Yay Jennifer!

Ljuvliga och extremt duktiga Jennifer Lawrence vann en Oscar!

The Fault in our Stars: Read it and weep!

Bild lånad från adlibris

The Fault in our Stars (Förr eller senare exploderar jag) av John Green är en underbar historia och dessutom välskriven. Den har några verkligt roliga skratta-högt-ögonblick och en hel del dra-på-munnen-och-njuta-av-galghumorn-ställen, men framför allt är det en bok att gråta över.

Green är en författare som gör intelligenta karaktärer, här en cancersjuk Hazel och en cancertillfrisknad Augustus, som både känns verkliga (i början kändes de ibland som lite för verbalt smarta, sen kom jag att tänka på vissa personer under gymnasiet som verkade i de trakterna, med djupa diskussionsfrågor och stora ord som de ibland använde fel...) och som man tycker så mycket om. En inblick hur det är både att leva under en dödsdom och hur det påverkar dem runt omkring.

Intressanta tankar också om hur personer som fått en allvarlig diagnos blir sin sjukdom, om inte i sina egna ögon så i andras och hur de därefter inte längre betraktas som individer med egna intressen.

På svenska heter den Förr eller senare exploderar jag.

Dftba.

Divergent: "Dystopian fiction" står det i baksidestexten.

Bild lånad från adlibris

Där nämns också "unexpected romance". Det är bara det första påståendet som stämmer dock, det finns inget oväntat med romantiken, den flaggas mil i förväg. Kärlekshistorien i boken tycker jag inte håller måttet, jag blir snarare lite irriterad på hur lätt och självklart det är. Gillar däremot boken som dystopisk fiktion, hade svårt att lägga den åt sidan.

Divergent av Veronica Roth är inte världens bästa bok, det framtida samhället hamnar i samma fälla som romantikskildringen - det är lite för lätt och lite för grunt beskrivet, och samhället i stort känns rätt naivt - vad tänkte de egentligen på när de organiserade det på det viset? Så klart det måste gå åt skogen! Men bokidén är bra om än inte vidare trolig. Huvudpersonen, Tris, har sina egna hjärnspöken att brottas mot, och där tycker jag att Roth har lyckats bra, liksom med de mer sci fi-tekniska simulationerna. Funderade på vilken "faction" jag skulle ha hamnat i, och även om Dauntless (modiga) verkar mest spännande och adrenalinsökande så skulle nog Amity (fridfulla) eller Erudite (intelligenta) vara mer för mig. Inte för att man dras åt Erudite efter att man läst boken...

Här kan man läsa mitt inlägg om filmen med samma namn.

How to be a Woman: Vad är kvinnligt? Och vad är mänskligt?

Om det handlar "How to be a woman" (Konsten att vara kvinna) som är en rolig och lättfeministisk bok av Caitlin Moran. Varje nytt kapitel börjar med en liten anekdot ur hennes liv och det är de små självbiografiska bitarna som är den största behållningen av boken, kanske för att jag kände igen mig själv en hel del, växte upp under ungefär samma tid, samtidigt som jag fick en inblick i brittisk uppväxttid.

Caitlins feministiska teorier är oftast sunda, kommer att tänka på Grynets "Ta ingen skit", men ibland är hon nere på detaljer som trosstorlek, vilket väl mer är sunt förnuft än kvinnofrigörelse. En del av de feministiska insikterna känns också som sådant man kommer på allt eftersom man mognar och ens osäkerheter läggs åt sidan. Läsvärd bok!

Happy Hunger Games!

Har äntligen sett The Hunger Games! Har skjutit upp den ett tag för en del av recensenterna jag läst har jämfört den med boken och blivit besvikna. Det blev inte jag! Jag tycker att de lyckades riktigt bra. Jennifer Lawrence är en suverän Katniss, men så har jag gillat henne skarpt sen Winter's Bone. Gillade castingen överlag, president Snow, Ceasar Flickerman, Haymitch, the careers och Gale. Jag var inte lika övertygad av Peeta, men tyckte att han (Josh Hutcherson) blev okej efter ett tag. Prim förblev däremot en besvikelse.

Saker som jag tycker de har missat i filmen, men som fanns med i boken:
* Lite mer bakgrund i Peetas och Katniss gemensamma historia.
* En förklaring till varför Rue och Katniss drogs till varandra.
* De andra tributernas dräkter (hade kunnat bli riktigt roligt, tror jag).

Saker som jag blev besviken på:
* Prim, tyckte att hon kändes så väldigt liten och ynklig, det var inte den bilden jag fick i boken.
* Skildringen av distrikt 12 stämde inte med min bild - shocking...

Saker som inte fanns med i boken och som inte borde ha varit med i filmen (imho):
* Att president Snow beordrade Seneca att kväsa Katniss redan efter första uppvisningen.

Saker som de lyckades överföra riktigt bra:
* Katniss relation med sin mamma.
* Huvudstadens dekadens.
* Det blodiga spelet fast utan att vältra sig i det.

Saker som inte fanns med i boken, men som var riktigt bra i filmen:
* Bilderna "backstage" där man såg hur hela spelet arrangerades.
* Haymitch jobb med att ragga sponsorer.
* Catos "dödstal".
* Det begynnande upproret i distrikt 11.
* Senecas inlåsning med Nightlock-bären.

Längtar till premiären av Catching Fire nu. Bara ett drygt halvår kvar...

Kyle XY: En alien ibland oss?

Har haft en maratonsittning med första säsongen av Kyle XY och jag gillade den skarpt! Såg serien när den gick på tv för några år sedan och njöt av återupptäckten. Matt Dallas är absolut ljuvlig i huvudrollen, han och hans lätt förundrade leende känns väldigt troskyldigt. Lite välvuxen för att spela en 16-åring dock, men fenomenet med för gamla skådespelare är ju ett problem som är rätt vanligt i tonårsserier.

En hel del är roligt, som när han pratar för att "be" om juice första gången, och på andra ställen grät jag. Scenen när han talade om för Josh hur den lilla anteckningsboken kändes, herregud! Gillar också Loris och Declans trevande försök till förhållande, kändes rätt äkta och lite lagom fumligt. Som jag kommer ihåg det var första säsongen bäst, när Kyle upplever omvärlden för första gången och man får se allt runtomkring oss från ett nytt perspektiv, men jag blir ändå sugen på fortsättningen.

The Master: Att få någon att göra som man vill.

Bild lånad från cdon

Det är något man kan få tips om i The Master där adepten kan förmås göra (eller gör på eget initiativ) allt för mästaren. En helt suverän Joaquin Phoenix (kroppsspråket!) spelar huvudrollen i en väldigt välspelad film ner till minsta biroll. Hans trasiga, posttraumatiserade och gravt alkoliserade soldat får ett nytt hem hos en rörelse som bygger på scientologernas grundare L Ron Hubbart även om det inte nämns, färre stämningar på det viset :) Grundarens son var intressant, genomskådade allt, men hängde med på tåget ändå. Klart sevärd, men jag är inte säker på att jag faktiskt tycker om den. Tror jag saknar någon att tycka om i filmen. Den var lite i längsta laget också, hade kunnat klippas hårdare. Lena Endre hade en liten biroll, var en överraskning när hon dök upp på duken.

Göteborg Film Festival

Filmfestival - en av höjdpunkterna med Göteborg. Jag ser ju inte så överdrivet många filmer, men det är lika roligt varje år att gå igenom katalogen, vika ner hörn på det som låter intressant, riva ut och organisera i högar tills jag till slut får fram årets skörd. I år blev det fyra stycken och jag tyckte faktiskt om allihop.

Den första var The Attack, en film om en arabisk läkare i Israel som långsamt kommer till insikt om att han var gift med en självmordsbomberska. Hur kunde det bli så utan att han märkte någonting? Och vems är felet? Kom ut från filmen med förvissningen om att Israel/Palestina-frågan aldrig kommer att lösa sig.

Nummer två, Dangerous Liaisons, var en kinesisk filmatisering av romanen med samma namn.  Följer förlagan med några smärre förändringar, som oftast inte stör, t.ex. att lägga historien i Shanghai under 30-talet - det var vackert. Miljöerna, kläderna, skådespelarna. Varför några få repliker sägs på klockren engelska förstår jag inte. Väckte mig från filmen varje gång och påminde om att det var en film och 2000-tal. De hade gullat till slutet också, det var nästan lyckligt, synd!

Fill the Void var nästa, en fängslande inblick i ortodoxa judars vardag i Tel Aviv. Om en alldeles otroligt oskyldig 18-åring. Sevärd!

Sist i raden kom Masquerade, förra årets publiksucce i Korea. En charmig, klassisk film om en paranoid kung som skaffar en look-a-like som får ta hans plats. Lite förutsägbar och inte klippt hårt nog, men bra nog.

Bara ett barn: Stackars barn!

En sjuåring, misshandlad både fysiskt och psykiskt, blir omhändertagen av socialen och sen är allt bra?

Tyvärr inte i "Bara ett barn", en bok av Malin Persson Giolito. Jag blir lite uppgiven och håglös av den. Inte bara för lille Alex skull, men också för att huvudpersonen Sophia, Alex advokat, kan jämställas med en känslomässig krympling. Det är kanske tänkt att ge boken lite extra djup, att man kan se likheter mellan Alex och Sophia, men för mig blir det mest ett irritationsmoment. Tankarna från mammans huvud är däremot riktigt intressanta.

The Hunger Games-triology: May the odds be ever in your favor

Omläsning av Hunger games-triologin har stått på väntelistan ett tag, ville ha tillräckligt med ledig tid för att kunna plöja alla tre delarna i rad. Så nu har jag haft en givande helg med Katniss och Peeta som sällskap. Gillar att läsa om böcker ibland, det är inte alltid samma saker som fastnar under första läsningen som fastnar vid återbesök. Vid första mötet så gjorde framtidsskildringen, någon gång efter att polerna smält, ett stort intryck på mig tillsammans med "lekprogrammen" på tv (får en att undra hur långt producenter kan gå) tillsammans med Katniss, förstås. Älskade de första två delarna, var mer tveksam till den avslutande som kändes lite repetitiv.

Nu vid omläsningen så var det del tre, Mockingjay (Revolt), som lyste starkast. Det jag inte lade så stor vikt vid första läsningen, då jag hela tiden ville veta vad som skulle hända, var skildringen av mentalt sönderfall. Hur både Katniss och Peeta bryts ner tills inget finns kvar. Det är otäckt på riktigt. President Snow är en mästermanipulatör.

En sak som var ny för mig var epilogen, den kom efter en vit sida som jag nu vände på. Det var en liten titt in i hur livet blev för Katniss några år efter att historien slutat. Gillar inte riktigt det som fenomen, har fantasi så att det räcker för att själv forma karaktärernas liv efter böckerna. Då blir det dessutom som jag vill :)

Äta sova dö: Värd sina baggar

Äta sova dö är en riktigt härlig film. Satt och funderade i början på om det var en dokumentär - då har man lyckats med både skådisar och manus! De flesta av skådespelarinsatserna var helgjutna, med några små styltiga undantag (en kollega här, en vd där...). Blev näst intill förälskad i huvudpersonen Rasa, spelad av en fantastisk Nermina Lukac. En härligt levande själ i en grå omgivning.

Äta sova dö är en film som tittar närmare på arbetslöshet i en liten sjabbig skånsk håla. Illa nog. Det som gör det etter värre är byråkratsverige i form av arbetsförmedling och läkare som med nedlåtande överseende säger vad man ska känna. Det skär i en när läkaren som vägrar sjukskriva pappan anklagar honom för att vara girig när han arbetar.

Kvinnor om natten: Ibland börjar man på sådant man ångrar...

...kvinnor om natten av Tove Nilsen var en sådan sak. Suck! Blev sämre ju längre jag läste. Satt till slut och tittade ut genom fönstret när jag åkte buss istället för att plocka upp den ur väskan. När jag till slut kommit halvvägs gav jag upp och skummade resten på en knapp halvtimme, sen hamnade den i soppåsen.

Invisible Murder: Läsvärd.

Bild lånad från adlibris

Blev så glad när jag såg att Lene Kaaberbol (författaren bakom "Skämmerskans dotter") skrivit en ny bok (tillsammans med Agnete Friis) att jag köpte den utan att reflektera över att det var en dansk bok översatt till engelska. Märkte en del småmissar i översättningen, men blev mest nöjd att min engelska är tillräckligt bra för att märka det över huvud taget :)

"Invisible murder" är en bra deckare, med en skurk som inte är självklar. Men det är relationerna som gör den här boken så bra. Både den mellan de två, mer eller mindre, romska bröderna och den mellan Nina och hennes familj, och då främst tonårsdottern. Man får en skrämmande inblick i hur romerna behandlas och diskrimineras i Östeuropa, och får lite större förståelse för varför de försöker börja ett nytt liv i väst.

Muddy Boots and Silk Stockings: Andra världskrig och småputtrig romantik

Muddy Boots and Silk Stockings utspelar sig i Storbritannien under andra världskriget och jag lärde mig om "land girls" som skötte om det brittiska lantbruket när männen var ute i krig vilket var trevligt (att lära sig om, kanske inte sysselsättningen i sig). Kul att lära sig något nytt.

Historien var väl däremot inte så omvälvande - förutsägbara små kärlekshistorier som inte ens kändes avslutade (var det motsägelsefullt?). Kändes som om Julia Stoneham kapade sin berättelse när den var lagom tjock och inte när den kom till slutet. Finns det en andra del, vilket känns troligt, så kommer jag inte att läsa den. Inte för att den här var dålig, men för att det finns så mycket annat som jag hellre sätter tänderna i.

Vila i frid: Döden går på spa

"Vila i frid" är en helt okej deckare, ganska långsökt, men i gengäld med en oväntad upplösning. Kändes som om författaren, Sofie Sarenbrant, velat skriva mer om systerrelationen. Jag hade också gärna läst mer om den, verkade finnas en hel del under ytan. Hade önskat att den biten var skriven mer i klartext, antydningarna irriterade!

Blev fundersam över författarens tack till sina föräldrar - hon hade fått ett fint efternamn av dem? Jämfört med tacken till de andra personerna så kändes det lite magert...

Grand final i skojarbranschen: Nja.

"Grand final i skojarbranschen" av Kerstin Ekman blev årets första bok. Tyckte den var seg, längtade inte till boken när jag inte läste vilket inte är något gott betyg från mig (tre "inte" i en mening, hmm). Störde mig på att huvudpersonerna tyckte så illa om varandra trots alla år av "samarbete". Föredrar böcker där jag sympatiserar med karaktärerna.

Fenix reser sig ur askan...

Två och ett halvt år sedan mitt senaste blogginlägg är jag sugen igen. Planen som jag värkt fram under årets första månad är att under 2013 åtminstone skriva korta betraktelser (även om det låter väl allvarligt...) om böcker, film och eventuellt tv. Har skrivit om årets första böcker på papper och tycker att det är riktigt roligt, så jag ser fram emot mitt lilla projekt.

I rymden finns inga känslor: banal historia

Så var man och såg Sveriges Oskarsbidrag I rymden finns inga känslor. Om det är det bästa vi kan skaka fram så förstår jag varför jag ser svensk film så sällan. Beskrivningen av filmen låter intressant - kille med aspberger ska försöka hitta en tjej till sin bror Sam. Det skulle kunna vara en intressant film om hur det är att leva med ett handikapp, om hur omvärlden ter sig när man själv inte kan tolka andra människors orationella beteende. Tyvärr väjer filmen för allt som kan kännas och blir bara en småputtrig bagatell med schablonfigurer.

Huvudpersonen har inga större svårigheter att se vad andra människor känner, även om han inte alltid förstår varför. Bifigurerna är osedvanligt endimensionella - misslyckad kock med fransk brytning (hi hi?), überbohemisk tjej som förstår Simon utan några problem alls, hans kompisar på jobbet som har en (1) egenskap var. De människor som har något av djup har med ett undantag väldigt små roller. Jag hade velat se mer av mamman som har så svårt att förstå sin son, Sams första tjej Frida som inte alltid vill komma i andra hand och Sam själv som ger upp så mycket.

Det är synd att man till varje pris viljat göra en komedi. Tänker man tillbaka på den norska filmen Elling så handlade den också om att vara annorlunda, men där hade man känslor som kändes och ett allvar i botten även om filmen var rolig.

Kronprinsessan, Kungamordet, Drottningmordet: En kamp om makt

Bild lånad från bokus

Hanne-Vibeke Holst är en underbar författare. Nu har jag läst hennes trilogi Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret, passande så här i valtider. Respekten för politiker blir faktiskt till viss del återupprättad, för trots interna maktkamper och rygghugg så jobbas det en hel del för vad man tror på. Anseendet för journalister sjunker å andra sidan. Ska man tro böckerna (och jag tror att det ligger en hel del i dem) så är de bara snäppet bättre än papparazzis.

Att Hanne-Vibeke är feminist behöver man inte tvivla på, men ändå är hennes kvinnoporträtt inte smickrande vilket är skönt för trovärdigheten. Böckerna har olika huvudpersoner, men huvudpersonen genom trilogin är Charlotte Damgaard, kronprinsessan. Hon är väldigt rättrådig, men ändå (eller tack vare det) kan jag bitvis känna att jag har större sympati för hennes man. Man följer många olika människoöden i trilogin; en del "kapitel" är en halv sida, andra tre. Ett var på elva sidor och då blev jag frustrerad över hur långt det var och undrade vad som hände med alla andra - ett tecken på att det inte bara är huvudpersonen som är värd att följas.

Förutom att trilogin handlar om makt - hur man skaffar den, behåller den, önskar den, offrar för den, tvivlar om den, så har varje bok minst en sidohistoria. I Kronprinsessan har vi en otrohetshistoria, i Kungamordet hustrumisshandel och i Drottningoffret vit makt och judehistoria samt en intressant skildring av en nedbrytande sjukdom. Hemskt att hela tiden veta vad som kommer. Allt suveränt beskrivet.

Alice in Wonderland: Färgsprakande äventyr

Jag har aldrig tidigare fallit för Alice i Underlandet-historien, men Alice in Wonderland i Tim Burtons uppväxta version är riktigt bra. Färgsprakande karaktärer och en bildupplevelse som åtminstone precis efter fallet påminner om det i Avatar. Sedan finns det ju andra platser där de hårda åren under den röda drottningens styre syns tydligt. Den röda drottningen är förresten ljuvligt grym - "nothing like tadpole on toast" strax efter man beordrat att grodpappans huvud ska av. Förklaringen till hennes grymhet (det gigantiska klotet) och hennes inställsamma och förklädda hov är strålande.

Alice har nu hunnit bli vuxen och sitt tidigare besök minns hon bara i mardrömmarna. Filmen inleds med hennes förlovningsfest, vilket hon är lyckligt omedveten om. Tyvärr är hon den enda bland gästerna som är barärmad och hennes kjol är ett par decimeter kortare än alla andras. Det är synd, det gör henne mer barn än hon är. Hennes bleka sminkning (oroväckande lik twilightvampyrernas) är inte heller den lyckad "över jord", men efter fallet passar både klädsel och smink bra. Jag gillar hennes karaktär, hennes mognadskurva känns logisk.

Någon som inte föll mig på läppen var den vita drottningen. Händerna som flaxade som hjälplösa fågelvingar i axelhöjd gick mig på nerverna. Skönt att se att hennes godhet hade sprickor i sig till slut. Andra som inte heller föll mig på läppen var hattmakarens tokiga kompanjoner - alldeles för gapiga, men det kanske är en yrkesskada för lärare?

Johnny Depp som hattmakare var som vanligt strålande. Lysande smink med den nackdelen att man inte kunde se hans snygghet, men det får man ta någon gång ibland. Tweedledee och Tweedledum var också suveräna. Matt från Little Brittain kan se så skönt dum ut. Gillade också faster Imogene. Undrar om det var meningen att hon skulle se ut som en blodhund?