Tidal: säger adjö till sirenerna

Bild lånad från adlibris

Tidal av Amanda Hocking är den tredje delen av serien som startar med Wake. Gemma har blivit förvandlad till siren och hon, hennes syster och syrrans pojkvän letar efter sätt att bryta förtrollningen, men det går inte så bra och letandet är uppgivet och går på halvfart, om ens det. De andra sirenerna har flyttat tillbaka till staden för att kunna hålla Gemma under uppsikt, men samtidigt så letar de efter någon som kan ersätta henne. När de väl funnit någon så är planen att döda Gemma för att få blodet som behövs för cermonin.

Omdöme: Kan ju inte påstå att serien blir bättre. Den är fortfarande förutsägbar och jag blir aldrig berörd, känslorna fastnar liksom inte oavsett om det är ny kärlek, resignering inför en förestående död eller en hjärnskadad mamma det handlar om. Personbeskrivningarna är väldigt endimensionella, i tredje boken så vet man definitivt vad man får, för den personliga utvecklingen är skral. Jag tycker också att Hocking slarvar bort potentialen med sirenerna, har de levt sedan "de gamla grekernas" tid så borde man kunna få veta något intressantare om deras liv och världen runt dem än att två av dem var intresserade av samma karl en gång i tiden.

En av de passagerna som jag störde mig mest på var när Gemma skulle lägga in lite tvätt i pappans sovrum. Tänk dig att du är 16 år gammal, bor i ditt barndomshem och visserligen sällan går in i dina föräldrars sovrum, men går förbi den öppna dörren lite då och då (skulle väl tro att det blir nästan dagligen...) och när du då ska lägga in tvätten så reflekterar du över att överkastet är det samma som det varit sedan du var liten och att du inte är förvånad över det. Vad f-n? Förstår inte varför det överhuvudtaget står utskrivet? Det finns en fjärde del, men jag kan inte påstå att jag är sugen och även om jag inte tycks kunna bryta mitt i böcker så har jag nog kommit till stadiet där jag inte behöver läsa klart serier som inte lever upp till förväntningarna. Ett litet steg framåt.

In the name of: svart, så svart

In the name of är en polsk film som visades på Göteborg Film Festival. Den handlar om en präst som arbetar på ett ungdomshem för värstingkillar. Killarna är ganska vidriga, hugger direkt mot svagheter hos andra så den förståndshandikappade grannen har det inte lätt. En annan granne, en ung jesuslik kille, fångar prästens uppmärksamhet och trots att prästen egentligen inte vill ge efter för sina känslor så inleds en kärlekshistoria i smyg. Men homosexuella förhållanden är inget vare sig katolska kyrkan, ungdomsbrottslingarna eller byborna har överseende med...

Omdöme: En jobbig film att titta på. Den är dyster, folk är ofta elaka och småsinta och under hela filmen så finns en känsla av kommande undergång. Bitvis var den också ganska långsam, men utan att vara dålig.

Tematrio: Arbetarklass

I tematrion den här veckan märks det att första maj närmar sig för Lyran vill ha tips på arbetarlitteratur. Jag följer hennes exempel och tar lite nyare böcker, mina utspelar sig alla i den amerikanska södern, och noterar medan jag skannar bokhyllan hur få böcker som passar in - journalister och konstnärer är överrepresenterade i min hylla. Sedan är väl inte just arbetarklass fokus i de två översta på listan, men det är en del av vad som gör karaktärerna till dem de är.

• Shakespeare's Landlord av Charlaine Harris får komma först. Det är egentligen en bok som jag räknar till mysdeckarna, men huvudpersonen, Lily Bard, arbetar som städare och hur folk behandlar henne på grund av yrket är bitvis väldigt tydligt.
• Ytterligare en Charlaine Harris-serie får komma med, den om Sookie Stackhouse. Hon är visserligen en telepat som umgås, mer än vad som är nyttigt, med vampyrer, men hon är också en lågutbildad och lågbetald servitris och hennes kamp för att få pengarna att räcka till är bland det jag tycker bäst om i böckerna (och Eric och Pam förstås). Här har vi en kvinna som inte har råd att ligga på sjukhus eller att missa sina arbetspass på grund av skador.
• The Help (Niceville) av Kathryn Stockett, handlar om hur svarta hembiträden behandlades under 60-talet. Hur de fick uppfostra barnen i familjerna där de arbetade, men där man samtidigt räknade silvret efter de putsat det för att försäkra sig om att inget var borta, för man vet ju hur de egentligen är...

Vilken stad från tv-seriernas värld borde du bo i?

Jag hittade ett roligt test där man får reda på var man hör hemma i tv-seriernas värld. Jag borde tydligen bo i Sunnydale, där Buffy, the Vampire Slayer, bor. En serie som jag inte sett mer än några strödda avsntt av, men tydligen är jag precis rätt person att sätta vampyrer på plats. Jag tvivlar, men visst hade det varit roligt att vara lite mer 'kick-ass'  :)

Smakebit på søndag: The Eyre Affair

Bild lånad från bokus

Dags för smakbit igen :) Den här helgen läser jag The Eyre Affair av Jasper Fforde och jag måste erkänna att jag får anstränga mig. Det tog runt 70-80 sidor innan jag började intressera mig för historien och efter en lika lång bit till så märker jag hur intresset börjar svikta igen. Boken är absurd lite på samma sätt som Liftarens guide till galaxen och den hade jag också svårt för. Den utspelar sig i ett England där Krimkriget fortfarande pågår och där befolkningen är så intresserade av litteratur att folk till exempel går omkring och knackar dörr för att vinna följeslagare till idén att Shakespeare inte skrev sina dramer själv.

Nåja, i boken arbetar Thursday Next på polisens litterära avdelning och tar hand om saker som förfalskade manuskript. Efter skottlossning hamnar hon på sjukhus och när hon skrivs ut därifrån får hon en påse med saker som tillhör mannen som hittade henne innan ambulansen kom fram:

Intrigued, I opened the package. Firstly, there was a handkerchief that despite several washings still bore the stains of my own blood. There was an embroidered monogram in the corner that read 'EFR'. Secondly the parcel contained a jacket, a sort of casual evening coat that might have been very popular in the middle of the last century. I searched the pockets and found a bill from a milliner. It was made out to one Edward Fairfax Rochester, Esq., and was dated 1833. I sat down heavily on the bed and stared at the two articles of clothing and the bill. Ordinarily I would not have believed that Rochester could have torn himself from the pages from Jane Eyre and come to my aid that night; such a thing is, of course, quite impossible. I might have dismissed the whole thing as a ludicrously complicated prank had it not been for one thing: Edward Rochester and I had met once before...

Fler smakbitar med mer eller mindre bra tips på böcker (det finns gott om folk som gillar den här, det var därför jag lånade hem den) finns på Maris blogg. Ha en skön söndag!

Och här finns inlägget jag skrev efter att ha läst klart boken.

Lament: en kärlekshistoria

Bild lånad från adlibris

Lament av Maggie Stiefvater handlar om Dee, en 16-årig harpaspelare. När hon som bäst håller på att spy av nervositet inför en tävling hör hon plötsligt hur någon pratar med henne, en osedvanligt snygg kille som hon aldrig har sett förut. Ungefär samtidigt börjar andra vackra människor dyka upp, men är det inte något lite udda med dem? Och varifrån kommer alla fyrklövrar som plötsligt dyker upp överallt?

Det visar sig att den nye killen, Luke, är en medlem i älvdrottningens hov och hans avsikter med Dee ganska våldsamma tills en begynnande kärlek (vad annars?) ändrar planerna. Att Dee är fullkomligt uppslukad av sin nye kärlek gör henne till en ganska otrevligt narcissistisk person, som nästan helt lyckas bortse från saker som en svårt sjuk släkting på sjukhus, en döende kompis och massvis med mord i Lukes förflutna. Stör mig också på mormodern, som vet fullt och väl vad som är på g, men som inte gör något annat än att ge Dee en ful ring i födelsedagspresent. Inga varningens ord, inga föreskrifter, inga förklaringar...

Omdöme: Lament är en bok jag köpte (19 kronor på rean) enbart för att jag var nyfiken på Maggie Stiefvater som jag läst en del om, inte om just den här boken, men Stiefvater som Stiefvater, eller? Är inte säker på att det var så klokt resonerat, eller så är Stiefvater helt enkelt mindre vass än jag hade föreställt mig, för jag tycker inte att den här boken är något vidare. Dels så finns det ganska mycket som inte utvecklas tillräckligt, som relationen mellan mamman och mostern och varför mostern stannar i deras hus när de så uppenbart avskyr varandra och mer om Lukes bakgrund som lönnmördare, och dels så introduceras älvornas värld ganska grunt för en älvn00b som jag. Att pojken är översnygg, som så ofta i den här typen av böcker, köper jag dock, med älvor blir det för en gångs skull helt logiskt. Det här var första boken av tre, men jag känner mig ganska nöjd med att avsluta med Dee och Luke här, får se om Stiefvater får ett nytt försök.

Bokbloggsjerka: Bokbaksmälla

I veckans jerka undrar Annika hur många tecken på bokbaksmälla som vi känner igen. Hade ju helt klart kunnat vara värre...

1. You’ve started to take your lingering feelings for the hero/heroine a little too seriously. Eric Northman är väl den mest stadigvarande av favoriterna :)

3. You find yourself casually using the fake slang from the book in your real-life conversations.

4. You’ve started to think of “reality” as the world where the book takes place.

5. You’ve ordered everything else the author has ever written. Har hänt, men inte så ofta nuför tiden. Att äga är inte lika viktigt längre.

6. And furiously researched any possibility of a sequel. Vem har inte gjort det?

7. Or any possibility of a movie adaptation. Även om risken att bli besviken finns där... men nyfiken är man ju.

11. You feel irrationally jealous of people who haven’t read the book yet. Håller med giffen också, inte bara är jag avundsjuk på att folk har den oläst, men jag tycker ju också att de borde läsa den snarast...

14. Which has inevitably led to you getting into a few heated debates about the book online. Har hänt, vill ju diskutera det jag har läst och kompisarna har inte samma (= lika bra) smak som jag.

17. You’ve tried to make yourself move on by starting a new book, but it just isn’t the same. And now nothing will ever compare and your life is ruined.

19. But, after some time, you inevitably do. Once you’re ready.

20. Because whether you realize it or not, there’s always room in your heart for another great book.

21. And the cycle starts all over again.

I skydd av skuggorna: göteborgsdeckare

Bild lånad från adlibris

I skydd av skuggorna av Helene Tursten utspelar sig i ett Göteborg plågat av gängverksamhet. I centrum hittar vi kriminalinspektör Irene och hennes man Krister. Krister har precis tagit över en restaurang och någon vecka efter starten exploderar en bomb i hans bil. Men vem är det som är det tänkta offret, Krister eller den förre ägaren? Irene och hennes kollegor nystar så gott de kan i Göteborgs undre värld, men de som vill prata är få och det finns dessutom en läcka i polishuset som gör att skurkarna oftast är ett steg före.

Omdöme: Tycker det är en bra deckare, gillar personerna i, tycker de är väl uttänkta. Att det handlar om Göteborg är ett stort plus för en hisingstjej som jag :) Dessutom så känns historien så verklig att jag blir rädd, det här är inte en värld som jag vill ska finnas, med empatilösa kriminella gäng som utpressar och förstör för de som försöker ordna sig ett liv. Polisen Johnny säger i boken något i stil med att "Vi låter gängen göra upp själva. Billigt och... självsanerande", vilket de övriga verkar rynka lite på näsan åt, men efter att ha läst den här så kan jag inte låta bli att hålla med. Det enda minuset jag har är att man ganska snabbt listar ut vem som är läckan i polishuset och att man som läsare fattar snabbare än poliserna hur upplösningen ska gå.

Eleanor & Park: läsvärd och välskriven

Bild lånad från adlibris

Eleanor & Park av Rainbow Rowell är en bok där huvudpersonerna är berättare i varannat kapitel. Den lite nördige Park med sitt asiatiska utseende (mamman är från Korea) och den storvuxna, rödhåriga Eleanor med sina utstickande kläder. Eleanor är nyinflyttad, både i staden och i sin familj. Hennes aggressive styvfar har precis tagit henne till nåder igen och hon delar rum med sina fyra småsyskon och gör sitt bästa för att inte synas, vare sig i familjen eller i skolan där hon genast blir hackkyckling. Park är en ganska ensam kille som till sin stora fasa upptäcker att han behöver dela säte med den nya konstiga tjejen på skolbussen. Tiden går och de pratar inte med varandra, men när han upptäcker att Eleanor smygläser hans tidningar över axeln inleds en trevande vänskap.

Omdöme: Gillart! Det är en fin historia om vänskap och kärlek bland ungdomar och livet utanför får ta plats. Man får till viss del lära känna deras familjer och speciellt Eleanors öde griper tag. Tycker dessutom att inblicken i Parks känslor i slutet (*spoiler* hans osäkerhet över vad Eleanor kan se i honom) ger lite extra när man tänker tillbaka på det man redan läst. Jag gillar Rowells sätt att skriva, roligt och känslofullt och med personer som är lätta att tycka om. Jag både skrattade och grät under läsningen, inte alltid jättebra när man pendlar...

Tematrio: Världen runt omkring

Världsboksdagen är imorgon och tematrion den här veckan handlar därför om världslitteratur. Inte min starkaste sida, men tre bra är ju inget större problem att hitta :)

• Tsotsi av Athol Fugard utspelar sig i en sydafrikansk kåkstad under 50-talet. Tsotsi själv är en värsting som förträngt både medmänsklighet och minnen. 
• Morgon i Jenin av Susan Abulhawa är en palestinsk släktkrönika där Palestina går från att vara en självständig stat till ockuperat område. Lärde mig mycket om vad som pågår där nere.
• Röd åklagare av Xiao Rundcrantz, en självbiografi om Xiaos arbete på åklagarkammaren där hon börjar som 18-åring. Många hemska livsöden att ta del av.

Full Speed: ganska kul, men klichéfylld

Bild lånad från adlibris

Full Speed är ett författarsamarbete mellan Janet Evanovich och Charlotte Hughes och är en del av en deckarserie som handlar om Jamie, en snygg kvinnlig tidningsägare som försöker få tidningen på fötter, och Max Holt, en snygg miljardärhunk med oöverträffade kontakter och en intelligent dator installerad i bilen. Max och Jamie tar sig till en liten stad i Tennessee där en skum tv-predikant bor. De misstänker att han har kontakter med maffian och att han ligger bakom ett mordförsök på dem i en tidigare bok (som jag inte läst, drog med mig den här från biblioteket och i baksidestexten låter det som att det är första boken, ett dumt misstag att göra...). Jamie vampar till sig för att fånga predikantens intresse och kunna skriva ett reportage om det, Max avlyssnar svartsjukt rummet och sedan dör predikanten.

Omdöme: Låter det ganska cheesy? Det är det. Speciellt Max går mig på nerverna med sitt skulpterade sexpack, sitt loja leende som tydligen är sexigt som f-n, sin manliga "det-här-tar-jag-hand-om-lilla-stumpan,-det-kan-vara-farligt"-grej, sina konversationer med den intelligenta datorn (som av någon anledning går igenom klimakteriet) och i början är det nära att jag lägger ner boken. Men jag fortsätter trots allt, och någonstans vänder det. Det blir väl aldrig bra, speciellt personbeskrivningarna är väldigt endimensionella, men det blir ganska kul och jag får en bild i huvudet av hur författarna glatt springer och visar den nyaste biten för varandra, pekar ut en speciell dialogbit och är så nöjda med hur kul det blev (antagligen helt fel, troligtvis så sitter de i varsin stad och mejlar sina utkast fram och tillbaka och är för snälla för att ge varandra lite välbehövlig redigering). Men den känslan av ett kul samarbete gör att jag kapitulerar och sväljer alla långsökta och klichémässiga bitar och läser boken som jag antar att den är tänkt, som en kul, osannolik, deckarhistoria med lite flirtande inemellan. Den gav till och med mersmak, inte på fler böcker i Full-serien, men tror det kan vara dags att besöka Janet Evanovich böcker om Stephanie Plum igen :)

Smakebit på søndag: Innocent Traitor

Bild lånad från bokus

En alldeles härlig söndag idag som inte blir sämre av att det ska bli påskmiddag på systerns gård där små killingar springer omkring i hagarna :) Och innan dess kan man ju läsa några smakbitar från böcker, inte dumt det heller. Smakbitarna hittar, och lägger man upp, på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Boken som jag började på sent igår kväll heter Innocent Traitior och är skriven av Alison Weir och handlar om Lady Jane Greys liv under tudortiden. I prologen så sitter hon i Towern och våndas över att ha blivit dömd till döden för förräderi och tänker tillbaka på sitt liv. Min smakbit kommer från första kapitlet.

    I stifle another groan.
    "You can cry out, madam," the midwife says again. But I dont. I would not make such an exhibition of myself. Truly, it´s the indignity of it all that bothers me the most, conscious as I am of my birth and my rank. Lying here like an animal straining to drop its cub, I'm no different from any common jade who gives birth. There´s nothing exalted about it. I know it´s blasphemy to say this, but God was more than unfair when He created woman. Men get all the pleasure, while we poor ladies are left to bear the pain. And if Henry thinks that, after this, I´m going to...
    Something´s happening. Dear God, what´s going on? Sweet Jesus, when is this going to end?
    The midwife draws back the covers, then pulls up my shift to expose my swollen, straining body, as I lie on the bed, knees flexed, thighs parted, and thrusts expert fingers inside me. She nods her head in a satisfied way.
    "If I'm not mistaken, this young lad is now in something of a hurry," she tells my anxiously hovering ladies.
    "Ready now!" she crows triumphantly. "Now push,my lady, push!"
    I gather all my strength, breathe deeply, and exhale with a great effort, knowing that an end is in sight. I can feel the child coming! I ram my chin into my chest again and push as I am instructed, hard. And the miracle happens. In a rush of blood and mucus, I feel a small, wet form slithering from me. Another push, and it is delivered into the midwife's waiting hands, to be quickly wrapped in a rich cloth of damask. I glimpse its face, which resembles a wrinkled peach. I hear the mewling cry that tells me it lives. 
    "A beautiful daughter, my lady," announces the midwife uncertainly. "Healthy and vigorous."
    I should be joyful, thanking God för the safe arrival of a lusty child. Instead my spirits plummet. All this - for nothing.

Det var födseln av vår huvudperson...

Every Day: varje dag i en ny kropp

Bild från adlibris, finns också på svenska

Every Day av David Levithan har ett väldigt eget upplägg. Det handlar om en person, en hen, vid namn A som varje morgon vaknar i en ny kropp och som den dagen tar över livet för den person som brukar finnas där. Det enda kropparna har gemensamt är att alla är ungefär 16 år, samma ålder som den omkringflyttande själen. Så har livet varit i 16 år, men så en dag blir A förälskad i sin tillfälliga kropps flickvän. Svårt att hantera när man nästa morgon vaknar i ett nytt rum, i en ny stad, i en ny kropp. Kan man ta kontakt med tjejen, hur mycket ska man berätta och kommer hon i så fall att tro på den här ytterst bisarra förklaringen?

Omdöme: Tycker det här är en bra bok, tycker om idén med de olika kropparna. Ensamheten som A upplevt måste vara enorm, att inte kunna anförtro sig åt någon, att aldrig få ha någon att växa upp med... Gillar inblickarna man får i de olika livsödena han ser, hade gärna sett den delen utökad. Förhållningssättet hen har haft, att leva sitt liv som den personen skulle ha gjort gör mig tveksam. Visst kan det tyckas vara ett bevis på att man respekterar kroppen man lånar (även om den föresatsen går käpprätt åt helvete när han blir kär), men gör det inte också hens liv totalt meningslöst? Intressant också med "flickvännens" olika reaktioner på de olika kropparna, hur mycket vikt man lägger på det yttre även om det inre är precis detsamma, vilket inte betyder att jag tycker att hon är ytlig, något som jag får för mig att A gör, utan ytterst mänsklig.

Slutet irriterade mig. Kan förstå hur A tänker, att hen vill ordna allt så bra som möjligt, men jag hade mest lust att ge hens alldeles för manipulativa jag en rak höger, men en bra bok oavsett :)

Glad påsk!

Bokbloggsjerka: Vi vrider ett varv till

Veckans bokbloggsjerka handlar om tv för omväxlings skull och frågan som Annika ställer är vilken  tv-serie i "vår genre" som är mest skruvad. Tycker det är svårt att avgöra vad som är min genre, jag tittar på ganska mycket (vilket kan ses i det här inlägget från tidigare i veckan när jag räknade...), så min genre handlar mer om att hitta det som är bra, oavsett om det är komedi, action, drama, historiskt, fantasy, deckare... egentligen det mesta utom skräck. Den mest skruvade  tv-serien jag kan komma på är Twin Peaks, men eftersom jag hade lite svårt för den (jag var ung och den var otäck) så tar jag ett par andra istället:

• Ally McBeal: om livet på en advokatfirma där grodor flyger genom luften, folk sjunger för att lugna ner nerverna, någon fjärrspolar sin toalett (och gör volter i dörrkarmen på densamme), en dansande naken bebis dyker upp och det här är bara en bråkdel. Och konstiga rättsfall dessutom...
• The Big C: Cathy får reda på att hon har cancer och medan livet runtomkring fortsätter som vanligt så blir hon helt förändrad. Ska något någonsin göras eller sägas så måste det göras nu så det gör hon, oavsett hur udda infallet är (som att intervjua en ny fru till sin blivande änkling). En av de bättre tv-serierna jag sett på senare år.

Mannen utan öde: osentimentalt om livet i koncentrationsläger

Min gamla bok, men andra omslag finns

Mannen utan öde av Imre Kertérsz handlar om en fjortonårig ungersk kille, Györgi, som berättar om sina upplevelser under andra världskriget. Eftersom han är jude och antisemitismen spritt sig till Ungern så handlar en hel del av dem om hans tillvaro i koncentrationsläger. Man får följa resan från när polisen plockar av honom från bussen till arbetet, vidare till ett ungerskt läger som han lämnar bland de första efter löften om ett bättre läger. Det visar sig vara Auschwitz. Lyckligtvis är han bara där tillfälligt innan han skickas vidare till ett arbetsläger i Tyskland.

Omdöme: Länge blir jag irriterad på Györgi. Han är så fruktansvärt naiv när boken börjar. Bland annat blir han fnittrig när en officer som kallar dem för judesvin för att officeren är så upprörd... Dessutom så beskriver han allt extremt detaljrikt, oavsett om det är viktigt eller inte. Utseendet på grannarna som knappt är med i boken? Check. Soldaten som står bredvid officeren och som håller en mystisk sak i handen, men som aldrig utreds vidare? Check. Utseendet på ALLA som väntar i samma rum som han? Check. När han väl kommer fram till lägret och man får följa livet där så blir det genast mycket mer intressant. Hur kroppen bryts ner, hur man köpslår om potatisskal utsmugglade från köket, hur människor ger upp och inte förmår sig att stiga upp när väckningssignalen går. Och hur medmänsklighet ändå kan hittas ibland.

Det är skönt att boken är så neutralt skriven, det är en förvånansvärt smärtfri läsning trots ämnet, det är tillräckligt hemskt utan att man behöver begravas i starka känslor dessutom. Vad som slår mig mest under läsningen är hur fångarna anstränger sig så för att vara duktiga fångar, att det blir som ett mål i sig (ända tills bristen på mat gör att fokuset inte längre kan hållas kvar). De tyska soldaterna var inte så många i varje läger, men ordningen upprätthölls ändå, mycket beroende på att man hoppades och att man hade svårt att gå ifrån sina gamla mönster av att göra sitt bästa för då ordnade sig allting till slut. Den väluttänkta urskiljningsproceduren vid Auschwitz: lite blommor, en numrerad galge och erbjudande om skjuts - allt småsaker som lullade in fångarna i trygghet, är också helt nytt för mig. Och slutligen hur fångarna börjar sympatisera med sina fångvaktare som är så vackra och hur man kanske inte kan lita på exempelvis de finska fångarna. Så konstigt den mänskliga hjärnan fungerar.

Här finns ett litet smakprov jag skrivit från boken.

Lullaby: mycket av det mesta

Bild lånad från adlibris

*Innehåller spoilers från Wake, del 1 i serien*
Lullaby av Amanda Hocking är en fortsättning på Wake, boken där 16-åriga Gemma förvandlas till siren och tvingas lämna hemmet för att inte hennes syster (Harper) och pojkvän (Alex) ska komma till skada. Medan Gemma gör sitt bästa för att inte vänja sig vid sitt nya liv med de andra sirenerna (hon vill inte vara ett monster) så försöker Harper och Alex att med alla medel hitta henne.

Omdöme: Det här är inte en jättebra serie, speciellt karaktärerna är ganska såpiga. De ser väldigt bra ut allihop och de är beredda att gå genom eld och vatten för varandra, även i de fall där de knappt känner varandra. 18-årige Harper har tagit mammarollen sedan länge och hennes omvårdnads- och kontrollbehov känns ganska extrema. Pappan är en frånvarande karaktär trots att de bor i samma hus. Avsaknaden av både närvarande vuxna samt kompisar runt Gemma, Harper och Alex gör att det känns ganska tomt. Är inte så imponerad av beskrivningen av sirenerna heller, de blir lite för mycket: överjordiskt vackra, förtrollande sång, sjöjungfrur i vattnet och grymma monsterfåglar när de ska äta...

196 dagar, 4 timmar och 33 minuter...

...är tiden jag har lagt ner på de tv-serier jag kan komma ihåg (med stor hjälp från tvserieguiden), och då har jag ändå inte räknat med nyheter, naturprogram eller tävlings- och realityshower. Nordiska tv-serier fattas också till stor del (inte för att de är inte så stor post i mitt tittande överlag). Antalet säsonger har jag i de flesta fall skattat, en hel del serier är inte sådana som jag följt slaviskt, men som jag sett oroväckande många program av, som t.ex. Cheers. Räknar man ihop det så blir det en he del till slut :( Och varför gör man då någonting sånt här? Man ser helt enkelt idén hos Seriedrottningen Lovisa där hon tipsar om länken tiii.me där sådant görs smidigt. Vågar du?

Tematrio: Tips på påskekrim

Mindre än en vecka kvar till påsk och vilken tematrio kan då passa bättre än att tipsa om deckarförfattare (eller annat deckarrelaterat)? Det tycker i alla fall Lyran och naturligtvis gör jag som hon vill :)

• Björn Hellbergs mysdeckare om Sten Wall - härligt språk, mysig huvudperson och böcker som håller spänningen vid liv genom böckerna, de är mer än ett enda mord i början... 
• Två mysdeckarserier till är Charlaine Harris böcker om Lily Bard, där första boken heter Shakespear's Landlord samt böckerna om Aurora Teagarden, den första heter Real Murders. Båda handlar om unga sydstatstjejer som blir inblandade i att lösa mordfall i sina ganska små hemstäder, men samtidigt har de en hel del härligt fluff (det är därför jag läser dem...). De dejtar och träffar mer eller mindre udda människor, alltihop mot en söder-fond med kyrkor, rasism, kvinnoklubbar och status. Böckerna om Lily Bard är lite mörkare, hon har ett traumatiskt förflutet som satt sina spår i henne, och det är dem som jag tycker är allra bäst. 
• Jeffrey Deavers böcker, där jag mest läst dem om den förlamade kriminalteknikern Lincoln Rhymes. En av få bokserier där jag sitter och våndas och viskar "nej" till de man misstänker kommer att drabbas - man har ofta redan fått lära känna dem och kan räkna ut vad som väntar... En invändning mot Deavers är att fallen ibland är löjligt komplicerade, som någon som tar livet av ett dussin människor för att ingen ska kunna räkna ut att det egentligen bara var X som var måltavla. Böckerna är dessutom drabbade av "serieförbannelsen", där samma saker förklaras i bok efter bok (som hur en bra brottsplatsundersökning bör företas). Ibland önskar man att författarna kunde infoga ett sammanfattande kapitel i början som de som redan följer serien bara kan hoppa över. 

Smakebit på søndag: Shift

Bild lånad från bokus

Ser fram emot en söndag med nevöer och föräldrar på besök :) Dessutom så finns det bokliga smakbitar att läsa på Maris blogg. Boken jag precis har börjat på heter Shift och är fortsättningen på utmärkta dystopin Wool av Hugh Howey. Trots att det är del två så börjar den innan händelserna i Wool, medan samhället fortfarande är bekant för oss. Utdraget jag valt är från prologen, i rubriken nämns årtalet 2110, men i första kapitlet flyttas handlingen närmare i tiden till 2049 och det politiska maktspelet i Washington. Jag ser fram emot att få svar på varför livet i Wool blev som det blev :)

    Troy returned to the living and found himself inside a tomb. He awoke to a world of confinement, a thick sheet of frosted glass pressed near to his face. 
    Dark shapes stirred on the other side of the icy murk. He tried to lift his arms, to beat on the glass, but his muscles were too weak. He attempted to scream - but could only cough. The taste in his mouth was foul. His ears rang with the clank of heavy locks opening, the hiss of air, the squeak of hinges long dormant. 
    The lights overhead were bright, the hands on him warm. They helped him sit while he continued to cough, his breath clouding the chill air. Someone had water. Pills to take. The water was cool, the pills bitter. Troy fought down a few gulps. He was unable to hold the glass without help. His hands trembled as memories flooded back, scenes from long nightmares. The feeling of deep time and yesterday mingled. He shivered.

Saving Francesca: en alldeles utmärkt bok

Bild lånad från adlibris

Saving Francesca av Melina Marchetta är den andra boken jag läser av författaren (den första var underbara Jellicoe Road) och jag kommer att läsa fler :) Den handlar om 16-åriga Francesca som nyss har börjat på en f.d. pojkskola, den första klassen där tjejer har fått lov att börja på skolan, utan sina bästa kompisar, och hon trivs inte alls. Samtidigt drabbas mamman av depression och kan inte förmå sig att stiga ur sängen. Mamman, Mia, är den som alltid tagit mest plats och hållt ordning på familjen och när hon blir sjuk blir resten av familjelivet ganska rangligt. Pappan förändras och hans och Francescas relation går mot det värre. I skolan ses Francesca som en av de udda typerna och efter förlusten av sina tidigare vänner och sin färgstarka mamma är hon inte säker på vem hon är längre. Här kommer några utdrag ur boken:

Först ett om skolan, St. Sebastian:
It's like this. Girls just don't belong at St. Sebastian's. We belong in schools that are built especially for us, or in co-ed schools. St Sebastian's pretend it's co-ed by giving us our own toilet. The rest of the place is all male and I know what you're thinking if you're a girl. What a dream come true, right? Seven hundred and fifty boys and thirty girls? But the reality is that it's either like living in a fishbowl or like you don't exist. (s.2)

Sen ett om mamman, Mia, och hur hennes sjukdom påverkar familjen:
My dad takes Luca and me to Bar Italia in Leichhardt. We almost get Mia out the door, but by the time we're leaving, she's already gone back to her bedroom, leaving the three of us with no desire for anything. We go anyway, pretending that it's no big deal. Pretending that it's normal for my dad, Luca, and me to go for gelato on our own. But it's not normal. Nothing about our lives, at the moment, is normal. (s. 42)

Snart i billig pocket på svenska

Tredje kommer med bara för att jag gillar det. Francesca upptäcker att hennes gamla kompisar har börjat hänga med den elaka tjejen de aldrig gillat:
  "We hang out with everyone," Natalia says defensively.
  "She's a bitch."
  "Once you get to know her, she isn't."
What is with that argument? Why is it that you have to jump through hoops of fire to find out that someone's decent? The fact that someone is a bitch on the surface says heaps about them. (s. 77)

Omdöme: Som nog märks så gillar jag den här boken. Den är snabbläst, rolig och stundvis grät jag floder. Jag gillar personerna i, både de få tjejer som finns på St. Sebastian's och de väldigt högstadieaktiga killarna. Även de vuxna (föräldrar, släkt och lärare) blir personligheter, något som inte alltid är självklart i ya-böcker. Francesca är en bra iakttagare och man kan se karaktärerna framför sig. Ämnet med den deprimerade mamman och den nya och ganska fientliga skolan är inget jag varit med om själv, men känslorna som beskrivs är allmänmänskliga och igenkänningsfaktorn blir hög. Jämfört med Marchettas Jellicoe Road är den rakt berättad och jag fångas nästan omedelbart av historien. Varför föräldrarna (eller snarare mamman, tror jag) valde att sätta henne i en helt annan skola än vännerna blir uppenbart efter ett tag.

Bokbloggsjerka: hyllan full, men...

I veckans jerka ställs frågan om man någonsin tittar i bokhyllan och inte "hittar" något att läsa (ungefär som när man tittar i garderoben och inte "hittar" något att ta på sig) och vad man i så fall gör istället?

Det händer inte så ofta för mig, men när det händer så åker seriealbumen fram. Ett antal Asterix, Lucky Luke eller Modesty Blaise är alldeles lagom de dagar när man bara inte har lust att sjunka ner i en bok :) Och ibland blir det att jag bara slösurfar. .