drawers, with attached vest and performed a small ballet before his vampire queen.
                           (hoppar över några rader med beskrivningar av Ivys klänning här...)
   "I believe this is meant to symbolize the absurdity of their improbable affection", explained Alexia to her husband in severe tones. "Deeply philosophical. The bee represents the circularity of life and the unending buzz of immortality. Ivy's dress, so like that of an opera girl, suggests at the frivolousness of dancing through existence without love."

Förr eller senare exploderar jag: filmen

Bild lånad från cdon

Förr eller senare exploderar jag är en filmatisering av boken med samma namn. Du kan läsa om handlingen i det här inlägget. Filmen följer boken troget, vilket brukar vara det man vill när boken är bra, men här så blir det överraskande nog ett problem för mig. De självsäkra, verbala tonåringarna i boken, och då särskilt Augustus, blir väl mycket på film. Såg en intervju med Ansel Elgort (som spelar Augustus) efter filmen, önskar jag hade sett den innan, för där pratade han just om hur han för att kunna göra replikerna rättvisa varit tvungen att spela Augustus som teatralisk och självsäker och hade jag sett den innan hade jag nog haft mer förståelse för det.

Det som griper tag mest i mig är, precis som i boken, samspelet med föräldrarna. Grät lite grann, mindre än jag hade trott, och jag var inte ensam om gråtandet, det snyftades en hel del i salongen :) Betygsatte den som 7/10 på Imdb.

Förr eller senare exploderar jag: boken

Bild lånad från bokus

Läste om The Fault in our Stars av John Green inför att filmen skulle ha premiär och den håller för en omläsning. Den handlar om Hazel som är sexton år och har cancer och inget egentligt hopp om att leva länge till, hennes cancer är av den obotliga sorten och hennes lungor på gränsen till odugliga. Under ett supportgruppsmöte märker hon att en ny deltagare, Augustus Water, stirrar på henne. Han själv är friskförklarad från cancer, men har följt med sin kompis Isaac som stöd. En motvillig kärlekshistoria börjar, motvillig eftersom Hazel vet att hon är döende och inte vill skada (komma nära) fler personer än nödvändigt. Som det är lever hon redan med skuld och oro för sin föräldrar, hur kommer det gå med dem när hon är borta?

Omdöme: Gillar den här boken. Trodde att en omläsning skulle vara lättare, men grät nästan lika hejdlöst den här gången. Både Hazel och Augustus tillhör John Greens samling av verbala tonåringar, inte en grupp som jag själv tillhörde, men jag har träffat på dem. Det är lätt att tycka om dem, men man lär inte riktigt känna dem. En av trådarna i boken är hur svårt sjuka personer liksom fryses i medvetandet hos de som känner dem, så de förblir personerna de var innan och hur t.ex. kondoleanserna på deras bloggar blir ganska opersonliga och ofta

Old Possum's Book of Practical Cats

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Old Possum's Book of Practical Cats av T.S. Eliot är en liten tunn (56 sidor) diktbok om katter, som lägger grunden till musikalen Cats. Stilen påminner lite om Hellsing och Seuss, den är både lite smårolig och har lekfull användning av ord. Jag var tvungen att läsa många av dikterna högt för att få rytm i dem, när jag läser tyst läser jag lätt bara på utan att bekymra mig om raddelningar och annat. Här finns bland annat dikter om skurkaktiga katter, vad man bör tänka på när man namnger en katt, tåg- och teaterkatter och gamla katter. Det är en charmig liten blandning och lätt att hitta sådana man tycker om.

Här ett litet utdrag ut The Old Gumby Cat.
But when the day's hustle and bustle is done,
Then the Gumbie Cat's work is but hardly begun.
As she finds that the mice will not ever keep quiet,
She is sure it is due to irregular diet
And believing that nothing is done without trying,
She sets straight to work with her baking and frying.
She makes them a mouse-cake of bread and dried peas,
And a beautiful fry of lean bacon and cheese.

Midnight Crossroad: ny serie av Charlaine Harris

Bild lånad från adlibris

Midnight Crossroad av Charlaine Harris är första delen av en planerad trilogi. Den utspelar sig i Midnight, en liten sömnig håla i Texas där de flesta invånarna verkar ha hemligheter. Manfred, en spiritualist, har just flyttat dit och tillsammans med honom lär man känna den lilla staden. Där finns bland annat en häxa, Fiji, med en alldeles speciell katt, en vampyr som har hand om pantbanken nattetid, en väldigt udda pastor som sällan pratar med någon och Bobo som jagas av ett vit makt-motorcykelgäng. Så påträffas liket av Bobos ex, avskydd av alla utom Bobo, och tempot ökas lite.

Det här är en historia som har flera huvudpersoner och berättare. Har man läst Harris tidigare så väntar en del roliga återseenden. Manfred var en liten bifigur i Harper Connelly-serien, Bobo är den bortskämde tonåringen i Lily Bard 15 år senare och Arthur Smith var polis redan i Aurora Teagarden-serien. Nu är han skild för tredje gången. Efter att jag känt igen min andra person sitter jag som på nålar när nya personer presenteras - känner jag dem? Tror jag hittade alla, möjligtvis är Olivia, som inte använder sitt riktiga namn, någon som jag redan stött på. Men jag kan tycka att det är slöseri på personer. Har man en riktig spiritualist i sällskapet så varför inte använda det i historien, han fick ett (1) psykiskt intryck och det var dessutom alldeles väldigt lamt. Vampyren gjorde inte heller något större väsen av sig (och vilket skumt sätt att hämta näring på?) och man kan bara hoppas att den tysta prästen får sin förklaring i nästa bok.

Läsmånad: juni

En månad där alla författare har kommit antingen från Usa eller Storbritannien, svårast att bestämma var T.S. Eliot, som föddes i Usa, men flyttade till England och blev medborgare där (jag tog honom som britt, eftersom boken var skriven efter att han fått nytt medborgarskap). Hade ju planerat att läsa en massa tegelstenar i juni, men det stannade på fyra, klarar inte riktigt av att hoppa direkt mellan tjockisar, behöver andas lite emellan dem. Två väldigt tunna blev det också, Eliots diktbok som lade grunden till musikalen Cats och En mördarkatts dagbok (riktigt rolig barnbok) var bara på drygt 50 sidor var.

Bäst var Under the Dome, väldigt mycket bättre än tv-serien som jag ändå gillar, och Harry Potter and the Order of the Phoenix - en bok i serien som inte hört till mina favoriter tidigare, men som fick mig på knä den här gången :) Inte lika bra var Harris nya, Midnight Crossroad (och som jag längtat efter den) och Graden av skuld, som jag upplevde som ganska klumpigt skriven. Jag började på en ny serie, en episk fantasy av Rothfuss som var riktigt bra, och avslutade Silotrilogin med Dust, också den riktigt bra :) Carrigers böcker om Alexia, The Parasole Protectorate-serien, har jag kommit halvvägs in i, mer mysigt fluff än riktigt bra, men fluff kan behövas ibland, har använt dem lite som avkoppling efter tegelstenarna.

Har bara postat inlägg om böcker jag läst tidigare månader, men nu är det i alla fall klart. Det finns inga fler slamkrypare från februari och april kvar (förutom Harry Potter, men jag tänker inte göra egna inlägg till alla böckerna, tänkte samla ihop dem till två). Skrivandet om det nyaste lästa går fortfarande trögt... Förstår inte varför det är så här varje månad, försöker tvinga mig att få ner tankarna fortare, men det går inget bra.

Statistik:
Lästa sidor: 6733                                                Lästa böcker: 14 (4 barn, 3 ljud), noveller: 3  
Böcker på svenska: 2, engelska: 12                   Böcker skrivna av kvinnor: 8, män: 6
Nya författare för mig: 4                                      Antal länder: 2
8 böcker av amerikanska författare

6 böcker av brittiska författare

Utmaningar:
Läsutmaningen: 5
Kaosutmaningen 2.0: 2              
Författartolvan: 0
Hyllvärmare: 1

Böcker:
Harry Potter and the Order of the Phoenix av J.K. Rowling (barnbok, ljudbok) *månadsfavorit*
Longbourn - Jo Baker
Old Possum's Book of Practical Cats - T.S. Eliot
Harry Potter and the Goblet of Fire - J. K. Rowling (barnbok, ljudbok)
n. Two Blondes - Charlaine Harris (novell)
n. Dancers in the Dark - Charlaine Harris (novell/kortroman)
Blameless - Gail Carriger
Dust - Hugh Howey
Graden av skuld - Richard North Patterson -månadsbesvikelse-
The Fault in our Stars - John Green
n. Bacon - Charlaine Harris (novell)
Changeless - Gail Carriger
The Name of the Wind - Patrick Rothfuss
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban - J. K. Rowling (barnbok, ljudbok)
En mördarkatts dagbok - Anne Fine
Midnight Crossroad - Charlaine Harris -månadsbesvikelse-
Under the Dome - Stephen King *månadsfavorit*

Film:
Divergent på bio var överraskande bra! Gillart!
Förr eller senare exploderar jag också på bio. En trogen filmatisering, men levde ändå (eller snarare tack vare det) inte upp till boken.
Emma såg jag om när den gick på tv och blev påmind om att det är en bok och hjältinna från Austen som jag inte gillar.
I am Number Four såg jag på dvd, den lider väl i princip av samma problem som boken.
Pride and Prejudice en omtittning på dvd av denna underbara film efter att ha läst Longbourn, med lite ny syn på huvudpersonerna :)