The Penelopiad: Margaret Atwood

Bild lånad från adlibris

The Penelopiad är historien om Odysseus fru Penelope, hon som giftes bort och sedan lämnades på den lilla ön där de bodde medan han stred i det trojanska kriget och sedan seglade runt på medelhavet i tio år innan han äntligen kom hem. Under tiden uppvaktades Penelope av ett otal friare, men lyckades undvika att gifta om sig genom att lura dem. I The Penelopiad berättar Penelope från dödsriket, med hjälp av sina tolv hängda jungfrur, hela historien ur sin synvinkel. Jungfrurna är fortfarande bittra över sitt orättvisa öde och Penelope känner stor förbittring mot sköna Helena som startade hela kriget och i vars skugga som Penelope alltid befunnit sig i.

Tankar: Bitvis bra, men bitvis också ganska seg. Det är en hel del ältande när den stackars ärbara Penelope berättar, och jag tycker det är en ganska gnällig berättelse man får ta del av. Jag kan förstå det, för det var inget lätt liv hon hade, men det är inte jätteroligt att läsa om det.

Jag tyckte om inslaget av körer där de 12 mördade jungfrurna pratade (sjöng) i vers, men tror att jag hade fått ut mer av historien om jag varit mer påläst om Odysseues. Tyckte också om de skilda förklaringarna till Odysseus långa bortavaro - dröjde han sig kvar hos underskön gudinna eller besökte han egentligen prostituerade, träffade han på en cyklop eller...

I efterordet skriver Atwood om en teori hon läst där Penelope var en gudinna och hur synd hon tyckte det var att ingen lyft fram det perspektivet. Jag kan känna samma invändning mot Atwood, för det är ett ytterst marginellt inslag också i hennes bok.