Hobbit, en oväntad resa: Små män på äventyr

Hobbit: en oväntad resa var en upplevelse. Min första film i 3D och i början (när de presenterade dvärgarnas Erebor och dess förstörelse) så hörde jag knappt var de sade för att jag var så upptagen med att titta storögt. Det var överraskande verkligt, med drake och allt. Jag gillar filmen, vilket inte hindrar att det finns en hel del jag skulle vilja ändra på :)

Läcker ända sedan Being Human

Tyckte om:

• Castingen är härlig, Martin Freeman som Bilbo Baggins är ett fynd. Tycker mycket mer om den här Bilbo än den i Sagan om ringen-trilogin. Dvärgarna är en härlig blandning, med Kili (Aidan Turner) som mycket snyggt blickfång. Gillar skäggen i alla dess varianter.
• Gillar också hur dvärgarna var oborstade, clowniga typer som samtidigt var lojala och oväntat skickliga på det de behövde vara. Även alverna är välspelade, lite lagom överlägsna och högdragna. Älskar naturligtvis Gandalf (Ian McKellen). Roligt också att så många andra skådespelare från Sagan om... upprepar sina roller.
• Gillar skildringen av Fylket och av Bilbos hemmastugesittarkaraktär och att det faktiskt krävs en del av hobbit för att ge sig ut på äventyr, till och med om hobbiten är av den äventyrliga sorten.
• Trollen. Korkade och roliga.  
• Gillar försmaken av ringvålnaderna som kommer i full fart i Sagan om... Liksom glimten av Sarumans otroliga högmod.
• Gåtleken med Gollum var så bra. Gollums splittrade personlighet är suveränt skildrad! Hans inre dialog fullt hörbar och de stora blå rådjursögonen.

Lite blandat tyckande:

• Den brune trollkarlen. Gillar inte hans kaninsläde, men gillar fågelskitssminket och hans lätt förvirrade uppsyn.

Tyckte inte om:

Allvarigt talat?

• Stenjättarnas kamp om... vadå? Tillför ingenting till berättelsen. Över lika plötsligt som det börjar. Och med den storleken så känns det lite otroligt att folk inte vet att de finns på riktigt.
• Muskulösa orcher i dagsljus på jädra stora vargar. I massor. Hur kunde mina hjältar överleva det? Multipla gånger dessutom. Och var inte Azog lite för smart för att vara en orch?
• De stora örnarna blev ett väsen för mycket för mig. Hade det varit lugnare innan i filmen hade jag kanske svalt det lättare. (Påminner mig förresten om en "how it should have ended" som jag sett på YouTube. Den visade hur brödraskapet i Sagan om... träffas, bestämmer sig för att förgöra ringen och sedan flygs av örnarna till Mount Doom där de förstör den. Det hade blivit 1 film - på sin höjd.)
• Jättestor vättekung, nästan lika stor som orchernas bergstroll i Moria i Sagan om... Och varför förföljs inte dvärgsällskapet av vättarna efter att ha ödelagt en stor del av deras hem samt sprättat upp kungen? De verkar inte direkt vara typer som ger upp så lätt. Eller tål inte vättar heller solljus? 
• Var är kvinnorna? Ett helt folk vandrar ut från Erebor, många män dödas i strider, men var finns kvinnor och barn och varför nämns de inte? Borde det inte ha varit läge att någon gång vid en lägereld när man pratar om längtan efter ett hem nämna en flickvän, fru eller sina barn? Det hade gett karaktärerna och berättelsen lite mer djup.
• För mycket action,det känns som att det var ett överfall var femhundrade meter. De hann inte resa långt mellan varje incident vilket gör att berget de ska till logiskt sett borde ligga ett par mil bort från Fylket. Och ja, det känns som incidenter. Dödlig fara som alla överlever varje gång, oavsett hur illa det ser ut. Gör att hela filmen tappar lite spänning, som att läsa en barnbok; där brukar också alla goda överleva.

Trots alla minus så tycker jag  om filmen. Jag kommer att se fortsättningen.

Hur kan man säga nej till ögon som de här?

How to Talk to a Widower: Now she's gone. And so am I

How to talk to a widower (Konsten att tala med en änkling) är andra boken jag läst av Jonathan Tropper. Den första var Sju jävligt långa dagar vilket var en bok full av starka känslor som beskrev en del av livets kullerstenar både vasst och roligt. How to talk... lyckas tyvärr inte sätta huvudet på spiken lika ofta. Den är lite småkul och något smådeppig om en ung änkling som förlorat fotfästet när hans fru dog och nu inte riktigt kan hitta tillbaka till livet igen, men den är sällan tillräckligt cynisk.

Persongalleriet var riktigt bra med intressant karaktärer. Beskrivningen av den strokedrabbade pappan som oftast inte längre är sig själv (eller är han egentligen mer sig själv nu än innan?) var rörande. Skadade, men omtänksamme, styvsonen Russ är lätt att tycka om. Förre detten Jim är alldeles lagom dryg och grabbig och så vidare... Huvudpersonen själv fungerar, men är lite väl långrandig. Och som alldeles för ofta så ser man Romansen (med stort R) så fort personen i fråga presenteras.

I början väntade och väntade jag på att berättelsen skulle få fart och på sidan 94 så äntligen! (Då hajade jag till tillräckligt mycket för att sidnumret skulle fastna, ett mediokert betyg.) Då kom:
"You were an ugly little baby, Deborah" she says.
"Excuse me?"
"It's true", my mother says, leaning back and closing her eyes. "You looked like a troll. A swarthy little troll. I was embarrassed to take you out with me. But your father he loved you."
Jag tycker sådant här är roligt, har ett stort svart hjärta :) Men sen så kommer det inte mycket mer, och det är alldeles för långt mellan de elaka gångerna, det blir mest sött och förståndigt.

Özz Nujen: Dålig stämning

Var det inte på Özz Nujens föreställning. Det var en trevlig show, med en hel del skratt - jag gillade speciellt avsnittet med vad arga svenskar säger, som "Nu är måttet rågat eller Nu är det kokta fläsket stekt" :) Det fanns en del allvarligare, känslosamma stycken också, som hur han och hans familj flydde från Kurdistan mitt i natten eftersom de var förföljda av polisen.

Däremellan fanns en del skämt man hört förut och en del som inte var lika roligt, eller som drogs ut för länge. Börjar fundera på om jag har en släng av adhd, märker att jag tröttnar och vill ha något nytt... Det roligaste på hela showen var de första 6-7 minuterna när man fick se hela "nu vänder vi blad-intervjun" med kungen. Där behövdes ingen komiker.

Circus Cirkör: Allt du kan göra med garn

Såg Knitting Peace med Cirkus Cirkör och det fanns mycket som jag blev alldeles stum inför. Kroppskontrollen var extrem! Att gå upp i handstående på rangliga trästatyer stående på en trampolin, eller att klättra uppför en lina medan benen snirklar upp en boll, wow. Härlig scenografi som speciellt i början gav en känsla av mardröm med sina gråtonade färger, gammaldags underkläder, olycksbådande musik och mystiska dockor. En del lustiga små påhitt, som den sönderfallande trapetsen och det lilla söta klotet på ben uppskattade jag också.

Ännu bättre hade det blivit om de antingen kortat ner föreställningen lite eller varierat den mer. Det fanns en del som återkom (gå på lina, spela fiol på lina, cykla på lina, gå på flera linor, gå på lina som sitter i hjul...) eller varade för länge (att se någon slänga sig på en hög trassel är bara intressant att titta på en begränsad tid), men överlag så blev jag väldigt positivt överraskad.

Girls: Third time's a charm

Glad att jag zappade fram reprisen på Girls. Har sett de två första avsnitten, hoppade nummer 3 utan att förstå hajpen, men det här avsnittet var inte dumt alls. Älskade "Hanna's diary"-sången i slutet :) Stackars grabb. Gillade också att Hanna hade ett någorlunda riktigt snack med "pojkvännen", även om jag inte kunde låta bli att titta på hennes ögonbryn hela tiden, men skönt att hon äntligen fick det ur sig även om jag inte förstår dragningen till honom. Och scenerna med oskulden (glömt namnet), jisses, vad plågsamt angelägen och osäker hon är. Så medveten om att hon inte har haft sex ännu.

Uppdaterad: Ett par veckor senare har jag lagt ner Girls igen. Jag  har inte fastnat för karaktärerna och orkar inte sitta och vänta på de bra ögonblicken.

Lite Lennart: Proffsigt, men en besvikelse.

Tog med klassen (nio-åringar) på Lite Lennart på Göteborgsoperan idag. Det fanns en del som var bra - som fyra begåvade sångare, ett digert textmaterial och smart scenografi, men det räckte inte. Det var nog första gången jag var på en föreläsning för barn där man inte alls verkade vilja engagera dem. Hela föreställningen var väldigt textintensiv, vilket vanligtvis är den stora behållningen med Hellsing, men när det inte är något tempo i låtarna och vissa texter enbart deklameras, så blir resultatet sövande. Det fanns ingen berättelse som band samman materialet, utan det hela var upplagt scen för scen, vilket hade kunnat fungera om man fått barnen engagerade i låtarna, men förutom taktfast handklappande i en låt och frågan "Finns det något ni undrar?" när föreställningen var slut så fanns det ingen kontakt alls med publiken. Så märkligt?

När vi listade de bästa ögonblicken efter föreställningen så kom Herr Gurka (roliga hattar och komisk dans) och ett flammande ljus överst (scenografi), följt av godisbutiksscenen, frågestunden(!) och de gratis ringarna barnen fick. Det är inte ett hejdundrande betyg att tre av de fem bästa ögonblicken inte var det som musikerna framförde.

För några år sedan var jag på Teater Jaguar som hade en föreställning där de utgick från Lennart Hellsings bokstavsdikter och det hade inte kunnat vara mer olikt. Då var musiken medryckande och publiken sjöng med för full hals, och elever i klassen fortsatte sjunga när de lämnade lokalen. Den upplevelsen hade jag velat ha idag med.

The Mystery of Mercy Close: Missförstådd författare?

Bild lånad från adlibris

I en intervju med Marian Keyes för ett tag sedan läste jag att hon tyckte att hennes böcker avfärdades för lättvindigt trots att hon skrev om viktiga ämnen. Jag har just läst The Mystery of Mercy Close (Hemligheten på Mercy Close), där huvudpersonen Helen, en av de otaliga systrarna Walsh, drabbas av depression av den sorten där man inte äter, inte sover och inte vill leva längre. Ett viktigt ämne. Andra böcker som jag läst av Keyes tar upp drogberoende (En oväntad semester) och att bli lämnad av sin man (Vattenmelonen). Men det är något med böckerna som gör att det inte känns som att jag läser om något viktigt.

I The Mystery of Mercy Close beskrivs depressionens symptom ingående och Helen äter antidepressiva, går i terapi och lägger in sig på mentalsjukhus. Dessutom arbetar hon som privatdeckare och försöker leta reda på en försvunnen f.d. popidol och har kärleksbekymmer. Problemet med berättelsen är att jag inte blir känslomässigt berörd, tvärtom är den lite småmysig och lättsam vilket väl gör att jag avfärdar den lite lättvindigt.