Harry Potter: funderingar kring bok 1-4

Jag har njutit av att lyssna på Harry Potter-serien inläst av den underbare Stephen Fry och eftersom jag har läst böckerna några gånger förut så kände jag inte för att recensera böckerna. Istället har jag samlat lite strödda funderingar från lyssningen. Har du inte läst böckerna själv så kommer du att bli spoilad...

Bild lånad från adlibris

Bild lånad från adlibris

Harry Potter and the Philosopher's Stone: Älskar den här boken! Gillar skildringen av den vedervärdige familjen Dursley som är så fruktansvärt fördomsfulla och ogina och hur Harry är så totalt utsatt. Tycker det är konstigt att man kan avsky ett barn som man haft hand om sedan det var litet, men familjen Dursley lyckas.
   När upplösningen av boken närmar sig och Harry, Ron och Hermione söker efter Dumbledore bara för att få reda på att han kallats till London funderar jag lite på hur han transporterade sig dit. Man vet att Hogwarths ligger en hel dags tågresa därifrån så kvast känns ganska otänkbart, liksom tåg för en person. Det logiska borde vara transferens (även om man behöver gå ut från Hogwarths område för att lyckas), alternativt flampulver. I båda alternativen så borde han ha upptäckt att kallelsen var falsk och kunnat återvända mycket fortare vilket får mig att tro att Rowling inte hade alla detaljer i sin trollkarlsvärld klara för sig i första boken. 

   Stephen Fry har en underbar engelska och har massvis med röster och dialekter för de olika personerna, ibland blir det mer radioteater än bokläsning, och jag älskar det. Kvinnoröster är inte hans starka sida däremot.

Bild lånad från adlibris

Bild lånad från adlibris

Harry Potter and the Chambers of Secrets: Det här har aldrig varit min favorit i serien, men den är bra nog och bitvis väldigt rolig (som när Harry brottas ner av en valentinsjungande dvärg). När man har läst boken tidigare lägger man dessutom mer märke till ledtrådarna om Ginnys avtacklande och Gyllenlocks mediokritet byggs upp (eller så var jag bara ganska ouppmärksam tidigare läsningar).
   En sak jag funderat på när det gäller skoluniformen, kåpor, är hur de lyckas flyga kvast när de har den? I matchen med den förtrollade dunkaren snurrar och hänger Potter så det känns som att kåpan borde åka ner över huvudet på honom, vilket inte borde vara möjligt i den lite pryda internatskolemiljön. För er som bara sett filmatiseringarna så kan jag ju nämna att de misslyckats ganska rejält med att överföra klädmodet som verkar baseras mer på munkkåpor.
   Älskar Stephen Frys inläsning, men kvinnorösterna är bedrövliga, speciellt när de ska vara upprörda. Han får madam Hooch att låta som en husalf, ett öde som hon tyvärr inte är ensam om.

Bild lånad från adlibris

Bild lånad från adlibris

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban: Funderar en del över tavlan som vaktar ingången till Gryffindortornet. Det verkar ju som en någorlunda intelligent varelse, men varför behövs i så fall lösenordet över huvud taget, borde inte porträttet bara kunna lära sig vilka som tillhör elevhemmet och hålla resten ute?
   Funderar också över internatskolor i stort, i boken stannar flera lärare kvar på skolan över jullovet, får mig att tänka på forna tiders guvernanter, har de inget eget hem? Att Snape har ett kommer ju fram i en senare bok, men han verkar inte vilja vara där? Sedan nämns också den extremt ovanliga händelsen att McGonagall besöker sitt elevhems lokaler. Skulle ganska lätt kunna bli otäck elevfostran á la Lundsberg.
   Den här boken har, tillsammans med the Philosopher's Stone och the Half-blood Prince, varit mina favoriter i serien, gillar att Sirius Black och Remus Lupin kommer in i handlingen och att det är lite känslosamt, men tycker att Harrys vändning när det gäller Sirius, från hat till sådan absolut förtröstan, går lite väl snabbt. Men är väl ett tecken på hur svältfödd han är när det gäller kärlek och omtanke.
   Stephen Fry har i den här boken äntligen fått ordning på sina kvinnoröster, de är inte längre i konstant falsett. Han har ett sätt att läsa som gör att jag noterar flera detaljer som jag innan hastat förbi i min iver att ta reda på hur det hela ska gå, härligt :)

Bild lånad från adlibris

Bild lånad från adlibris

Harry Potter and the Goblet of Fire: Det här har inte varit en av mina favoriter tidigare, men jösses vad bra jag tycker att den är. Den är fortfarande rolig och de magiska lösningarna strålande, men den är också väldigt känslosam. Dels de här utbrotten av avundsjuka som framför allt Ron har, första förälskelsen som man inte vågar prata med och sedan Cedrics död. Hon gör det bra Rowling. Gillar också hennes fokus på rasfördomar: mudbloods, jättar, husalfer - allt är bara olika sidor av myntet.
   Sirius är på flykt i boken, men ugglor kan alltid hitta honom och han ber Harry att alternera ugglor så att man inte kan lista ut var han är. Jag undrar lite över varför inte trolldomsministeriet bara skickar ut sina långsammaste ugglor med brev till honom, skuggar ugglorna och fångar honom? Eller om problemet är att omgivningen noterar att ugglor plötsligt börjar leverera post till övergivna hus så färga ugglorna rosa och be alla hålla utkik. Jag är glad att de inte gör det, gillar Sirius, men det känns som en inte alltför långsökt plan.

Mina funderingar om de sista tre böckerna hittar du här.