Odinsbarn: Siri Pettersen

Bild lånad från adlibris

Odinsbarn utspelar sig i världen Ymslandet, och folket som bor där känner alla, mer eller mindre, av kraften som finns i jorden - de kan famna. Förutom famnandet och det faktum att de har svans så är de lika oss människor. Hirka överfölls av en varg som nyfödd och har bara ärr där svansen skulle suttit. Det är åtminstone vad både hon och andra tror, de enda som vet sanningen är mannen som hittade henne och mannen som öppnade portalen och fick in rötan (som i människor) i landet. Mannen som blev hennes fosterfar har hela hennes liv skyddat henne mot andras förtal och vidskepelse, mannen som öppnade portalen är på jakt efter henne, han har användning för henne...

När man är femton år kallas man till tinget för att gå igenom riten, att famna framför rådet, och för Hirka växer desperationen. Hur hon än försöker så händer ingenting. Så får hon till slut reda på sanningen om sin bakgrund och hennes värld rämnar.

Omdöme: Gillar den här boken. Det är en mycket snyggt uppbyggd värld (komplett med karta) med sociala konstruktioner, myter och religion. Kul också att Pettersen inspireras av nordisk mytologi, som Odins allvetande korpar. Att människan betraktas med så mycket misstänksamhet och fördomar är ett smart drag, hur vi plötsligt blir "de andra".

Huvudkaraktärerna, Hirka och hennes barndomsvän Rime, är lätta att tycka om och att känna med, båda har sina svårigheter att handskas med. Det fanns även fler personer, som Hirkas fosterfar, som är lätta att tycka om. Den underliggande konflikten med rådets rävspel var en sådan där sak som fick mig att dra efter andan när jag förstod djupet av sveket. Jag kan tycka att boken var lite lång emellanåt, men den mesta tiden hade jag svårt att slita mig.