The Dog Who Knew Too Much: Spencer Quinn

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

The Dog Who Knew Too Much är den fjärde boken om hunden Chet. Han bor med sin husse, privatdetektiven Bernie, och gör sitt bästa för att hjälpa till att lösa de alldeles för få fall som hamnar hos den lilla deckarfirman. Det är inte alltid lätt, många av dialogerna mellan husse och diverse misstänkta/vittnen/kunder går honom rakt över huvudet. Inte för att det bekymrar honom, han skapar mening där han kan (eller där han tror att han kan) och har full förtröstan på att Bernie har koll på resten.

I boken försvinner en pojke under en hajk vilket inte borde vara ett bekymmer när man har tillgång till en hund med så bra nos som Chet, men spåren är få och döda kroppar börjar dyka upp. Det finns ett större mysterium än bara en försvunnen grabb.

Tankar: Så charmig bok! Är mycket nöjd med författarens tolkning av hur hundar upplever världen och ler ofta under läsningen. Här kommer ett utdrag när Chet funderar över stjärnor som syns varje klar natt jämfört med månen som bara kommer ibland:
     The moon was trickier, appearing some nights but not others, and often changing its shape. Bernie had explained the whole thing to Charlie at the dinner table, and I gotten that feeling in my head when I come very, very close to understanding; a nice feeling, almost as good as actually understanding. What a life!
Det är härligt att ha en så positiv huvudkaraktär :) Fallet är också bra, härligt snårigt med flera missöden och trots de många komiska inslagen i boken så blir aldrig själva mysteriet mysigt.

En sak jag börjar fundera på under läsningen är korrupta och inkompetenta sheriffer och domare i Usa. Det är inte första gången i den här serien som de förekommer, och jag har även stött på det bland andra författare och jag undrar om det verkligen kan vara så illa? I så fall är det inte klokt.