Smakebit: Hur jag lärde mig förstå världen

Bild lånad från bokus.
finns också på adlibris

Långsamt har mitt läsande (och mitt bloggande, ta i trä) börjat vakna till liv igen och jag börjar äntligen känna igen mig själv. Håller just nu på med Hans Roslings memoarer, Hur jag lärde mig att förstå världen, och det är en mycket intressant bok om hans uppväxt, arbete som läkare och hur han senare blev forskare, lärare och föreläsare. Utdraget utspelar sig i en avlägsen by i Mocambique runt 1980:

     Denna skräckhistoria berättades för mig genom översättning mening för mening. Då kom jag ihåg. Jag kommer alltid att minnas mina meningslösa försök att rädda livet på den febriga och uttorkade mamman. Också detta fall krävde fosterstyckning, men det var för sent. Hon var extremt svag, redan allvarligt infekterad med blodförgiftning från det förlängda värkarbetet. Livmodern brast på grund av mina försök att få ut barnet och blödningen som följde dödade mamman omedelbart. Det var oundvikligt, men jag hade känt lika mycket skuld när det hände som när jag nu stod inför familjen och grannarna.
     Byns ledare avslutade sin förklaring genom att återigen säga hur nöjda byborna var över att jag kommit dit. Jag var inte längre fundersam över varför - min förvirrade hjärna kunde bara hitta en förklaring till deras tillfredsställelse: de skulle till sist få möjligheten att döda mig. Aldrig hade jag gått från ren stolthet till djupaste rädsla på så kort tid. Jag var tyst och måste ha sett livrädd ut. Ingen rörde sig. Alla bara fortsatte att le. Jag övervägde att be min chaufför hoppa tillbaka in i bilen och köra iväg mig i hög fart. Men vid det laget var bilen omringad av folk på alla sidor. Istället lutade jag mig långsamt mot den tvåspråkige sjuksköterskan och frågade honom:
      "Förstår du varför de säger att de är tacksamma när kvinnan faktiskt dog medan jag behandlade henne?"
     "Nej, det gör jag inte, det är absurt. Ska jag fråga?"

Fler smakbitar finns hos Astrid Terese. Ha en trevlig söndag!