The Underland Chronicles av Suzanne Collins är en fantasyserie som handlar om elva-årige Gregor och hans äventyr i världen under jord. Det är en värld som befolkas av gigantiskt stora och talande djur som råttor, fladdermöss, kackerlackor och eldflugor, liksom av människor som förutom att de är bleka och har violetta ögon är precis som vi. Jag gillar att Collins ofta tar de djur som vi tycker minst om och ger dem nya egenskaper.
Jag började läsa den här serien för jag tänkte att den kanske vore lämplig som högläsningsbok eller läsläxa (och för att jag var nyfiken på hur Collins var när hon inte skrev om Hungerspelen), men jag fortsatte för att jag tyckte om den, allt mer ju längre jag läste, böckerna blir bara bättre ju längre in i serien man kommer. Jag tror att serien skulle göra sig alldeles utmärkt som högläsning (förutom att den är lång), men jag är inte beredd att lämna mina tvåor ensamma med böckerna riktigt ännu, det är så mycket som kan behöva diskuteras i dem.
Edit: Hade senare den första boken som högläsning i en år tre och de som ville fick ha fortsättningen som läsläxa - fungerade alldeles utmärkt!
Äventyren är spännande, det börjar i första boken med en flera hundra år gammal profetia: Enligt dess anvisningar sätts en räddningsexpedition ihop som är sammansatt av medlemmar från flera olika grupper och det blir en resa på liv och död. Ett djupgående svek är en viktig beståndsdel i första äventyret. Fler profetior ska kluras ut och uppfyllas i de senare böckerna. Gemensamt för dem är hur man behöver samarbeta från flera läger, oavsett hur bittra fiender man egentligen är och många av motsättningarna verkar vara helt onödiga när man som Gregor kommer utifrån. Det är så mycket som är låst på grund av prestige, oftast från människornas sida, och saker som hände förr. Gregor utpekas i profetiorna som "krigaren" och när han är tvingad till strid så är han oförskämt bra. Poängen är att han faktiskt blir tvingad till att slåss, det är inte något han tycker om och samvetskvalen finns där efteråt. I perioder är han också lite rädd för sig själv eftersom han är så bra på att det.
Uppdragen de skickas ut på är inte lätta att lösa, för att vara böcker skrivna för barn så är det väldigt många som dör och det är något som händer även de "goda". I den fjärde boken är det till och med massutrotning i en skala som skulle kallas folkmord om det hade hänt människorna. De underjordiska människorna kallas för "killers" av de andra varelserna eftersom det är så de brukar lösa konflikterna som uppstår, även när det gäller sina egna. Gregor och hans medhjälpare ställs inför rådet flera gånger eftersom det inte tycker att de har löst uppgifterna på rätt sätt. Rådet är en samling väldigt rigida människor som det är lätt att bli irriterad på. Kan tycka att reglerna är hårda med tanke på att Gregor är elva år och dessutom bara ställer upp för att han är snäll. Kan dessutom tycka att man borde sända någon av sina egna soldater när det är någon man vill ska dö, istället för en liten bortkommen ovanjording...
I världen ovanjord så är det svårt på ett annat sätt. Gregor fasar för att öppna skafferiet i slutet av månaden, för det är inte alltid som det finns tillräckligt med mat då. Hans mamma måste förlita sig på Gregor när det gäller tillsyn av hans senila mormor och hans två småsystrar medan hon har multipla jobb för att få det hela att gå runt. Pappan försvann för över två år sedan och har inte hörts av sen dess vilket satt djupa spår i Gregor som vägrar göra upp framtidsplaner, även om små roliga saker. Så småningom kommer pappan tillbaka igen, men är alldeles för sjuk för att man egentligen ska kunna räkna med honom, istället blir det ytterligare en person att ta hand om och ytterligare en mun att mätta.
Ytterligare en liten tråd är ensamhet och vänskap. Gregor träffar många nya personer och är plågsamt medveten om ur lite han vet om underjorden och känner sig ofta utanför och obekväm. Ibland dömer han andra väldigt fort och det är inte alltid lätt att erkänna när man haft fel, men han gör det. Hans granne ovanjord verkar vara en ganska ensam människa och tar sig an Gregors familj när hon märker att det behövs. Också Ripred, den råtta de samarbetar mest med, lever ett ensamt liv vilket han döljer genom att vara så tuff att de flesta avskyr honom. Gregor och den han har mest att göra med av de underjordiska invånarna, den blivande drottningen Luxa, är båda elva år när serien börjar, men ansvaret de tvingas ta gör att de agerar mycket äldre. Kan tycka det är logiskt med tanke på förväntningarna på dem och deras bakgrunder som faderlös, fattig kille respektive föräldralös blivande regent, men när en kärlekshistoria mellan dem börjar så känns det ändå som att det inte blir riktigt åldersadekvat. Jag vet ju att man kan ha starka känslor även i den åldern, men det känns lite vuxet helt plötsligt även om själva kärlekshistorien är väldigt oskyldig.
Här finns ett inlägg jag skrev om första boken innan jag hade bestämt mig för att sammanfatta serien istället.
