I rymden finns inga känslor: banal historia

Så var man och såg Sveriges Oskarsbidrag I rymden finns inga känslor. Om det är det bästa vi kan skaka fram så förstår jag varför jag ser svensk film så sällan. Beskrivningen av filmen låter intressant - kille med aspberger ska försöka hitta en tjej till sin bror Sam. Det skulle kunna vara en intressant film om hur det är att leva med ett handikapp, om hur omvärlden ter sig när man själv inte kan tolka andra människors orationella beteende. Tyvärr väjer filmen för allt som kan kännas och blir bara en småputtrig bagatell med schablonfigurer.

Huvudpersonen har inga större svårigheter att se vad andra människor känner, även om han inte alltid förstår varför. Bifigurerna är osedvanligt endimensionella - misslyckad kock med fransk brytning (hi hi?), überbohemisk tjej som förstår Simon utan några problem alls, hans kompisar på jobbet som har en (1) egenskap var. De människor som har något av djup har med ett undantag väldigt små roller. Jag hade velat se mer av mamman som har så svårt att förstå sin son, Sams första tjej Frida som inte alltid vill komma i andra hand och Sam själv som ger upp så mycket.

Det är synd att man till varje pris viljat göra en komedi. Tänker man tillbaka på den norska filmen Elling så handlade den också om att vara annorlunda, men där hade man känslor som kändes och ett allvar i botten även om filmen var rolig.

Kronprinsessan, Kungamordet, Drottningmordet: En kamp om makt

Bild lånad från bokus

Hanne-Vibeke Holst är en underbar författare. Nu har jag läst hennes trilogi Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret, passande så här i valtider. Respekten för politiker blir faktiskt till viss del återupprättad, för trots interna maktkamper och rygghugg så jobbas det en hel del för vad man tror på. Anseendet för journalister sjunker å andra sidan. Ska man tro böckerna (och jag tror att det ligger en hel del i dem) så är de bara snäppet bättre än papparazzis.

Att Hanne-Vibeke är feminist behöver man inte tvivla på, men ändå är hennes kvinnoporträtt inte smickrande vilket är skönt för trovärdigheten. Böckerna har olika huvudpersoner, men huvudpersonen genom trilogin är Charlotte Damgaard, kronprinsessan. Hon är väldigt rättrådig, men ändå (eller tack vare det) kan jag bitvis känna att jag har större sympati för hennes man. Man följer många olika människoöden i trilogin; en del "kapitel" är en halv sida, andra tre. Ett var på elva sidor och då blev jag frustrerad över hur långt det var och undrade vad som hände med alla andra - ett tecken på att det inte bara är huvudpersonen som är värd att följas.

Förutom att trilogin handlar om makt - hur man skaffar den, behåller den, önskar den, offrar för den, tvivlar om den, så har varje bok minst en sidohistoria. I Kronprinsessan har vi en otrohetshistoria, i Kungamordet hustrumisshandel och i Drottningoffret vit makt och judehistoria samt en intressant skildring av en nedbrytande sjukdom. Hemskt att hela tiden veta vad som kommer. Allt suveränt beskrivet.

Alice in Wonderland: Färgsprakande äventyr

Jag har aldrig tidigare fallit för Alice i Underlandet-historien, men Alice in Wonderland i Tim Burtons uppväxta version är riktigt bra. Färgsprakande karaktärer och en bildupplevelse som åtminstone precis efter fallet påminner om det i Avatar. Sedan finns det ju andra platser där de hårda åren under den röda drottningens styre syns tydligt. Den röda drottningen är förresten ljuvligt grym - "nothing like tadpole on toast" strax efter man beordrat att grodpappans huvud ska av. Förklaringen till hennes grymhet (det gigantiska klotet) och hennes inställsamma och förklädda hov är strålande.

Alice har nu hunnit bli vuxen och sitt tidigare besök minns hon bara i mardrömmarna. Filmen inleds med hennes förlovningsfest, vilket hon är lyckligt omedveten om. Tyvärr är hon den enda bland gästerna som är barärmad och hennes kjol är ett par decimeter kortare än alla andras. Det är synd, det gör henne mer barn än hon är. Hennes bleka sminkning (oroväckande lik twilightvampyrernas) är inte heller den lyckad "över jord", men efter fallet passar både klädsel och smink bra. Jag gillar hennes karaktär, hennes mognadskurva känns logisk.

Någon som inte föll mig på läppen var den vita drottningen. Händerna som flaxade som hjälplösa fågelvingar i axelhöjd gick mig på nerverna. Skönt att se att hennes godhet hade sprickor i sig till slut. Andra som inte heller föll mig på läppen var hattmakarens tokiga kompanjoner - alldeles för gapiga, men det kanske är en yrkesskada för lärare?

Johnny Depp som hattmakare var som vanligt strålande. Lysande smink med den nackdelen att man inte kunde se hans snygghet, men det får man ta någon gång ibland. Tweedledee och Tweedledum var också suveräna. Matt från Little Brittain kan se så skönt dum ut. Gillade också faster Imogene. Undrar om det var meningen att hon skulle se ut som en blodhund?