I rymden finns inga känslor: banal historia

Så var man och såg Sveriges Oskarsbidrag I rymden finns inga känslor. Om det är det bästa vi kan skaka fram så förstår jag varför jag ser svensk film så sällan. Beskrivningen av filmen låter intressant - kille med aspberger ska försöka hitta en tjej till sin bror Sam. Det skulle kunna vara en intressant film om hur det är att leva med ett handikapp, om hur omvärlden ter sig när man själv inte kan tolka andra människors orationella beteende. Tyvärr väjer filmen för allt som kan kännas och blir bara en småputtrig bagatell med schablonfigurer.

Huvudpersonen har inga större svårigheter att se vad andra människor känner, även om han inte alltid förstår varför. Bifigurerna är osedvanligt endimensionella - misslyckad kock med fransk brytning (hi hi?), überbohemisk tjej som förstår Simon utan några problem alls, hans kompisar på jobbet som har en (1) egenskap var. De människor som har något av djup har med ett undantag väldigt små roller. Jag hade velat se mer av mamman som har så svårt att förstå sin son, Sams första tjej Frida som inte alltid vill komma i andra hand och Sam själv som ger upp så mycket.

Det är synd att man till varje pris viljat göra en komedi. Tänker man tillbaka på den norska filmen Elling så handlade den också om att vara annorlunda, men där hade man känslor som kändes och ett allvar i botten även om filmen var rolig.

Kronprinsessan, Kungamordet, Drottningmordet: En kamp om makt

Bild lånad från bokus

Hanne-Vibeke Holst är en underbar författare. Nu har jag läst hennes trilogi Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret, passande så här i valtider. Respekten för politiker blir faktiskt till viss del återupprättad, för trots interna maktkamper och rygghugg så jobbas det en hel del för vad man tror på. Anseendet för journalister sjunker å andra sidan. Ska man tro böckerna (och jag tror att det ligger en hel del i dem) så är de bara snäppet bättre än papparazzis.

Att Hanne-Vibeke är feminist behöver man inte tvivla på, men ändå är hennes kvinnoporträtt inte smickrande vilket är skönt för trovärdigheten. Böckerna har olika huvudpersoner, men huvudpersonen genom trilogin är Charlotte Damgaard, kronprinsessan. Hon är väldigt rättrådig, men ändå (eller tack vare det) kan jag bitvis känna att jag har större sympati för hennes man. Man följer många olika människoöden i trilogin; en del "kapitel" är en halv sida, andra tre. Ett var på elva sidor och då blev jag frustrerad över hur långt det var och undrade vad som hände med alla andra - ett tecken på att det inte bara är huvudpersonen som är värd att följas.

Förutom att trilogin handlar om makt - hur man skaffar den, behåller den, önskar den, offrar för den, tvivlar om den, så har varje bok minst en sidohistoria. I Kronprinsessan har vi en otrohetshistoria, i Kungamordet hustrumisshandel och i Drottningoffret vit makt och judehistoria samt en intressant skildring av en nedbrytande sjukdom. Hemskt att hela tiden veta vad som kommer. Allt suveränt beskrivet.

Alice in Wonderland: Färgsprakande äventyr

Jag har aldrig tidigare fallit för Alice i Underlandet-historien, men Alice in Wonderland i Tim Burtons uppväxta version är riktigt bra. Färgsprakande karaktärer och en bildupplevelse som åtminstone precis efter fallet påminner om det i Avatar. Sedan finns det ju andra platser där de hårda åren under den röda drottningens styre syns tydligt. Den röda drottningen är förresten ljuvligt grym - "nothing like tadpole on toast" strax efter man beordrat att grodpappans huvud ska av. Förklaringen till hennes grymhet (det gigantiska klotet) och hennes inställsamma och förklädda hov är strålande.

Alice har nu hunnit bli vuxen och sitt tidigare besök minns hon bara i mardrömmarna. Filmen inleds med hennes förlovningsfest, vilket hon är lyckligt omedveten om. Tyvärr är hon den enda bland gästerna som är barärmad och hennes kjol är ett par decimeter kortare än alla andras. Det är synd, det gör henne mer barn än hon är. Hennes bleka sminkning (oroväckande lik twilightvampyrernas) är inte heller den lyckad "över jord", men efter fallet passar både klädsel och smink bra. Jag gillar hennes karaktär, hennes mognadskurva känns logisk.

Någon som inte föll mig på läppen var den vita drottningen. Händerna som flaxade som hjälplösa fågelvingar i axelhöjd gick mig på nerverna. Skönt att se att hennes godhet hade sprickor i sig till slut. Andra som inte heller föll mig på läppen var hattmakarens tokiga kompanjoner - alldeles för gapiga, men det kanske är en yrkesskada för lärare?

Johnny Depp som hattmakare var som vanligt strålande. Lysande smink med den nackdelen att man inte kunde se hans snygghet, men det får man ta någon gång ibland. Tweedledee och Tweedledum var också suveräna. Matt från Little Brittain kan se så skönt dum ut. Gillade också faster Imogene. Undrar om det var meningen att hon skulle se ut som en blodhund?

Charlaine Harris på svt och ännu en länk

Ikväll kommer en intervju med Charlaine Harris tillsammans med ett utforskande av vampyrgenren på svt 1. Hej litteraturen! kl. 22. Det ska jag se! Jag gillar Charlaines böcker. Inte suveränt skrivna, men med en alldeles underbar värld (det är hennes böcker "The Sookie Stackhouse series" som True Blood bygger på). Det är dessutom väl värt att läsa böckerna även om man följt tv-serien för de ändrar friskt. En del blir bättre i tv (Jason, Jessica, Hoyt, Fellowship of the sun) och en del blir sämre (maenaden, V-tripparna, Eric), men upplevelsen blir så mycket större om man tar in båda medierna, som 1+1=3.

Bad ju om tips till True B-länkar som jag missat i förra inlägget. När jag vaknade morgonen efter tänkte jag att kanske kunde jag hitta fler själv? Så googlade lite och voila! En länk för att locka turister till Bon Temps: Welcome to Bon Temps. Inte helt klockren dock. Varför skulle man på en reklamsida ha invånare som oroar sig över att vampyrer kommit? Vill man ha dit folk gör man kanske bäst i att sopa det under mattan? Och lite... udda... grepp att presentera tio stycken "slumpmässigt" utvalda invånare på hemsidan. Men det kan förlåtas, för vinsten med att få reda på precis var Bon Temps ligger är kul.

Uppdaterat: Ooops! Upptäckte att den här låg i utkast. Efter 1,5 år har den legat där nog länge. Hrmpfh. Såg förresten intervjun - det var ingen höjdare, kort och ganska ytligt.

True Bloods imponerande reklamkampanj

Japp, bered er på ett långt första inlägg :) Min True Blood-abstinens och avsaknaden av likasinnade att diskutera det med är en stor orsak till att den här bloggen överhuvudtaget startar. Här kommer lite tankar och upptäckter som värkt i mig att få tala om.

Eftersom mitt True Blood-behov inte uppfylls ännu på ett tag (skulle tro att tredje säsongen börjar på svt någon gång efter jul) så har jag surfat runt lite därute och njutit och imponerats av hbo:s reklam. De har sina snygga och träffsäkra "wallpapers" med mina favoriter "Nothing like a good cup of Joe" och "Please do not feed the shapeshifters" och sina oh så frestande trailers och aptitretare, t.ex. (Waiting sucks), men dessutom har de sidor, flera underbara sidor.

Den första är Bloodcopy Archive. Den startade några månader innan den första säsongen och handlar om hur det gick till när vampyrerna kom ut ur kistan - deras interna diskussioner, kämpandet för lika lagar och de levandes reaktioner. Intervjuer med politiker, vampyrer och lokalbefolkning finns med liksom nyhetsklipp från hela världen. Lagom till säsongstart kommer en intervju med Bon Temps första vampyr, den alldeles ljuvlige Bill Compton. Där har de fuskat lite eftersom BonTemp egentligen inte får sin första vampyr förrän ett par år efter "the Great Revelation" men det hela är riktigt bra gjort ändå. Sedan kommer ett långt hopp till nästa inlägg (strax före säsong två). Då har bloggaren hunnit bli vampyr. En suverän start på hela True Blood-äventyret.

Inte nog med det. Innan säsong två startades dessutom fler sidor som ger en bild av världen runt Bon Temps. AVL - American Vampire League visar att det inte bara är lystna fangbangers som möter vampyrerna utan dessutom vandalisering, mordbrand och mord på både vampyrer och "mänskliga sympatisörer". Paret Newlin finns på FotS - Fellowship of the Sun med "upplyftande" små videomeddelanden och hatpropaganda. På samma sida kan man låta Luke, "Thelukinator", logga in för att läsa hans blogg. Att han slutade som självmordsbombare blir rätt förståligt när man har läst den, stackars kille. På Trubeverage finns bland annat lite drinktips, vad sägs om Death on the beach och Blood Maker-ita?

En ny sida som jag inte vill läsa ännu (eftersom den går in på säsong tre) är Babyvamp Jessica. Hur sugen jag än är så vill jag ha allt roligt kvar tills när det börjar på riktigt.

Har ni hittat någon sida som jag missat så var snälla och tipsa mig, behovet är stort.